lördag 9 april 2016

Lördagsgodis med öppna kanaler

Akryl: Lena Rosén Schlaug
Många har beklagat att kommentarsfältet är stängt nuförtiden. Men för dem som vill kommentera veckans inlägg är det öppet idag - för att underlätta ev diskussion, inom varje huvudämne, så finns i fältet några rubriker, men låt er inte styras av ingresserna under dessa.

Kommenterar ni så vore jag tacksam om ni låtsas att ni sitter vid ett köksbord och talar med varandra - och dessutom ska tillbringa dagen med varandra, med lunch, middag och kvällsfika på en brygga en varm sommarkväll.

I övrigt kan konstateras att vedstaplarna fortfarande doftar så där härligt som bara vedstaplar kan dofta på våren, att sädesärlan synts spatsera på gräsmattan, att kajor slagit sig ner i några orökta skorstenspipor, att det är blårandigt i Allsvenkans topp och att veckans föreläsning på klassiska Victoriateatern i Malmö besöktes av så många att balkongen måste öppnas.

Återbruk av avdankade figurer tycks ännu fungera. Det blir fullsatt nästan överallt nuförtiden, vilket förvånar mig eftersom jag låter som jag alltid låtit - om vad livet är, vad politiken bör vara och hur vi borde se på individ, samhälle och den tid vi har att dela med andra på vår planet.

Ha en bra lördag. För min del skall jag färdigställa trädgårdslanden och förhoppningsvis sitta ner en stund med ett glas vitt ekologiskt vin, iförd en löjlig sommarhatt, läsande någon härlig kulturbilaga - ungefär som Lena hittade mig förra sommaren. Sedan må målningen av det reveterade husväggarna fortsätta och de sista vinterdäcken bytas mot mer förhoppningsfulla däck. Allt medan fjärden glittrar och lommen inväntas. Det finns ibland oförskämt goda luckor i en annars så vilsen tid på en alltmer kaotisk planet.

I snart ett halvt sekel har några rader av D.H Lawrence - som nog fått idén från Catullus som levde några årtionden före vår tideräkning - följt mig, jag skrev dem till och med på en vägg därhemma samma dag jag flyttade in i huset på landet efter att ha lämnat både Stockholm och idén om att livet består av pengar, karriär och otåligt flackande:

Lost to a world in which I crave no part,
I sit alone and commune with my heart.
Pleased with my little corner of earth,
glad to have come, not sorry to depart.

Som sagt: ha en bra lördag!

53 kommentarer:

  1. VI BLEV SOM DE ANDRA:
    Ur bloggtexten: "Ja, så där kan man hålla på och kritisera. Men, som sagt, boken är flyhänt skriven, man får en inblick i ett parti - visserligen genom ett ganska repigt och ojämnt handblåst gammalt fönster där något tittat in för att, förmodligen med så ärlig uppsåt som möjligt, försöka se vad som förekommer därinne. Ibland kommer någon ut för att röka och passar på att skvallra lite, berätta om sin syn, försvara sig, sprida lite rykten eller redovisa en del fakta så gott det går.

    Det är väl så en berättelse av den här arten måste tillkomma. Om den skall bli läsbar och inte knastertorr. Särskilt när den berättas av en som nog är mer hemma, trots allt, i de äldre partiernas dagordning och i den endimensionella politiska röd-blå skalan. Men, vilket några äldre miljöpartister som läst boken redovisat, det är kanske så att också många yngre medlemmar i partiet inte har en susning om den ideologi som formade det parti som de nu är medlemmar i."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gahrton skriver i Syre. liksom Birger, att boken är intressant vad gäller skeendet. Han kritiserar mest recensenter som sågat MP, som liksom tagit boken som möjlighet för att kritisera MP, det gäller recensenter som är borgerliga eller från traditionell vänster. Gahrton fokuserar på Thomas Mathiesens gamla teori om att en alterantivrörelse som kommer in i makten måste kunna balansera mellan a) kompromisser med makten och b) opinionsbildning. Det vill säga samma sak som Birger pläderar för om jag förstår det rätt. Men den stora skillnaden är väl att Gahrton inte kritiserar MP för att strunta i den andra punkten. Vore intressant att få en kommentar av Birger om detta och hur en balans skall se ut för att såväl vara en trovärdig förhandlare som en opinionsbildare!

