På väggen hemma hänger en tunn snittskiva från en tall som är närmare 600 år gammal. Den föddes på 1400-talet. Den hade åtskilliga år innanför barken redan när Gustav Vasa levde.
Just nu sågar och hugger jag ved av en tall som är 115 år gammal. Den föll under en av vinterns stormar. Svår att få ut genom skogen, så man får ta den i klampar, lagom att hugga. Varje hugg känns skamligt. Barnsligt? Naivt? Natursvärmeri? Möjligen, men känslan av att vidröra årsringarna känns nästan som en helig rit.
Tallen stod här långt innan vi flyttade hit, den stod här när bygden var full av liv, när byn hade flera handelsbodar, när det var barn i skolan, när ladugårdarna som nu håller på att falla ihop var fyllda med liv, när man samlades till marknad, när det som idag är vårt hus bara var en liten stuga, när det gick trafik på sjön Tisnaren.
Häromveckan kunde man höra Herman Sundqvist, som nyligen blivit generaldirektör på Skogsstyrelsen, i Naturmorgon berätta att det inte finns några kalhyggen längre, att sådana inte tillkommit sedan 60-talet. Jo, tänkte jag, det är kanske den berättelsen man måste ge om man skall få bli generaldirektör. Men förvanskad är den. Fler än jag blev förvånade, förbaskade och rent av förbannade. Bland annat reagerade Naturskyddsföreningens Björn Mildh. Skrev ett brev till generaldirektören. Uppmanade honom att ge sig ut och titta. Och länkade till några klipp som visar just kalhyggen... Bland annat detta:
Ausgebeuteter Naturwald bei Vuolver from Skydda Skogen on Vimeo.
Trevligt att du läst
inlägget - kommentarsfältet är stängt, men vill du berätta om ett kalhygge i dina trakter eller kommentera på annat sätt - eller
rätta något i inlägget - kan du skriva till synpunkterschlaugse@gmail.com
