Annie Lööf och Jonas Sjöstedt stärker den endimensionella politiska skalan genom att åka runt och debattera socialism och liberalism utifrån sina partiers åsiktspaket. Den endimensionella politiska skalan stärks. Det borde vara ett riktigt grönt språkrör som debatterar med någon av de andra. Men sådana finns inte tillgängliga. Därför dör den politiska skala där grön och grå står för motsatserna.
Lars Norberg, som gick från att vara moderat till att bli centerpartist för att till slut hamna som en av de mest radikala miljöpartisterna i Sveriges riksdag, skrev vid något tillfälle att socialismen inte räcker, den kommer inte till roten med det onda. Därav var han grön. Vilket en gång var detsamma som att vara en radikal systemkritiker "med förslag som får socialisterna att verka småborgerliga", enligt en känd företagsledare som dessutom levererade följande: "Kommunisterna kan man köpa, ni är farligare, er kan man inte köpa".
Tiderna förändras, tänker jag titt som tätt. Inte alltid till det bättre. Jag längtar efter ett språkrör som vågar stå upp för allt det som bär så många kommunpolitiker, som vågar utmana, som känner tillit till den gröna ideologin, som inte låtsas att framgång är att gå åt rätt håll i ett tåg som rusar fram åt fel håll.
En av partiets avdankade gamlingar muttrade för några månader sedan: "Språkrören begraver grön ideologi i rädslans hav där partiledningen befinner sig i en gummibåt på släp efter den allt mer ruttna (s)konaren vars kompass den nyliberalt styrda borgerligheten konstruerat".
Det är i alla fall skönt att inte vara ensam om lägesbeskrivningen.
