Stilla flyter Don

Igår blev jag påmind - genom en artikel av Kaj Schueler  - om en av mina yngre års stora läsupplevelser. Тихий Дон - eller om man så vill Stilla flyter Don. En romansvit i fem delar av Michail Sjolochov. Jag lärde mig då att inte blanda ihop politiska åsikter med stor litteratur.

Läste romansviten efter det att författaren fått Nobelpriset i litteratur. Jag var 17 år. Eftersom jag aldrig varit kommunist - har alltid avskytt kollektivism där individen reduceras till kugge, viket för övrigt är ett av skälen till att jag också avskyr den kapitalistiska ekonomismen - inledde jag läsandet med en kritisk hållning.

Sen föll jag som en sten, för språket, för handlingen, för berättandet. Trots Sjolochovs politiska uppfattningar, svassande för kommunistregimen och, visade det sig, medlemskap i regimens Centralkommitté.

Valet av Nobelpristagare kritiserades också utifrån just de premisserna. Schueler skriver:

- Kulturcheferna Bo Strömstedt (Expressen) och Olof Lagercrantz (DN) kritiserade med ironiska övertoner valet. Lagercrantz frågar sig om detta var en politisk handling snarare än en litterär. Dock välkomnar han priset till Sjolochov lite senare i artikeln. Men Strömstedt är mer omedgörlig och avslutar sin artikel med orden "Stilla flyter Akademien. Låt UD ta över hela apparaten" .

Efter att ha läst Stilla flyter Don försvann en del av respekten för såväl Strömstedt som Lagercrantz - de intog ju samma sorts inställning som Sovjetregimens företrädare genom att bedöma litteraturens kvaliteter utifrån författarens politiska hemvist.

På liknande sätt har Yasar Kemal förminskats i Turkiet -  frågan är varför Svenska Akademien förbigått honom. Stora delar av den recenserande kultureliten i Sverige behagade förresten behandla en annan av mina favoriter - som om de känt sig kränkta av att de inte läst honom - Mo Yan utifrån att de hört rykten  om att han krökt rygg för regimen i Kina.

Hur som helst: Stilla flyter Don håller säkert fortfarande, ska i alla fall omläsa sviten framför lämplig brasa med ett glas stilla rödvin därtill. Romansviten är förresten filmatiserad, finns i sin  helhet (i tre delar) på Youtube. Här är den första delen, med tillgång till (brysk) översättning till engelska:

  

PS!
Apropå ryska författare med åsikter man kanske inte gillar. Det finns väl fortfarande de som gillar Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns böcker mer av politiska än litterära skäl - han klädde av Sovjetregimen inpå bara benknotorna, vilket vann reptilhjärneuppskattning inte minst i svenska borgerliga kretsar.

Men Solzjenitsyn föll lite i onåd hos en del av dem då de fick höra mer om hans åsikter. Solzjenitsyn vädjade1998 om "Krimbornas rättmätiga krav att tillhöra Ryssland". Krim hade 1954 - utan demokratisk förankring förstås (kanske rent av i fyllan och villan) - av parti- och regeringschefen Nikita Chrusjtjov plötsligt överförts från den ryska delen av Sovjetunionen till den ukrainska delen.  (Det blev en folkomröstning där mer än 90 procent röstade för att Krim skulle bli en egen suverän republik. I Kiev var man inte villig att följa folkomröstningens resultat.)