En avdankad politikers liv kan vara ganska variationsrikt. Idag skall jag prata om Elvis och rockmusikens barndom. De här föreläsningarna är lite av en ventil, för annars blir det ju mest politik nu när föreläsningarna om Elin Wägner har avtagit - men det blev nästan 70 stycken innan det tog slut för den här gången. Det är nog Elin Wägner och hennes kamp för kvinnlig rösträtt, fred och miljö som jag känner mest för att tala om. I övrigt är det Nyhetspanelen på fredag - kvart i åtta som vanligt.
Funderar en del på hur språkrören egentligen har det, hur kritik och dåliga opinionssiffror känns. Det sistnämnda har jag erfarenhet av, det förstnämnda, trots allt, inte särskilt mycket. Det blev en del kritik för att jag var en av de som drev fram inrättandet av en partistyrelse istället för de olika utskott som, ofta var för sig, tidigare utgjorde MP-ledningen mellan kongresserna. Sen blev det en del kritik för att jag syntes för mycket - i relation till det kvinnliga röret - efter valet1994.
Så visst mådde man som rör dåligt många gånger. Uttröttad på krav och internt käbbel drog jag vid ett tillfälle hem, drog ner rullgardinen i sovrummet och låg några dagar i mörker och mådde uselt. Utan Lena och ungarna vet jag inte hur det gått. Peter Eriksson tog sig förresten ut och hälsade på, vilket var ett led i att jag kom tillbaka. Blev tyvärr övertalad att köra valrörelsen 1998 också, trots att jag verkligen ville sluta inför kongressen året innan. Den nya valrörelsen överlevde jag på rutin, men utan lust.
Ingen rutin alls var det 1988, men oerhört mycket lust, så mycket att ett ständigt resande, sömnbrist och till och med övernattningar på järnvägsstationer - partiet hade inga pengar och själv hade jag lånat för att kunna vara rör - kändes helt OK. 1994 gick ännu bättre, vi var utslagna några månader före valet men gjorde en kanonbra valrörelse.
Skillnaden mellan då och nu är förstås att byråkratin och antalet tjänstemän och annat sattyg vuxit till katastrofal form idag. Jag tror inte heller att det är så bra att språkrör får så mycket input från välbetalda tjänstemän och kommunalråd snarare än från medlemmar som lever sina vardagsliv långt ifrån kristallkronor och politiska arvoden.
En sak är säker: vi hade roligare förr. Vi var entreprenörer mer än administratörer. Vi skapade politik, vi formulerade sådant som låg utanför den etablerade lådan. Vi vågade stå för något. Vi skulle vara stolta över om någon partist fick pris av Svenska Freds - nu har partiets beslutsorgan bestämt att Valter Mutt som just fått ett sådant pris inte skall omnämnas på hemsidan. Det vi var stolta över, skäms dagens partiledning för. Jag tycker synd om språkrören, det kan inte vara lustfyllt att vara rör idag.
Och frågan jag ofta ställer mig: Hur hade Gustav för fem år sedan sett på det han nu beslutar om? Hur hade han då definierat "regeringsduglighet"? Som att styra politiken dithän att polis ska kunna gå in i skolor och hämta barn för att skicka till Afghanistan. Eller bjuda in USA-förband att öva på svensk mark?
De små stegens tyranni. Det sluttande planet. Oviljan att se sig själv med utanförperspektiv, rädslan som gör att man skyddar sig med pansar i form av "lojala" partikamrater som försöker legitimera handlingarna ända tills den stund kommer då de istället kommer att sticka kniven i den de tidigare försvarat.
Som nu sker inom moderaterna. Nu är allt Reinfeldts fel. Den Reinfeldt de nyss skyddat och försvarat med en mur av pansar. Det gör mig ont att Gustav och Isabella kommer att få uppleva samma sak. De satte sig på det sluttande planet frivilligt, kanske i förvissning att de skulle ha kontroll på läget. Och så sitter man plötsligt där och försvarar sådant som man aldrig någonsin tänkt sig att man skulle kunna försvara. Som att barn skall hämtas ur skolorna. Som att sjuka skall hämtas från sjukhusen.
Erkänner att det är lätt att tycka som jag gör när man är avdankad. Försvarar mig med att jag tyckte samma sak som icke-avdankad.