      Radera
    2. Man kanske försöker stoppa dig genom att utmåla dig som vänsterpartist - i nuet eller det förgångna. En del vänsterpartister kanske också vill "appropriera" dig.

      Radera
    3. Texten är uppdelad i två avsnitt.

      Klokt nog inleder Maggie boken med att berätta om Per Gahrton. Utan honom, inget miljöparti. ”Från början var det Per Gahrtons parti, han ensam initierade det.” Gahrton var den som så att säga byggde grundplattan, och det var inte ”miljön” som utgjorde hans huvudsakliga och viktigaste byggmaterial. Detta faktum känner få till i dag. Att Maggie nämner detta är förtjänstfullt.

      Över huvud taget är det förtjänstfullt att hon ger Gahrtons politiska karriär från 1959, då han som 16-åring blev medlem i Folkpartiets ungdomsförbund, fram till 1979, då han reste till Amman, ett ordentligt utrymme. Händelserna under den här tiden förklarar mycket av hans fortsatta agerande.

      Dels hade han, som alla av oss, sin familjebakgrund. För Gahrton innebar det ett avståndstagande från ”den inkrökta borgerligheten”. I ungdomsförbundet var han en nagel i ögat på partihögern som ville ”förnya” partiet. Han började läsa i Lund, och det han då valde var det sociala engagemanget. Han var vänsterliberal. Detta drog in honom i många konflikter i partiet, som ju var kluvet. Väl som ledamot i riksdagen blev de svaga borgerliga minoritetsregeringarna något som underströk hans kritik av politikens former. Blockpolitiken skulle lösas upp. Detta var också, skulle det visa sig, nödvändigt om den nya, gröna, politiska dimensionen skulle sätta sig och nå framgångar.

      Gahrtons akademiska rötter i sociologin och socialpsykologin, där han hade sina käpphästar, var alltså det som var viktigast för honom vid tankarna på ett nytt politiskt parti. Sedan small det i Harrisburg och Gahrton upptäckte miljöhoten. Det var samma år som han reste till Amman, 1979.

      Kampanjerna inför folkomröstningen i mars 1980 bara bekräftade Gahrtons teser. Och efteråt var han ju helgalen på dem som hade snuvat ”folket” på segern. På hösten samma år, sedan aktionsgruppen bildats, kom en av Gahrtons centrala tankar på pränt, vilket Maggie noterat: ”Sverige har en centraliserad, toppstyrd yrkespolitik med heltidsanställda ’livstidspolitiker’ som tappat fotfästet i verkligheten.” I dag kunde dessa ord ha skrivits av vilka populister som helst på högerkanten. Att det i Sverige trots allt fanns en viss ordning och reda i politiken brydde Gahrton sig inte om att notera, för att inte tala om hur det såg ut i många andra länder. Det skulle naturligtvis bli andra bullar i miljöpartiet, tyvärr i stor utsträckning vidbrända sådana eftersom man så att säga skulle börja om från början genom att ställa alla politiska sedvanor på huvudet, samtidigt.

      När miljöpartiet så hade bildats, av människor med helt olika politisk bakgrund, skulle partiet växa. Alla nytillkommande fick då höra att nu gällde inte höger-vänsterskalan längre som ett redskap för förståelse av politiken. De nya färgerna var i stället grönt och grått. Men med så många olika placeringar på den gamla skalan som partiets ledning och medlemmar rymde, var det som upplagt för konflikter.

