Länge leve skammen...?

Hamnade i en debatt där det påstods att det var sociala medier som skapat det vulgära debattklimat som nu råder.

Men det är inte sociala medier som skapat det klimatet. Det är människor. Och - hör och häpna - vi som i falsk självbild kallar oss själva för skapelsens krona är inte bättre än så.

Det är nog viktigt att ha klart för sig.

Allt vi människor skapar - eller "vi" och "vi" förresten, det är fåtalet särbegåvade människor som skapar något, vi andra hakar bara på och tror att vi är smarta fast vi för det mesta inte ens har en aning hur den dator fungerar som vi använder för att plita ner våra mer eller mindre snodda idéer och lånade texter...

Jag tar om det... Allt det som vi människor skapar kommer att missbrukas. I form av att även det sämsta och lägsta inom oss ges ökat utrymme. Det må gälla knivar, krut eller sociala medier.

De sistnämnda får människan att i anonymitetens skugga skriva en massa skit som hen inte vågar stå för med vare sig namn eller ansikte. Det som håller vår art på anständig nivå är skammen att avslöjas som mentala krymplingar, som mobbare, som allmänna skitstövlar. 

Så länge leve skammen! Eller rättare sagt: delar av den i alla fall. 

Sen finns de sådana som inte känner skam för någonting, Har de ett jobb, där det inte passar sig att det man säger internt kommer till "allmänhetens kännedom", så kan de för syn skull få sparken om det kommer till allmänhetens kännedom... Det kan gälla begravningsentreprenörer, moderater eller ICA-chefer. Eller någon av oss andra.

För övrigt satte sig Anna Kinberg Batra på det sluttande planet själv när hon utsåg oss som bor oss utanför Stockholm som mindre smarta. Eller Dagens Nyheters ledarredaktion som valde att benämna de som röstade på Trump för trumpnissar. Min grövsta variant, under tiden som politiker, var väl att kalla sossar för betonghäckar. Vilket för övrigt fick betongindustrin att tillskriva mig och påpeka att betonghäckar inte alls skulle ses som något negativt.

Hur som helst: Länge leve skam. Inte all skam. Men den skam som förmår oss att undvika att låta uppbubblande skit inom oss själva drabba andra.

Hur vore det om vi försökte att, en dag i sänder, inte känna ilska, inte känna oro, däremot, en dag i sänder, känna tacksamhet, vara ansvarsfulla och vara vänliga mot de vi möter. Då behövs ingen skam för att hålla tillbaka våra sämsta sidor. Och vi ger våra bästa sidor chans att växa lite till.

Godmorgon!