Chuck Berry, så bra!

Hmmm... det trodde jag inte. Att Polar-juryn skulle begripa att Berry ska ha pris. Gott val, en gitarrist och textmakare som påverkat många. Utan att ha blivit märkvärdig, tycks det.

Redan 1955 hade han sin första hit med Maybellene. På dom vita listorna. Liksom av misstag. Man trodde inte att han var svart. Maybellene har ju mer countrystuk än bluesstuk över sig...

Den allmänna uppfattningen var att svarta inte skulle sjunga country. Svarta skulle sjunga blues. Därav misstaget med listan.

På den tiden var försäljningslistorna uppdelade på svarta och vita. På den vita härjade Vera Lynn, Perry Como, Patti Page och Eddie Fisher. Ingen kan påstå att de var särskilt upphetsande. På de svarta hittade man Willie Mae Thornton med Hound Dog, Clyde McPhatter med Money Honey och Lloyd Price som hade en hit med Lawdy Miss Clawdy. Det var musik!

Elvis snodde dem allihop, stökade om dem lite och levererade nåt som lät som inget annat... Fast Maybellene gjorde han bara live. Några få gånger. Han aktade sig att göra cover på sådant som var perfekt från början.

Maybellene, why can't you be true?
Oh Maybellene, why can't you be true?
You've started back
doing the things you used to do.

Således. De vita gillade countryrockaren Maybellene. Som således blev en hit som toppade Billboard. Det hände sig att Chuck Berry bokades som vit sångare i Södern – foton på svarta ansikten behövde bara kortare exponeringstid för att verka lika ljusa som vita ansikten. Han har själv berättat.

En gång skulle Berry göra en konsert i Knoxville, ensam tillsammans med ett lokalt band. Han flög ner, landade, hyrde en bil hos Hertz och körde ner till gigget. Han parkerade på baksidan av lokalen och knackade på dörren till sceningången. Dörren öppnades och en stor vit luns frågade vad han ville.

”Jag ska spela här i kväll”, sa Berry. ”Jag kommer i god tid så jag kan repa med bandet”. Lunsen började garva och berättade att Chuck Berry – ”killen med Maybellene” – skulle spela och att det var utsålt. ”Det är jag som är Chuck Berry”, sa Berry och tog fram kontraktet för kvällens spelning. Lunsen tittade på pappret, sedan på Chucken. Och slog igen dörren.

Femton minuter senare öppnades dörren igen. Nu stod där fyra män och tre kvinnor och stirrade på den svarte som borde vara vit. ”Vi hade ingen aning om att Maybellene var inspelad av en neger. Vi kan inte tillåta att en nigger uppträder. Det strider mot den lokala ordningsstadgan.”

Så Berry fick åka hela vägen hem igen.

As I was motivatin' over the hill
I saw Maybellene in a coup de ville.
A Cadillac a-rollin' on the open road,
Nothin' will outrun my V8 Ford.
The Cadillac doin' 'bout ninety-five,
She's bumper to bumber rollin' side by side.

 

Chucken föddes i St Louis den 18 oktober 1926 klockan 6.59 på morgonen och döptes till Charles Edward Anderson Berry. Enligt egen uppgift var det först som treåring han såg sina första vita människor.  

Det var ett gäng brandmän som kastade sig ur sina röda brandbilar, rullade ut slangar och försökte släcka eldhavet som höll på att förvandla grannskjulet till ett skelett. Den lille Chucken trodde att killarna blivit vita av skräck när de kastade sig mot den vrålande elden. Allt enligt honom själv.

Familjen Berry bodde i övervåningen på ett tvåfamiljers tegelhus. I huset fanns en Victoria radio, vilket nog kunde ses som att svarta en bit norrut kunde ha det bättre förspänt än de som kallades för vita niggers i Södern – sådana som familjen Presley.