      Dessa konflikter har sedan följt partiet under alla år. Och det blev naturligtvis inte bättre av att avogheten mot ideologiska diskussioner var utbredd i partiet. ”De andra låg ofta till höger om Gahrton”, skriver Maggie. Ja, så var det. Dessa konflikter försvann ju inte därför att man tonat ner höger-vänsterskalan och i stället betonade det gröna.

      ”De första åren höll sig Per Gahrton i bakgrunden”, skriver Maggie. Tänk, det tyckte jag han gjorde för det mesta. Han kunde bara försvinna under långa perioder. Men inte när det gällde frågan om organisationen och politikens former, något som även Maggie framhåller. Och så bråkades det! Men i vilket parti gör man inte det?

      Sverige och världen stod på randen till miljökollaps, ansåg miljöpartisterna i början av 80-talet. Men det som kollapsade gjorde i stället det nya partiet, först i valet 82 och sedan, ännu värre, i valet 85. ”Gahrton var förkrossad”, skriver Maggie. Direkt efter valet avgick han som språkrör och lämnade engagemanget. Sedan kom Birger och räddade partiet, enligt Maggie. Du milde, vilka tyngder som lades på hans axlar!

      Radera
    4. Avsnitt 2

      Mycket av partiets tankegods blev ju prövat inför väljarna i de här valen. Väljarnas dom blev att det inte höll måttet. De levde i ett av världens bästa länder och kunde absolut inte hålla med om att kollapsen var nära förestående. Nu skulle Birger, Ragnhild och Eva vända på partiets utveckling.

      Huvuddelen av boken behandlar tiden från 1988 då första inträdet i riksdagen skedde. Visst kan man hitta små sakfel här och var, men jag anser att detta är den bästa boken som hittills skrivits om partiet. Maggie kan naturligtvis inte nämna alla som hade en betydelse vid namn, då skulle boken bli för omfångsrik. Men jag anser att hon lyckats fånga det mesta av det väsentliga. För mig som var med tidigt känns allting väldigt verkligt. Nästan i varje mening och i varje stycke kommer uppgifter som gör att boken blir fängslande och det blir svårt att inte sträckläsa den. När så mycket av händelseförloppet nu finns samlat och nedtecknat i populariserad form, är det också svårt att undgå att se varför partiet förblivit ett litet parti och att det nu kanske är på väg att försvinna.

      Vad jag saknar är däremot en något djupare behandling av begreppet ”grön” i politiken. Maggie nämner ju de tyska fundis och realos, mörkgröna och ljusgröna. Även här finns nämligen anledningar till konflikter. För att inte tala om ”ekomodernismen” och den ”liberalism” som sedan länge härskar i partiet, som gjort att man blev som dom andra och som under en lång rad av år nu förpassat de kvarvarande och fåtaliga gröna till undanskymda platser. Att de orkar! Själv vill jag hävda att mycket av konflikterna, både de som kom till ytan och de som är gömda, byggdes in i partiet vid dess bildande, och där Gahrton själv var upphovet till flera av dem.

      En stor konflikt i miljöpartiet är ju sedan frågan om regeringsdeltagande eller stå utanför. Här finns diametralt skilda synsätt. Det ”moderna” miljöpartiet har valt regeringsmodellen. Men att bilda regering tillsammans med ett så pass stort parti som socialdemokraterna leder obönhörligen till att principen om att stor fisk äter liten fisk besannas. Och vi ser ju nu, partiet har fått lägga sig i fråga efter fråga och själva meningen med partiet kan ifrågasättas.

      Med denna bakgrund i färskt minne 2018, hur ska partiet kunna föra en trovärdig valrörelse? Resultatet, den lilla fisken i den stora fiskens buk, stänger också effektivt alla nödvändiga opinionsbildningar. Det gröna partiet i Sveriges riksdag har tystnat. Även de återstående gröna ledamöterna har också i stor utsträckning tystnat.

