Om Kaplan och förlusten som uppstår när man reser sig och går

Mehmet Kaplan avgick. Den avslutande scenen började med en fest där han var inbjuden, en del menar att han borde rest sig och gått därifrån då han borde observerat att några av gästerna var ledande figurer i organisationer med vedervärdiga åsikter.

Häromdagen fick jag en fråga på tåget: Hur hade du gjort? Hade du suttit kvar? Mitt svar: Nej, inte suttit kvar vid mitt bord utan föreslagit att jag fått sitta vid bordet där de vedervärdiga satt.  Medresenären såg frågande ut, trodde att jag skämtade. Inte ska man väl prata med neofascister...

Jag skämtade inte. Hade jag hamnat på en middag och upptäckt att en av de övriga som var inbjuden var ordförande i en förening med vedervärdiga åsikter så hade jag definitivt inte rest mig och gått. Tvärtom, jag hade verkligen försökt få plats vid dennes bord för att samtala öga mot öga. Vilket alltid visat sig vara bättre än att tala i flock och i offentlighet.

Sådana som hotar sina medmänniskor, som är stolta över att ha mördat, borde aldrig dinera utan att få höra andra åsikter. Aldrig.

Mina avsikter med att stanna kvar, sätta mig vid bordet, skulle vara att såväl markera mitt avståndstagande till åsikter jag starkt ogillar som att försöka förstå hur den andres värderingar är skapade, hur de växt fram och på vilket sätt motiven att hata andra ser ut just för den middagsgäst som utgjorde min politiska motsats.

Jag skulle, precis som Kaplan skulle haft, ha allt att vinna. Att försöka skrapa ett sår på ytan om inte annat. Ett nyttigt sår.

Skulle samtalet urarta, vilket det faktiskt sällan gör när man talar öga mot öga utanför offentlighet där skådespelet ligger på is, skulle det inte vara jag som skulle resa mig i vredesmod, utan den andre. Att låta den andre, den med vedervärdiga åsikter, vara kvar och kunna dominera en middagsbjudning genom att själv resa mig och gå vore att förlora. Man ska aldrig förlora mot sådana som har vedervärdiga åsikter. Jag har skrivit om detta tidigare i samband med den beryktade iftar som Kaplan var inbjuden till.

Att vända ryggen till innebär bara att den med de vedervärdiga åsikterna kan kapsla in  sig än mer i sin bubbla, sin värderingsvärld där hen lever sitt liv med likasinnade. Det är är tydligen den strategin som krävs av medieestradörer.

Gamla kommunister från Östtyskland ålades att inte tala med västerlänningar, de skulle hålla sig på sin kant, de skulle inte bli infekterade av värderingar som kunde fräta på deras egna. Att ledarskribenter, politiker och - höll jag på att säga, och skrev det visst också - politruker anser att det vore förfärligt om Kaplan på en mer eller mindre privat fest talade med människor med vedervärdiga åsikter och turkisk bakgrund ter sig för mig både kontraproduktivt och absurt. Men så är jag inte politiker heller. Det värsta är att jag hade samma uppfattning när jag var politiker. Prata med sina politiska fiender, ju värre de är desto viktigare att inte låta dem leva i sin fredade bubbla.


Att miljöpartister gläds över att Kaplan berättat att han inte kände igen ordföranden för Grå vargarna - en organisation som är vedervärdig och vars ordförande han verkligen borde känna igen - anser jag är märkligt. Jag anser att de skulle vara mer tillfreds med att Kaplan hade känt igen neofascisten - varför? Jo, för ledare för fascistiska organisation är det bra att känna igen, så man vet var man har dom.

Man är också glada för att Kaplan inte satt vid samma bord som den vedervärdige.  Skulle inte Kaplan klarat det? Är man orolig över att Kaplan inte skulle vilja ta den konflikten? Är det så att han kanske är konflikträdd i umgänget med människor med turkisk bargrund? I hur många frågor har Mehmet tagit strid under sina år i riksdagsgruppen - var det kanske för hans låga profil och följsamhet han blev vald till gruppledare för riksdagsgruppen? Och är det verkligen sant att Gustav Fridolin - som det påstås i boken Dom blev som de andra - skulle avstått från att kandidera som språkrör om Mehmet ställt upp? Det lilla jag känner av Mehmet får mig att tro att han aldrig skulle ställa upp, det lite mer jag känner av Gustav får mig att tro att det inte är sant.

Det är uppenbarligen tur att jag inte är statsråd. För jag samtalar - på middagar eller konstiga mingel - hellre med de som inte delar mina värderingar än med de som delar mina värderingar. Även om de jag hellre pratar med har värderingar som är vedervärdiga. Jag är övertygad om att mina värderingar, som också - antar jag - är Miljöpartiets värderingar är mer hållfasta än sådana som bygger sina på de idéer som bärs av obskyra organisationer, som manar till död och är stolta över att skapa gravplatser.

Att försöka förstå är inte att acceptera. Att försöka förstå ger ökad förmåga att vinna. Då måste man tala med de man inte älskar, till och med med sådana vars åsikter man avskyr. Därför var det synd att inte Kaplan kände igen de figurer han borde ägnat måltiden åt att samtala med - att samtala är att lyssna, försöka förstå men inte jamsa med. Vare sig av artighet eller diplomati eller konflikträdsla. Men förmodligen hade medieestradörer inte accepterat det heller.


Så avslutades Kaplans tid som statsråd. Händelser som blivit till incidenter hade blivit alltför många, - en del kanske vreds till oigenkännlighet? Och Kaplans informations- och pressavdelning verkade vara över måttan inkompetent och tondöv. Totalbilden blev som den blev. Avgång blev nödvändig. För både Mehmet och regeringen. Trots att han förmodligen betalat sin tevelicens och inte haft svart arbetskraft boende i källaren - det var sådant, förutom allmän arrogans, som borgerliga statsråd tvingats avgå för.

Kaplan skriver i Expressen - jag har ingen anledning att inte tro att det han skriver är hans uppriktiga mening. Själv har jag mött människor med turkisk bakgrund som kallat Kaplan för house-nigger, på temat att han är feminist och försvarar homosexuellas rättigheter. Grå vargarna lär vara nöjda, de har fått uppmärksamhet. Islamister är säkert också nöjda, de kan sprida varianten att muslimer diskrimineras också i regeringen. Säkert är Nalin Pekul och många andra också nöjda. Regeringen får andrum tills jakten på någon annan snart börjar... Sådant är livet för regeringar. På gott och ont.

Kommentarsfältet är öppet på försök efter en tids nedstängning. Kommenterar ni så vore jag tacksam om ni som vanligt låtsas att ni sitter vid ett köksbord och talar med varandra - och dessutom ska tillbringa dagen med varandra, med lunch, middag och kvällsfika på en brygga en varm sommarkväll.