 |
| Länder som ratificerat: grönt. |
Idag för 20 år sedan bildades African Nuclear Weapon Free Zone Treaty - en kärnvapenfri zon i Afrika.
1993 fattade Nordiska rådet enhälligt beslut om en rekommendation om
Norden som kärnvapenfri zon. Trots detta blev det aldrig något traktat
och idén föll i glömska.
2012 skrev Joan Linander (C) i en riksdagsmotion:
"Genom att slå fast att inga kärnvapen är välkomna till de nordiska länderna så ges en tydlig signal om nedrustning och avspänning. Andra länder skulle inte ens behöva fundera på att t.ex. gå in i någon nordisk hamn med en atomubåt. Vi skulle starkt uttrycka att kärnvapen enbart är av ondo, att de inte skapar någon säkerhet och är ett hot mot allt liv på den här planeten. Kärnvapen har ingen plats i ett civiliserat samhälle."
Motionen försvann redan i utskottsarbetet.
Lite historia kanske kan vara på plats - många av oss som levde i en tid när kärnvapenhotet tillhörde den dagliga debatten trodde nog att frågan om kärnvapen skulle lösas när Berlinmuren föll och det kalla kriget upphörde.
Ingenting kunde vara mer fel.
På 60-talet drev generalsekreterare U Thant frågan om kärnvapenfria zoner. Och Finlands president Urho Kekkonen lade förslag om en kärnvapenfri zon i Norden - omfattande Finland, Sverige, Norge och Danmark.
En proklamerad zon, fri från kärnvapen, skulle enligt Kekkonen "stabilisera de nordiska staternas ställning" genom att osäkerheten kring kärnvapen skulle elimineras. Ett led, kan man säga, i de tankemönster som kom att kallas "gemensam säkerhet" - detta begrepp innebar, till skillnad från idag, att man med potentiella fiender skulle uppnå gemensam säkerhet.
I den Natodebatt som nu förs har hela begreppet reducerats till en fråga om att tillsammans med vänner "skapa säkerhet". Vilket i princip är samma tanke som kalla kriget byggde på... Historielösheten tycks vara monumental.
Tillbaka till 60-talet: Finlands förslag väckte, hur som helt, inget varmare bemötande i vare sig Natoländerna Norge och Danmark eller i Sverige. Förslaget blev istället en del av Finlands egna utrikespolitiska ambitioner. Den pakt som Sovjetunionen hade med Finland på denna tid - Vänskaps- Samarbets- och Biståndspakten (VSB) - uteslöt "under speciella omständigheter" inte att sovjetiska kärnvapen skulle kunna placeras i Finland.
Förslaget om kärnvapenfri zon stöddes så småningom av Sovjetunionen - huruvida man avsåg att följa ett sådant i krigstid är en annan sak... Däremot ville man inte ha "fientliga kärnvapen" i sina grannskap - lika lite som USA förstås ville ha sovjetiska kärnvapen placerade på Kuba. När omfattningen av en kärnvapenfri zon i Norden diskuterades så var den sovjetiska regimen noga med att sovjetiska fartyg (oavsett vilken last de hade) inte skulle kunna förhindras att ta sig fram genom t ex Öresund.
Situationen efter andra världskriget var i Norden helt annorlunda än idag. I Sverige diskuterades frågan om svenskt kärnvapen - vi hade ju god tillgång till uran i vår alunskiffer.
Norge och Danmark hade valt Nato med sin doktrin om militär avskräckning, inkluderande kärnvapen. I fredstid skulle inte kärnvapen placeras i dessa länder, men vad som skulle betraktas som fredstid var inte självklart. Motsatsen till fredstid är inte bara krigstid, utan också ofredstid. Skall man tro svenska medier, åtminstone rubriksättning och dess krigsretorik, börjar vi hamna i just det just nu: ofredstid. Normen är upprustning och en rödgrön regering som skriver på ett värdlandsavtal med Nato..
Kärnvapnens tid är inte förbi i Norden. Några löften om att värdlandsavtalet, som den rödgröna regeringen nu slutit med Nato, utesluter kärnvapen på svensk mark finns förstås inte, i avtalet frånhänds Sverige rätten till kontroll vid gränsen när det gäller vad Nato skulle kunna föra in i landet efter ett generellt regeringsbeslut om att ställa svensk mark och svensk infrastruktur till Natos förfogande.