      Jag undrar ibland vad Per Gahrton tänker, egentligen. Det blev ju inte som han tänkt sig. Mycket talar nu för att MP försvinner ur riksdagen vid valet 2018. Genom att utåt signalera att Sverige ensamt kan ta ansvar för händelseutvecklingen i Syrien och i andra krigsdrabbade stater, genom viljan att ta emot ett till synes obegränsat antal flyende människor, gör man sig fullständigt omöjliga bland väljarna. Dessa ser nämligen de allt allvarligare konsekvenserna för samhället som helhet, som i alltfler av sina delar fungerar allt sämre.

      Nu visade det sig ju också att den från hjärtat ensidigt styrda generositeten hade ett sådant pris, att slussarna nära nog tvärstoppades och att Sverige i en handvändning fick en av EUs strängaste asyllagstiftningar, dvs även hjärnan fick kopplas in som ett nödvändigt styrinstrument.

      Detta är det ena. Det andra är att valet 2018 inte blir ett så kallat miljöval. Klimatfrågan är redan placerad på högre nivåer och intresserar inte längre väljarna. Och någon kollaps finns inte i sikte den här gången heller. Över huvud taget har spårväxlingen till ekomodernismen inneburit att skillnaderna mellan MP och övriga partier suddats ut. För att inte tala om att tillväxten nu är igång igen. Slutligen kommer väljarna 2018 att vara trötta på den här regeringen och vill se ett byte.

      Så hur ska MP agera inför 2018? Det kan ju vara dags för grön opinionsbildning. Riktig systemkritik. Men då väcks konflikterna i partiet till liv igen, tro mig.


      Radera
    5. Om miljöpartiet vill bry sig en gnutta mer om folket (dvs demokrati) än man gjort på senare år så skulle man kunna döpa om partiet till Medborgarpartiet de Gröna och samtidigt börja driva medborgarlönsfrågan. Har Birger några synpunkter på en sådan förändring?

      Radera
    6. Den här reflektionen över Syriza i Grekland (på Engelska) ger i mitt tycke ett intressant perspektiv på svårigheterna med att förändra det politiska systemet inifrån utan att också förändra de strukturer och drivkrafter som trots allt styr det mesta som sker. https://www.opendemocracy.net/can-europe-make-it/andreas-karitzis/syriza-experience-lessons-and-adaptations-0 I vilken utsträckning analysen har bäring på MP kan säkert Birger avgöra bättre än jag.

      Radera
    7. Vi gick över lik
      Och skylta’ med vår kärlek,
      vårt rika inre liv
      Men plåtarna till himlen
      var slut när vi kom dit
      Och priset vi betalat
      För att klassas som elit
      Var att vi blev som dom andra
      Vi blev som dom andra
      Vi blev som dom andra
      Och vi kommer inte längre
      Vi är tillbaks på noll
      Men ingen kommer sörja
      Vi har spelat ut vår roll
      Vi glömmer hela skiten
      Det betyder ingenting
      Vi skulle kommit längre
      Men räckte inte till
      Vi blev som dom andra
      Vi blev som dom andra
      Vi blev som dom andra

      Radera
    8. Väldigt tråkigt att läsa Per Gahrtons inlägg i Syre där han skriver att han är MP, och MP är han. Var tog hans tankar om att ett parti inte skall personifieras på det sättet?? Birgers text om alla de som arbetat i skuggan och "gjort partiets väl till en del av sitt liv" är något helt annat. Besviken på dig, Per!
      Lena

      Radera
    9. Tidningen Syre slåss fortfarande för öppna gränser, vilket är ett bra skäl för att rata den tidningen. De borde läsa den gamla artikeln i Science om "The tragedy of the commons". Det var god vetenskap redan i mitten av sextiotalet, men på Syre fattar man uppenbarligen ingenting. Man bevisar att "grön" inte har något med ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet att göra.

