Imponerande är det trots allt. Att en figur som Trump, som vunnit ett val, fortsatte att, efter en valrörelse som rimligen var minst sagt uttröttande, åka runt på en tackturné.
Det borde fler göra. Även i det lilla. Till exempel borde jag som språkrör åkt ut på turné för att tacka alla miljöpartistiska gräsrötter som såg till att vi, som första parti på 70 år, kom in i riksdagen 1988. Och som första parti någonsin kom tillbaka till riksdagen 1994. Det hade nämligen aldrig gått utan gräsrötter som ideellt lagt ner tid, pengar och kraft på vårt gemensamma projekt.
De där som såg till att det fungerade när man kom på besök i valrörelsen, de där som peppade när man var så trött att man helst av allt ville försvinna från den politiska scenen, de där som fixade frukostar och sängplats och skjutsade till skolor och torg och järnvägsstationer utan minsta lilla avsikt att få fina poster och välbetalda uppdrag.
Jag nöjde mig med att varje månad, under mina år som rör, ringa upp minst en miljöpartistisk medlem
och fråga hur hen såg på partiet, på språkrören, på politiken. En del
trodde att de var utsatta för ett skämt, att någon drev med dem. Men det var ju de som utgjorde partiet, lika mycket som ett språkrör. Faktiskt. Så såg ingångsvärdet ut i det parti vi bildade. Det var ett bra ingångsvärde.
Jag undrar om ideellt arbetade gräsrötter behövs i partier som lämnat stadiet som entreprenör och nyskapare. Som gått in i dödsfällan där karriärstegar lockar och titlar som t ex stabschef inrättats... Stabschef... i ett parti med rötterna i fredsrörelsen... Jisses.
Idag lär MP ha 55 anställda i regeringskansliet, välbetalda och måna om att få fortsätta som statssekreterare och annat fint. Mer måna om Organisationen och sin plats i Hierarkin. En välbetald kraft som med näbbar och klor kommer att se till att partiet stannar i regeringen oavsett vilken politik man tvingas försvara.
Jag säger inte att det är dåliga människor som drabbas av detta. Jag säger att
de är människor. Och att människor gärna blir sådana. Det kan man tycka
är tragiskt. Jag tyckte just det.
Det är så lätt att se på sig själv och sin närmaste omgivning med innanförperspektiv. Det är, om inte annat, bekvämt. Men det är det dummaste man kan göra. Att se på sitt politiska uppdrag med utanförperspektiv borde vara en självklarhet. Men motsatsen gäller för det mesta.
Även för ett parti som inte hamnar i regering finns denna dödsfälla. Det räcker med att komma in i riksdagen. Livet förändras för många, vanorna blir andra, restaurangerna finare, kläderna dyrare, glasögonen byts så fort modet så anbefaller. Själv hörde jag hur det fanns klackar i riksdagskorridorerna som blev hårdare och hur till och med gången ändrades hos några, den blev mer självsäker, för att inte säga självbelåten.
Plötsligt anser en del att det är kul att gå på Operabaren och bli sedd bland andra som vill bli sedda. Det är den sortens politiker jag har så svårt att känna respekt för
Nu avslutar vi 2016, vänder blad och som art klampar vi vidare in i dimman... Tack för i år.
