Jag läser Maarten ´T Harts Sladdbarnet - en bok vars omslag gör allt för att den inte skall läsas. Den har snart 20 år på nacken och utgör ingen litterär höjdpunkt, men den tar mig från sida till sida med nyfiket intresse. Inte dåligt - jag har lärt mig att avsluta böcker som verkar ointressanta istället för att sömndrucken sträva mot dess slut som jag är ointresserad av.
Med åren kanske man blir mer noga med hur den kvarvarande tiden i timglaset skall användas.Å andra sidan motsägs ju detta av att jag ägnar tid åt politik, vars meningslöshet egentligen tycks mig allt större. Med tanke på hur dagspolitiken ser ut.
Det bästa med Sladdbarnet - jag känner att det är lite elakt att skriva det - tycks mig ändå vara att jag återupptäckt César Franks Préude, Fugue et Variation (bör avnjutas i hörlurar i gryningen på platser där den inte är i vägen för vågornas skvalp eller nyväckta fåglar) och upptäckt Mendelssohns violinkonsert - i E moll. Det är den senare som sladdbarnet i boken lyssnar på när den samlade ilskan rinner bort och ersätts av en sorg. Över sådant som bara flyter iväg utan att hinna greppas kanske. Eller kanske tvärtom: sorgen över att man flyter iväg utan att hinna greppa det som närmar sig innan det redan finns bakom en.
För övrigt kan nämnas, denna dag då potatisen just tittat upp, tomatplantorna första blommor har visat sig och vinrankan i växthuset dragit iväg ända upp mot taket, att intressanta steg lär tas i frågan om vilka som skall bli statsråd efter regeringsombildningen. Men det blir nog inte så bra som det skulle kunna blivit om inte självbevarelsedriften, och insikten om hur trångt det är i det beslutande rummet, varit så stark som den är för den som lägger djupare mening i ord som ansvar.Ett djupt missbrukat ord. I E moll.