      Läs Fernströms ledare 5/4. Det är något slags vänsterliberalism han säljer. Den kommer inte rädda världen.

      Radera
    10. Men varför kommer det som en chock för många att MP är ett parti som alla andra?
      Med samma sorts egoister som tar sig till ledningen?
      Samma sorts interna maktbråk och inpinkande av revir?
      Med samma sorts utförsäljning av allt vad heder och samvete heter för att tillskansa sig den där lönen eller den där pensionen?
      Trodde ni verkligen på riktigt att miljöpartister var en annan sorts människor, nåt slags stålmän, som skulle vara annorlunda?

      Radera
    11. Miljöpartister av den gamla skolan är säkert benägna att tro att människor likt datorer kan programmeras på olika sätt, med vitt skilda resultat. En grön ideologi skulle kunnat gett goda människor, men när man ersätter omsorg om livet på vår jord med "liberalism" så är det självklart att man bara kan bli besviken. Liberalismen föder i slutändan bara egoism. Det är för att mp anammat "liberalism" istället för ekologism som man blev som de andra.

      Radera
    12. Boken beställdes i veckan, ser verkligen fram emot läsningen.

      Hoppas Ulf får rätt och att mp åker ut 2018. Så att de vaknar upp och skärper till sig på diverse områden.

      Radera
    13. Saknar partiet jag älskade och brann för... Rasa ihop 2018 och återkom med recyclade ideal 2022. Kräver ev att Schlyter tar sitt förnuft till fånga och äntligen kandiderar som språkrör.

      Radera
    14. Ingen vet längre vad en miljöpartist egentligen är om man bortser från den dåliga press det eviga schakrandet och spelteoretiserandet gett.Klarar inte partiet valet 2018 är det slut för alltid.All trovärdighet är bortspelad.Det som skulle bli Sveriges tredje största parti försvinner som den bortglömda kolbiten.Upp som en sol, ned som en pannkaka.
      Det är vad man spelar med i nuet när språkrören tillåts sitta kvar och "förhandla" bort sig i regeringen!

      Radera
    15. Lyriken här ovan kommer från Kents låt "Dom andra" på skivan "Egoist", vilket med fördel kunde påpekats.

      Radera
    16. Ytterligare ett tänkbart namn på ett nytt eller reformerat parti vore EkoSoLiD/Grön Medborgerlig Framtid. Då har jag ansträngt mig så att Birger skall få med det älskade ordet "grön", försökt göra de i "Borgerlig Framtid" lite lyckliga, samt plockat med förledet "med-" för att tala till alla dem som tycker att det också behövs lite "solidaritet".

      Radera
    17. Anonym 11:33 - Carl Schlyter har redan kandiderat men blev inte vald.

      Radera
    18. Jag är inte lika säker som Kuckeliku på att det är namnet det hela hänger på.
      Miljöpartiet, namnet är ju både grön-associerande och käckt, har mer än tydligt bevisat just det.Innehållet, dvs realpolitik, är vad som avgör i slutändan och inga namn i världen ändrar på det.Inte ens käcka partiprogram som lovar runt och håller tunnare än tunt står sig i längden!

      Radera
    19. 03.32: Schlyter - inte det här århundradet såvitt jag vet. Eller?

      Radera
    20. Så nu sätter vi vårt hopp till Schlyter?
      Vi sätter vårt hopp till att MP reformeras uppifrån?

      Radera
    21. "någon kollaps finns inte i sikte den här gången heller" skriver Ulf Löfgren. Det kanske bara är svårt att se hur mycket som hotar oss. Jag hade i somras ett gästinlägg hos Cornucopia med titeln "Den annalkande kollapsen". Jag kastade in en del brasklappar i slutet av inlägget eftersom kollapsen inte förefaller alldeles given, men jag tycker ändå att frågan om kollaps känns ständigt aktuell. Det finns många hot och när de samverkar kan det gå hur illa som helst.

