Doften av ved

Så har då republikanerna varnat för att partiets frontman inte bara är en bedragare, utan också en träskalle. Vilket får mig att tänka på ved. Och därmed på dofter.

Dofter. Det är något speciellt med det. Doften när man hässjade hö, de där åren då vi hade får. Nu är det doften av ved. Doften i skogen när motorsågen gjort sitt, doften vid huggkubben, doften vid vedstapeln. Den anläggs nu.

Ved skall klyvas, så färsk som möjligt, före påsk. Staplar med den smart så är den torr lagom till en kall svensk midsommar. Och torr skall den vara.

Allt för många eldar ved med alltför mycket fukt. Ur varje kubikmeter ved, som är staplad på tunet, skall ungefär 300 liter vatten försvinna innan det är dags att elda. När fukten är borta doftar veden mindre. Så det gäller att ta vara på den här tiden.

Hugga och stapla. Det skall erkännas, det gick fortare förr innan mina egna årsringar började närma sig den grövre vedens. Men det gör ingenting. Klyvyxan hanteras med större erfarenhet, missarna uteblir och förståelsen för hur vresig ved är uppbyggd underlättar.

Det som då, i yngre år, var något som skulle bli färdigt, är numera något som skall göras. Det är viss skillnad. Hissnade skillnad faktiskt. Tid att känna doften, tid att ta sig en kaffepaus, tid att rikta ansiktet mot solen, görandet i sig blir både mål och medel - den tiden fanns inte under åren då politiken slukade åren och pappershögarna inte bara lästes av lust utan av plikt.

I genomsnitt använder varje person boende i Sverige cirka 300 kilo ved. Förvånansvärt mycket kan man tycka i tider av kärnkraft och värmepumpar.

Skälet till att använda ved - hemma använder vi den som komplement till bergvärme och solfångare - är inte bara att den skall ge värme under de kallaste vinterdagarna, utan att levande värme ger en så rik, rent av sinnlig, upplevelse. Kaminen, kopplad till den uråldriga kakelugnsväggen, i biblioteket ger skön värme och trevligt - nästa ursprungligt - ljud. Och behagligt inneklimat. Som bonus dessutom: vackert ljus.

Vedspisen, i det som tidigare var kök, knastrar vackert och värmer vattnet som - på ett sätt som rörmokare och husexperter säger inte skall fungera - drar runt till husets tunga och omodernt vackra element.

Men. Det gäller att veden är torr. Ett sätt att kolla är att - läste jag i Lars Myttings oundgängliga bok Ved - stryka lite diskmedel på en ände av vedklampen och sedan blåsa hårt från andra hållet. Är veden torr släpper den igenom luften så att såpbubblor bildas. Det trodde ni inte!

Stapling av ved har för övrigt sin egen logik. Stapla vid solig vägg, med barken nedåt längst ner och barken uppåt högst upp, är den metod jag vanligen använt. Ibland har inte tiden räckt till och då, när politiken kallade, blev veden liggande i en stor hög. Vilket, enligt traditionell syn i någon av de amerikanska delstaterna, visar att giftaslystna damer skall akta sig eftersom en sådan hög visar att mannen inte är något att ha - förmodligen lat, okunnig och alltför intresserad av alkoholhaltiga drycker. Jag skulle kunna lägga till: drabbad av för mycket politik.

Tack och lov hade Lena inte grepp på hur en vedhög på marken bör tolkas...

I år blir det både väggstapling och en fyrkantsstapel som är snyggt anlagd, om än inte jättestor. Vilket sägs betyda att jag är en rak och stabil man. Möjligen kompletterat med att jag är förnöjsam och välplanerad (stora och små klampar om varandra) och aningen inåtvänd (ganska pedantiskt uppbyggd).

Allt det där positiva - doft, värme, trevnad - uppväger de moment som kan kännas jobbiga. Tumregeln är nämligen, för den som kör hela linjen från att avliva trädet i skogen till att ta ut askan från spisen: en årsförbrukning av 10 kubikmeter innebär ett totalt flyttande, i alla steg, av över 35 ton.

Inte undra på att man är trött. God morgon!