Som ung man blev Chuck Berry snart fäst vid gitarren. Förgiftad av guran, som han nog skulle uttryckt det om han pratat svenska.  Han sjöng Nat King Cole och Muddy Water på gårdsfester när han inte fick stryk av sin far. Han lyssnade även på gospel i Baptistkyrkan och - inte minst viktigt - fick ett strängt råd av sin farsa: håll dig borta från vita kvinnor.

Det gjorde han inte. Och han hamnade i statsfängelset i Springfield. Under olika svängar på kåken skrev han låtar som No Particular Place To Go, Nadine och Promised Land. 

Det var lätt att hamna i fängelse om man hade fel hudfärg och var på fel plats vid fel tillfälle. St. Louis i Missouri var visserligen inte lika hårt som Södern på den punkten. Men det räckte med att man åkte över Mississippi till East St. Louis för att man skulle märka skillnad. Om ett rasblandat par blev stoppade på södra sidan av floden så tvingades de följa med till polisstationen för att få en obligatorisk spruta mot könssjukdomar. Norr om floden slapp man det. Så har det berättats av de som var med. I Missouri fick svarta inte bo på samma hotell som vita. På andra sidan floden, i Illinois, var det däremot tänkbart.

Chuck Berry föddes alltså i St Louis den 18 oktober 1926 klockan 6.59 på morgonen.  Trettiofem år senare satt han på kåken i Springfield och skrev Promised Land. 

Elvis spelade in den i Stax Studio i Memphis en trist decemberdagar 1973. Dagen hade börjat dåligt. Elvis hade upptäckt att studion utsatts för invasion, i form av fyra nya tekniker från New York. Han gillade inte New York. Han hade åkt dit i sin ungdom med blivit bemött som en lantis. Som dessutom lät som en neger. Dom gillade inte hans Memphis-rock.

När Elvis lyssnade på de första tagningarna så kändes det fel. Han tittade på teknikerna från New York och klagade på att det lät som en typisk New York-mix. Det var det inte.  Det visade sig att en högtalare inte var inkopplad.

I left my home in Norfolk Virginia
California on my mind
I straddled that Greyhound
And rode into Raleigh
And on across Caroline

Chuck Berry själv satt i förhör när Elvis spelade in hans låt. Den här gången för att att ha lurat Onkel Sam på skattedollar. Berry började bli van, det skulle bli tredje vändan. Elvis version av Promised Land klättrade på listorna.

                     

We had motor trouble
that turn into a struggle
Halfway across Alabam'
And that hound broke down
and left us all stranded
In downtown Birmingham.

Texten kunde ha handlat om honom. Han hade problem med hjärtat, bröt titt som tätt samman och kände sig strandad. I det läget är det förstås aldrig fel med en Berry. Elvis mådde således dåligt. Hade kört fast igen. Han hade gjort den så kallade Satellitshowen för hela världen – antagit utmaningen att spela live för hela världen på en gång,  med nästan 2 miljarder som glodde - och bevisat det han skulle bevisa. 

Han hade bantat ner sig, hårdtränat och hade varit i kanonform. Gjort det ingen gjort förut. Segern firades med att han gick ner sig. Ett halvår senare var han trött, sjuk, fet och uttråkad. Orkade inte varva upp utan piller, kunde inte varva ner utan piller, kunde inte stiga upp utan piller, kunde inte sova utan piller. Ville vara vem som helst, men inte Elvis Presley. Det var då han såg Promised Land på en spellista som skivbolaget ville han skulle spela in. Ett ljus i mörkret.

Chuck Berry slog alltså igenom med Maybellene. Baksidan bestod av Wee Wee Hours. En blues som det tog honom tio minuter att skriva. Bluesen är enkel om känslan finns där. Den klättrade en del på den svarta försäljningslistan. Det gjorde förresten Elvis också.

Mer om Elvis, Berry, musiken och livet som var finns tillgängligt i min bok Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac. Finns på goda bibliotek - eller att köpa här.