Ur arkivet (7): Bättre med maxtid på dagis än maxtaxa...

Kortare arbetstid för barn!

Det var inte länge sedan centerpartiet och socialdemokraterna gick hand i hand. Olof Johansson avskydde moderater. Så samarbetet med sossarna 1994 -1998 var naturligt för honom. För Göran Persson var centerpartiet dessutom den naturliga samarbetspartner. Det berättade han vid flera tillfällen redan i början av nittiotalet när vi träffades på tågresor från Katrineholm till Stockholm.

Men nu är det annat ljud i skällan. Maud Olofsson tycks hata socialdemokratin lika mycket som Fälldin en gång gjorde. Maud Olofsson är också den borgerliga partiledare som vågar utmana socialdemokratin. Medan Fredrik Reinfeldt gör allt för att sudda ut skillnader så varnar Maud Olofsson sina borgerliga kollegor för undfallenheten. Hon vågar hävda det självklara: Vad är det för mening med ett regimbyte om en ny borgerlig regering skall föra samma politik som sossarna gjort?

Det senaste budskapet gällde maxtaxan. Centern vill ta bort den och skapa förutsättningar för ökad valfrihet inom barnomsorgen. Medan de övriga borgerliga hukar. Det är visserligen en väldigt sossig reform, men den gynnar den övre medelklassen… och den som hotar plocka bort den kan drabbas av Perssons retorik…

Hur infördes egentligen maxtaxan? Det fanns ju egentligen inte någon majoritet för den i riksdagen! De borgerliga och miljöpartiet, som hade gemensam majoritet i riksdagen, var motståndare. Jag hävdade till och med, i egenskap av språkrör, att det vore bättre med maxtid på dagis än maxtaxa. Likt förbannat drevs en variant av maxtaxa igenom! Jag ska avslöja hur det gick till…

Efter valet 1998 var förutsättningarna helt annorlunda än fyra år tidigare. Olof Johansson hade bytts ut mot Lennart Daléus och centern hade över en natt återgått till målet att störta sossarna. Inför de förhandlingar mellan socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet som följde efter valet hade miljöpartiet en rad krav: bland annat friår, grön skatteväxling (dvs. sänkta skatter på arbete och höjda på energi) och ytterligare en pappamånad. Våra förhandlare fick dessutom tydliga direktiv från riksdagsgrupp, partistyrelse och språkrör om att inte på något sätt släppa igenom maxtaxa! För mig var det viktigt att säga samma sak efter valet som före. Bättre med maxtid på dagis än maxtaxa! Sossarna får nej från mp när det gällde taxan – i övrigt påbörjas samarbetet.

Men det tog inte många år av samarbete förrän en av partiets tyngsta tjänstemän, och tillika ekonomisk sakkunnig, mitt under en ny förhandlingsrunda, redovisar hur man skulle kunna förbättra socialdemokraternas förslag till maxtaxa så att den kostade lite mindre och hade aningen bättre fördelningsprofil. Den dåvarande jämställdhetsministern Margaretha Winberg förklarar att ”miljöpartiets modell är bättre än vår” och plötsligt blir det ”miljöpartiets maxtaxemodell” som diskuteras i förhandlingarna.

Det som sedan händer är första steget på det som leder till att jag lämnar partipolitiken: Miljöpartiet realförhandlar om maxtaxa, trots att jag som språkrör sagt absolut nej i valrörelsen. Majoriteten i förhandlingsgruppen tycks löjligt stolta över att det stora statsbärande partiet gillar en av våra tjänstemäns ändringsförslag… Lika naivt stolta tycks riksdagsgrupp och partistyrelse vara. Plötsligt ställer man sig bakom idén om maxtaxa!

Vad gjorde då att jag var motståndare till maxtaxan? Svaret är givet: det socialdemokratiska ekonomiska argumentet var att barnen genom maxtaxan skulle kunna vara längre tid på dagis, fler skulle kunna jobba heltid och den ekonomiska tillväxten därmed gynnas. Undan med ungarna så många timmar som möjligt på dagis, så ekonomin växer. Det är hutlöst! Därför applåderar jag Mauds vilja att riva upp reformen. Synd att hon inte är lika alert när det gäller miljöfrågor – där står ju de borgerliga så nakna som man överhuvudtaget kan bli!

Krönika i BT 2007
Bild: Lena Rosén Schlaug, detalj från akvarell - "På väg att bli vuxna".