      Radera
    22. Carl Schlyter var valberedningens förslag 2002, när Claes Roxbergh, som varit valberedningens förslag före kongressen, på kongressens första dag berättade att han inte ställde upp till förmån för Peter Eriksson.

      Skillnaden mellan Schlyter och Eriksson var att Carl bara ställde upp till språkrör medan Peter stod som förfogande både som språkrör och som partiledare. Det var nämligen så att partistyrelsen, uppbackad av Per Gahrton, ville att idén med två språkrör skulle avvecklas till förmån för en partiledare.

      Kongressen ville ha kvar språkrör och valde därefter, mot valberedningens förslag, Peter istället för Carl. Mer om detta kan du, 06:17 läsa här: http://backspegel.blogspot.se/
      Dra fram till Del 11.

      Radera
    23. Den som funderar över en eventuell kollaps kan läsa på DN.
      "Regeringen pressas av miljardnota för flyktingar"

      Radera
    24. Tack för uppdatering om Schlyter. Tyckte mig minnas den där historien men att han drog sig ur och de facto aldrig deltog i valet. Då får jag istället hoppas att han ånyo tar sitt förnuft till fånga. Han har ju en helt annan position i partiet idag.

      "Så nu sätter vi vårt hopp till Schlyter?
      Vi sätter vårt hopp till att MP reformeras uppifrån?"
      Ett rungande ja och nej på de frågorna. Egentligen är det väl inte mp som behöver reformeras utan just de där uppe som behöver bytas ut. Så att partiet åter får just språkrör som för ut den politik partiet faktiskt står för. Under lång tid har man ju i praktiken haft agendasättande partiledare som kör sitt eget race och ger blanka f-n i kongresser och partiprogram. Snacket om gräsrotsparti med stark interndemokrati är ju löjeväckande. Minns ett möte med Wetterstrand där hon inte kunde skilja på sin egen roll och Göran Perssons.

      Radera
    25. Allt som var orsaken till att MP -bildades anser jag finns kvar. Det intressanta är vad kan lärdomen bli av att kongressbeslut så lätt har kunnat förbises. Språkrörsfunktionen fins kvar och skulle inte vara samma sak som partiledare. Dåmåste det finnas stöd i Styrelsen för Rixpartet! Tant Barbro

      Radera
  2. HÖGHASTIGHETSTÅG:
    Ur bloggtexten: "Det har inte varit populärt bland mina politiska vänner att ifrågasätta deras entusiasm. Tyvärr - och jag menar verkligen tyvärr - har jag haft rätt hela tiden. Allt fler har plötsligt begripit att kostnaderna skulle bli ohyggligt mycket större än man i början ville tro. Snart begriper man nog också att tiden för att bygga ut höghastighetsbanor består av mycket större ramar än man inbillat sig. Och vad värre: vi skulle redan haft höghastighetsbanor om röda och blåa partier varit mer lyhörda för 25 år sedan. Skulle dagens höghastighetsprojekt bli av så börjar tågen rulla när tekniken redan är gammal.

    Dessutom: för många människorna, mellan de få stationer där tågen skall stanna, lär restiderna i verkligheten bli än längre än idag. Systemet innebär centralisering, inte decentralisering."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Birger missar ett argument som talar för höghastighetstågen, möjligheten att snabbt ta sig längre än till Göteborg eller Malmö, nämligen ut i Europa med tåg. Det argumentet tycker jag att även höghastighetstågens vänner ofta missar. Tidsvinsten mellan Stkholm och Göteborg blir inte så stor, men mellan Stockholm och Bryssel kan det bli skillnad!

      Radera
    2. Neoliberal Agendalör apr. 09, 08:45:00 fm

      Det är (motor)vägar som behövs, en decentraliserad infrastruktur som inte är lika känslig som järnvägen. Bilar är inte heller ett problem, även om många miljöpartister verkar tro det. Avgaser när de kommer i kontakt med andra människor, så som i storstäder. är det som är problematiskt.

