Nationaldag

Jag har svårt för det där med att man är stolt för att man är svensk. Jag hör det lite varstans. Att man är stolt. Att ha tagit sig hit genom uppoffringar, med risk för sitt liv, det är en annan sak, då kan man säkert ha något att vara stolt över. Men kan man vara stolt över att man råkat hamna i Sverige när man föddes?

Själv gjorde jag inte ett dyft för att få födas just i Sverige just i en tid som gav mig möjlighet till skola, sjukvård, mat på bordet. Kan man vara stolt över att blivit född på en viss plats, i en viss kultur och i ett viss tid?

Att få födas av föräldrar som brydde sig i ett land som inte låg i krig vare sig med sig självt eller något annat land. Det var tur. Jag har aldrig vaknat upp med ett flyglarm, aldrig bott i en by som bombats, fått säga och skriva vad jag vill, till och med haft rätten att medverka till att bilda ett politiskt parti som ifrågasatt innehavare av såväl den politiska som ekonomiska makten.

Inte ett skit har jag gjort för att få födas här och i vår tid. Med vilken rätt skulle jag då kräva stopp för flyktingar att söka sig till Sverige? Det är ungefär den tanken som följt mig genom åren.

Den tanke som jag burit med mig ända sedan jag första gången röstade i ett riksdagsval har varit att jag haft tur som få. Därför röstade jag första gången i mitt liv på Folkpartiet - det var det enda parti som gjorde frågan om höjt bistånd, till de som inte haft samma tur som jag, till ett av sina största vallöften. Sen blev det Centerpartiet, som i Stockholm såväl var gröna som anföll sossarna från vänster. Läste Land och Arbetaren. Ingick väl i den skara som belackarna kallades Åsa Nisse-marxister.

Drog ut på vischan, gröna vågen, från toppmodern lägenhet i det alldeles nybyggda Sollentuna Centrum till utedass, brunn på gården, höns och odlingar. Med vilken rätt skulle jag leva på ett sätt som inte alla skulle kunna leva på den här jorden? Kallt på vintern, smått med pengar och stor lycka. Frivillig fattigdom kan vara något av det rikaste man kan leva i. Påtvingad fattigdom kan vara något av det jävligaste man kan leva med.

Det första vi gjorde när vi flyttade ut till landet var att såga ner flaggstången. Flaggor - symboler för konstgjorda gränser, krig och vi mot dom - skulle aldrig hissas. Sen kom rasister, skinnskallar och fullblodsidioter och lade beslag på den svenska flaggan. Bert Karlsson och Ian Wachtmeister staplade ölbackar och gjorde rasistiska uttalanden till fladdret av den svenska flaggan.

Då var det dags att vara en av dem som ville ta tillbaka den. Flaggstång monterades upp. Flagga hissades. Någon gång då och då.

De som hade som sitt livsrum att dela upp människor i vi och dom skaffade sig så småningom andra symboler. Och en del skaffade hår på huvudet. Till och med hårlösa skallar togs tillbaka. Vi fick en statsminister som såg ut som en skinnskalle - och som öppnade gränser och talade om vikten av att öppna sitt hjärta - kanske av övertygelse, kanske i protest mot sitt partis historia och sina föregångare som skinnskallar. Eller kanske i förhoppning att arbetslösheten skulle bli hög, lönerna sänkas och en nattväktarstat kunna formas? Vad vet jag vad som rörde sig i hans barskrapade huvud. Har svårt att förstå mig på moderater.- socialt kompetenta kan de vara, trevliga också, men hur gör man för att bli moderat och värna mer om rika än om fattiga.

Världen är liten, vi kan inte välja var vi blir födda och vilka våra föräldrar är, vi kan inte förhindra åldrande och död. Och vår största längtan, även om  den är djupt förborgad, är att få uppleva kärlek och att bli bekräftade för de vi är. Vi är så lika och det mesta som gjort att vi blev de vi blev är tillfälligheter och något som vi inte  kan göra så mycket åt. (Jo, jag vet att några av bloggens läsare är av en annan uppfattning, att vi fötts just här just i detta tidevarv som en följd av hur vi levt i andra liv).

Nationaldag. Sol, blå himmel, sill, hemgjort svartvinbärsbrännvin, gräslök, gräddfil och nyskördad potatis. Fint. Jag hade tur som fick födas här. Men stolt för det har jag inget skäl att vara. Och flaggan hissar jag egentligen hellre någon annan dag. Som inte, rent generellt, påminner om nationalstaters tillkomst och mindre smickrande historia. Om krig och jävelskap, om rasism och kolonialism,  om dumhet och inskränkthet, om generaler och politiker och kartor och linjaler och dödande i någon guds namn och vi mot dom.

Men det kalla svartvinbärsbrännvinet är inte dumt. Och sillen. Och potatisen. De små grodorna får dock vara, inte är de speciellt "lustiga att se" heller - grodor har öron, om än inte ytteröron. Trumhinnor ser man på de flesta grodarter om man bara tittar efter.

För övrigt seglar just nu, i arla morgonstund, en havsörn över fjärden. Huruvida någon liten and till himlen skall fara vet jag inte.