Åter tillbaka i tid: Sverige delade således inte Finlands uppfattning om kärnvapenfri zon, istället menade den socialdemokratiska utrikesministern (Östen Undén) att en kärnvapenfri zon kunde bli aktuell först efter det att stormakterna påbörjat en nedrustningsspiral.
Fram till 1958 bedrevs i Sverige forskning i syfte att landet skulle kunna framställa egna kärnvapen. Då ändrades inriktningen, genom ett beslut i riksdagen. Nu skulle man framför allt arbeta med skyddsåtgärder mot kärnvapensprängningar - men med option att åter kunna byta linje och återgå till planen för att framställa egna kärnvapen.
På vilket sätt inriktningen, som riksdagen beslöt om, verkligen åtlyddes har diskuterats... Regeringen gav nämligen tillstånd, på egen hand, om så kallad "utökad skyddsforskning" som i praktiken innebar att forskning om svenska kärnvapen kunde pågå. Först 1966 började den "utökade skyddsforskningen" släckas ner och två år senare skrev Sverige på Icke-spridningsavtalet. Handlingsutrymmet för egna kärnvapen släcktes helt när kärnvapenprogrammet slutligen lades ner 1972.
Idén om att utropa en kärnvapenfri zon ligger på is. I Miljöpartiets barndom utropade flera medlemmar i partiet sina tomter som kärnvapenfria zoner.
Bland annat gjorde Claes och Gun Lissenko så i Granhed utanför Katrineholm. Det var där Miljöpartiets länsavdelning i Sörmland bildades. I samma veva höll utrikesminister Ola Ullsten ett tal i riksdagen där han redovisade att Sverige var motståndare till en kärnvapenfri zon så länge inte europeisk nedrustning hade påbörjats.
I såväl Sverige som Norge och Danmark pågick samtidigt en folklig namninsamling med krav på en kärnvapenfri zon i Norden. Det var i den stämningen som bland annat Claes och Gun satte upp skylten om sin egen kärnvapenfria zon.
Många av oss som var på det där mötet i Granhed där länsavdelningen av MP bildades är nog djupt frågande inför den ironi som uppstod härommånaden när den regering som slutligen skrev på världlandsavtalet med Nato innehöll miljöpartister. Hade någon sagt att så skulle bli fallet hade vi skrattat och sagt att det skulle vara omöjligt. Partiet hade ju bildats för miljöns och nedrustningens skull, i förvissning om att vi skulle kunna förändra Sverige och tillsammans med gröna vänner i världen ta steg närmare fred på Jorden och fred med jorden.
Att vi skulle få höra ett grönt språkrör stå i riksdagens talarstol nästan 35 år senare (15 juni 2015) och säga att hon är glad över beslutet om ett världlandsavtal - som kräver att Nato skrivs in i svensk lagstiftning - var en totalt utesluten framtidsbild. Så där skulle ju bara sossar och moderater bete sig - ja, folkpartister också kanske. Det var ju ett av alla skäl till att Per Gahrton lämnade det partiet.
Tänk så det kan bli.
Idag för 20 år sedan bildades således African Nuclear Weapon Free Zone Treaty - en kärnvapenfri zon i Afrika. 1993 fattade Nordiska rådet enhälligt beslut om en rekommendation om Norden som kärnvapenfri zon. Trots detta blev det aldrig något traktat och idén föll i glömska. Så skrivs historien.
Kärnvapenhotet finns kvar - motståndet är svagt, nya generationer har inga minnen av vare sig Hiroshima eller rädslan som smög genom gator och hus i såväl Öst- som Västeuropa så sent som på 80-talet. Rädslan finns inte kvar, men det beror inte på att hotet inte skulle finns, utan på att man inte förstår vad det innebär. Vare sig med kärnvapen eller folkliga protester.
Tack för att du läst inlägget - kommentarsfältet är stängt, men vill du kommentera eller fråga något kan du skriva till synpunkterschlaugse@gmail.com
Eller vänta till på lördag då kommentarsfältet är öppet för diskussion om veckans blogginlägg.
