Nu är kriget inte bara en sak för offentliga sektorn, det är privatiserat, liksom marknadsanpassat, man tror att vinsten är evigt liv den dag man sprängt sig själv och andra sönder och samman. Teknik finns, argument uppfinns. Egoismen - tron att skapa sig ett evigt liv på andras bekostnad - är en stark kraft. Egenintresse sägs styra marknader.
Jag tänker på en ledare i DN. Införd för några dagar sedan. Kanske är just det resonemang som fördes där nyckeln till varför helvetets förgård skapades också i Bryssel.
Hur mycket har ovilja att förstå sin potentiella fiende bidragit till att föda och göda terrorism? Vad hade hänt om man försökt förstå sin fiende i Irak? Om man försökt förstå Afghanistan, om man inte klampat in i Libyen på det sätt man gjorde? Om man inte levt med ett innanförperspektiv som innebär att man vägrar inse vikten av att försöka förstå andra än sig själv. Att förstå innebär inte att acceptera. Det innebär bara att kunna skapa sig en kunskap som ger flera möjligheter till konfliktlösande.
Att försöka förstå innebär att man kan komma till slutsatsen att våld är nödvändigt, att militär upprustning och angrepp och dödande är det man till slut väljer. Att försöka förstå innebär att man inte låter innanförskapets logik med automatik leda till en spiral som bara kan leda till krig och terror.
Att ironisera över de som påpekar hur väsentligt det är att sätta sig in i potentiell fiendens tänkande och verklighetsuppfattning är därför något av det mest bisarra man kan göra. Just den ståndpunkten - att leva med så mycket innanförperspektiv att man inte förmår ens försöka se hur motsidan tänker - har skapat så mycket elände som hade kunnat undvikas om man försökt förstå.
Att en liberal tidning inte fattar det ger inga pluspoäng för liberaler. Att inte förstå, att inte ens vilja förstå, är det kanske tyngsta skälet till att den terror vi sett i Mellanöstern nu sprider sig till Europa. Hur man än vänder och vrider på det hade det varit gott om USA försökt förstå situationen i t ex Irak istället för att klampa fram och göda terrorismen. De som försökte förstå begrep att anfallet skulle leda till katastrof. Till att föda och göda ytterligare terrorism. Få goda människor att bli medel för det onda.
Terror är förstås inget nytt. Terror har vi sett mycket av. Efter Hiroshima levde japanerna i skräck i väntan på ytterligare atombomber. Så kom Nagasaki. Tvåhundratusen människor döda vid de två detonationerna. London under andra världskriget - tvåhundra bombflyg anföll varje natt i månad efter månad, med 50 000 sprängbomber och miljoner brandbomber. Terrorbombningar av Berlin, bombmattor med napalm över Vietnam. Nation mot nation, allians mot allians. Terror, urskiljningslöst vansinne.
Urskiljningslösheten och vansinnet är nu privatiserat i stor skala. Man talar om krig. Krig där nästan allt det vi byggt upp som försvar är meningslöst. Det fanns de som för flera decennier sedan varnade för just den privata terrorn - storskaligt verkande, allt mer lättillgänglig teknik, riskerade att skapa helt nya hotbilder. En av dem som talade om detta var Nobelpristagaren Hannes Alfvén, han varnade för hur enkelt det skulle bli för enskilda människor att anfalla kärnkraftverk. Kärnkraft hör inte hemma i ett samhälle som vill vara öppet, så var argumentet.
Att försöka förstå sin partner och sin kollega är grunden för gott samarbete. Att försöka förstå sin motståndare eller fiende underlättar om man vill nå sina mål, underlättar om man vill undvika massdöd, undvika att delta i en självgående spiral av våld. Det krävs, som Elin Wägner en gång uttryckte det, mer tankemöda för detta än att använda våld, för det sistnämnda krävs nästan ingenting.
Där - på DN:s ledarredaktion - ironiserade man över de som påpekar att man bör försöka förstå hur Putin tänker och varför han beter sig som som han gör. Förmodligen en retorik i strategin att föra in Sverige i Nato. Men att försöka förstå den ryska regimen är inte detsamma som att acceptera. Det är att försöka analysera, navigera och agera på ett sätt som inte är kontraproduktivt, som inte skapar en spiral som leder till ytterligare konflikter och till slut krig. Att kalla de som försöker förstå för "Putins stödbataljon" är intellektuellt undermåligt. Som om innanförperspektivet vore ett sätt att förstå världen. Att förstå är inte att acceptera.
Hade USA försökt förstå situationen i Irak hade man agerat på annat sätt än man gjorde - istället för att stimulera fram de krafter som skapat den terror som också nått Europa. (Nej, jag tillhör inte de som utgår från att USA ville ha ett vidgat och fördjupat elände i Mellanöstern).
Att inte försöka förstå är något av det dummaste man kan göra. DN borde vara för god för att ironisera över de som försöker förstå. Att förstå är inte detsamma som att acceptera. Kan man inte skilja på det är man enfaldig. Och dessvärre även livsfarlig. Man tillhör de stödtrupper som ledare av Putins sort behöver, som ledare som Trump eller Cruz skulle behöva, som den privatiserade terrorns bakgrundsfigurer älskar.
Tack för att du läst inlägget - kommentarsfältet är stängt, men vill du kommentera eller fråga något kan du skriva till synpunkterschlaugse@gmail.com
