Världens äldsta lär ha dött

Dags för Nyhetspanelen igen. 07.45 i Gomorron Sverige, SVT. Lär väl bli svensk och amerikansk politik, kan jag tro. Vad värre: det berättas mig att världens äldsta albatross har dött. Hon lär ha färdats minst 800 000 mil.

Hennes hem var Midwayöarna, den mycket märkliga plats som 1988 blev naturreservat efter att militären lämnat ön. Innan dess hade tusentals albatrosser slagits med militären om utrymmet på landningsbanan. Under årens lopp dödades mer än 5 miljoner albatrosser.

Idag är det plast och ännu varande långlinefiske som utgör det stora hotet.

En vandringsalbatross kan utan problem färdas 80 mil per dag. De kan glidflyga långt över 100 kilometer i timmen, svävande på vindarna, ett naturens magnifika under. Så vackert, så magnifikt, så elegant, så självklart.

Egentligen suktar jag bara efter att göra en resa till i mitt liv. Till Cambell Island, drygt 60 mil söder om Nya Zeeland. Rätt var det är kanske mitt koldioxidkonto tillåter det... Där skall jag känna att själen lyfter - inbillar jag mig - för där samlas nämligen hundratusentals individer av något av det vackraste som finns på jorden: albatrossen.

När jag sett en albatross har jag alltid fascinerats av hur en klumpig, rent av klantig, varelse på marken kan förvandlas till en mästare bara hon hamnar i sitt rätta sammanhang. Precis som ungar kan vara klumpiga och odrägliga i en skola som inte passar dem, för att sedan, om de får chansen i rätt sammanhang, blomstra och visa sig vara mästare. Om de ges chansen att utveckla sin kreativitet och fantasi.

Albatross. Den har tagit sig friheten när den lyfte. Fler borde göra det. Istället för att bli ett meningslöst offer  i ett konsumtionssamhälle där stora delar av livet reduceras till ett platt kontokort av plast och fångad av en jävla mobil.

I hörlurarna på väg genom ett dimmigt Östermalm, där de flesta i vanlig ordning tycks sova till skillnad från andra satsdelar, ska jag lyssna på den här.