      Har man ett liberalt synsätt, dvs att initierande av tvång/våld mot andra individer är det vi ska undvika så faller det här ut automatiskt. Så en straffbeläggning av utsläpp, bör tas hänsyn till hur många andra människor som finns i närheten, och hur farliga avgaser som släpps ut.

      Kör man i Norrland, så bör man betala ytterst lite, men om man brummar runt på Södermalm, där många bor, så bör man betala mycket höga avgifter. Pengarna som tas in ska gå tillbaka till de individer som bor i området, som kompensation för vad de har fått utstå. De ska inte gå till socialistisk verksamhet, så som kommunala dagis och liknande.

      Jämför med om någon blir misshandlad. Offret kan då få kompensation för sveda och verk. Dessa pengar ska inte gå till valfri politiker att spendera efter tycke.


      Radera
    3. Utvecklingen av allt mer självkörande fordon går snabbare och snabbare. Stig in i fordonet på kvällen, sov gott och vakna långt ner i Europa nästa morgon. Detta är inte avlägset utan bör vara vanligt år 202X. Ett höghastighetståg tar lång tid att bygga och kan knappast vara i drift före 203X. Det blir för dyrt och nu har regeringen äntligen vaknat och gett Trafikverket ett roligt uppdrag.

      Trafikverket är inriktat på vägar och allt annat har låg prioritet. Regeringen har nu beställt en utredning.

      Kan man förstärka kapaciteten på befintlig stambana som alternativ till höghastighetsjärnvägen? OCH utredningen ska vara klar 31/5 i år inte 2017.

      Vänliga hälsningar

      Nanotec

      Radera
    4. Ja när det gäller självkörande bilar lär de oftast vara elbilar.

      Radera
    5. Med fler korta omkörningsspår borde självkörande korta godståg bli lönsamma. En självstyrande bil, utan passagerare, kan givetvis köra upp på en vagn till ett tåg eller för den delen köra ombord på en båt.

      Radera
    6. Förbättrad infrastruktur har alltid lustiga bi-effekter. Faktum är att även om landsbygden klagar på infrastrukturen så verkar vägar och järnvägar snarast bidra till avfolkning än motsatsen (jag bor på landet). Vad som är orsak och verkan kan förstås diskuteras, men det bor väldigt mycket fler människor på landet i länder med usel infrastruktur. Vägar och jörnvägar byggs oftast för att föra råvaror från landsbygden, samtidigt gör det de lättare för landsbygsborna att shoppa i stan. Höghastighetstågen är sannerligen inget landsbygdsprojekt utan bara ett sätt att skapa transportkorridorer mellan urbana centra. De bidrar säkert till ytterligar centralisering som du säger Birger. Möjligen stärker det "Sveriges konkurrenskraft", men när jag hör de orden är numera min ryggmärgsreflex att det är något fel. Frösämrade miljökrav och djurskydd, lägre löner, längre arbetstid, mer bortkastad högre utbildning - allt motiveras med denna konkurrenskraft. Men precis som med "tillväxt" så har den inget som helst eget värde, snarast motsatsen.

      Radera
    7. Thorsten Schüttemån apr. 11, 01:10:00 em

      Järnvägsentusiast som jag är är jag ändå benägen att hålla med Birger åtminstone delvis angående höghastighetstågen. För resenären är bruttotiden från dörr till dörr, robust tidtabell och bra anslutningar viktigare än att på en display i vagnen se hastigheten 3xx km/h. Med 250 km/h maxfart kommer man en bra bit och mellan Sthlm, Gbg och Malmö bör man uppgradera de befintliga järnvägar till kvadruppelspår där det nya spårparet följer den gamla järnvägen där den är tillräckligt "rakt", men går på ny bana inte alltför långt bort där så inte är fallet. Då kan alla fyra spår fortfarande täcker upp för varandra vid fel.

      Radera
  3. NORDEA OCH DESS ORDFÖRANDE:
    ur bloggtesten: " Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de 80 procenten av mänskligheten som är finansiella idioter till de 20 procenten som har idéer, förklarade Nordeas ordförande Björn Wahlroos vid ett framträdande i Danmark för ett år sedan.

    Där har vi de värderingar som styr Nordeas sätt agera. Låt mig också rätta honom: 80 procent av de som har finansiella idéer är idioter."

    SvaraRadera
  4. JILL STEIN - DET GRÖNA ALTERNATIVET
    Ur bloggtrexten: "När Demokraternas partielit kört över Sanders lär en del amerikanska väljare - fler än den nästan halva miljon som röstade förra gången - stötta Green Partys Jill Stein istället. Hon står närmare Sanders än vad Clinton gör."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stein kan ta röster från Demokraterna och därmed ge Repulikanerna makten! Hur ska då en grön agera i USA?

      Radera
  5. Veckans texter har som vanligt varit mkt läsvärda. Den om snabbtåg blev väl mottagen I vårt hem utanför Borås. Det är intressant att på detta sätt få sina egna tankar bekräftade, Tack. nu fortsätter jag lördagsmorgonen med kaffe och fågelsång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket läsvärda! Fåglarna sjunger och raderna av Lawrence var så fina, jag förstår att du skrev dem på väggen.

      Radera
    2. Grrreenline2 (Sara Johansson, Stockholm)lör apr. 09, 07:03:00 fm

      Gomorron, tack för veckan, fin bild.

      Radera
    3. Fint, bortsett från det där med blåränderna i allsvenskans topp. Men det är åtgärdat redan på söndag :-)

      Radera
    4. Vem skriver direkt på väggen? Birger och Kay Pollak. :)

      Radera
  6. De sista vinterdäcken ska bytas mot mer förhoppningsfulla däck. Cykeldäck??

    SvaraRadera
  7. Här lite mer söderut än i Sörmland har lommarna redan börjat sina frierier, en alltid lika rolig företeelse för oss som tittar, kanske för dom också när jag tänker efter. Ha en god lördag, tack för en fin bloggvecka!

    SvaraRadera
  8. Ser fram mot en kommentar till att Vänserpartiet börjar darra när det gäller kärnkraftens avveckling.
    http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article22570498.ab

    SvaraRadera
  9. Så här härligt spretigt och osammanhängande har aldrig fältet varit förut.
    Kan nu bara kommentatorerna bete sig som vuxna är det ett framgångsrecept!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trevlig ton i kommentarerna idag! Vi kan om vi vill!

      Radera
    2. Ja det är viktigt att det är trevligare än i en tv-soffa eftersom det känns så mycket bättre då.Konfliktsökande kommentarer finns det gott om på andra bloggar.
      Trevlig Lördag på er allihop!

      Radera
    3. Trevlig helg allesammans!

      Radera
  10. Tack för att du finns, Birger!

    Med det (viktigaste) sagt: skulle bli så glad, så glad om du redigerade namnet på den romerske poeten. Det där lilla e:et som slunkit in i mitten av hans namn ska ju vara ett u, vetja.

    /anita

    SvaraRadera
  11. (s) verkar "inte riktigt" basinkomst-moget, man forsätter "tjollra" om sin ettriga, daterade krav-populism, där kriminalvårdens verksamhet verkar ses som arbetsmarknadspolitisk inspiration. Men 2018, hur ska det gå? Hoppas man på magi & mirakel?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arbetslösa i Bjuv känner antagligen stor lättnad nu pga (s) besked att den lokala arbetsförmedlingen sägs stå väl rustad. Undrar vad det betyder konkret, att tv-nyheterna inte kunde ställa följdfrågor..?

      Radera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.