Sommartal och åsiktsbyte av V och MP

Förklaringen till bilden finns längst ner.

Igår meddelade Jan Björklund att skolan åter bör förstatligas. Han har med sig Vänsterpartiet på denna linje. Trots att det var just Vänsterpartiet som hjälpte Göran Persson att kommunalisera skolan.

Jan Björklunds semester tycks vara slut. Därmed vet man inte vad som kan hända. Hans förmåga att driva igenom mer eller mindre genomtänkta beslut hitan och ditan i rasande takt har fått elaka statssekreterare att viska om politisk ADHD.

Sossarna vill ha kvar kommunaliseringen. Det var Göran Persson som genomdrev den. Persson hade tagit för givet att detta skulle kunna ske med Miljöpartiets stöd. Vi gillade ju decentralisering.

Det Persson inte hade riktigt klart för sig var att vi gillade analys också. Så vi sa nej. Vilket väckte en del ont blod i det socialdemokratiska lägret. Vänstern kunde man ju ju inte hoppas på - de gillade ju statlig verksamhet, centralisering och likformighet.

Men. I Utbildningsutskottet satt en vänsterpartist vid namn Ylva Johansson... Hon gjorde vad hon kunde, fick med sig Vänsterpartiet - och Persson fick igenom sin kommunalisering. Ylva lämnade V, blev medlem i S och blev skolminister i den socialdemokratiska regeringen. Tjänster och gentjänster, viskades det av redan då elaka statssekreterare.

Nu har Vänsterpartiet, klokt nog, tänkt om. Man förordar att skolan förstatligas. Även MP har tänkt om. Man vill inte förstatliga skolan... Hur den analysen ser ut vet jag inte riktigt.

För övrigt skrev jag om kommunaliseringen för ett antal år sedan, på en tågresa. Så här tror jag att Göran Persson funderade kring Ylva Johansson och en regeringsombildning 1994:

Göran hade suttit där i sitt arbetsrum på Harpsund och funderat över vilka hyss han skulle spela ut som skulle få journalisterna att tindra med ögonen och sucka av tillfredsställelse över att få berätta att han återigen överraskat. Han hade suttit på sitt rum flera nätter, tittat ut över sjön där hans företrädare på posten som landets främste politiker rott i den gamla ekan och småpratat med världens stora. Månen hade legat som en härligt, fet, god prästost från Falköping över vattnet. I tidig morgontimme hade han sett en gök flyga förbi, vilket var en mycket ovanlig syn. Han upplevde det som ett omen.

Det var då han kommit på idén om Ylva. Hur vore det att låta Ylva få ingå i regeringen igen? Hon var som en gökunge, gedigen socialdemokrat som under sina tidiga riksdagsår varit placerad i vänsterpartisternas bo. Hon hade varit honom lojal, ställt upp som en hel grabb när det knipit. Det var ju Ylva som satt för kommunisterna i utbildningsutskottet när han var skolminister och fått för sig att kommunalisera skolan.

Hans idé var inte alls populär, men som gammalt kommunalråd hade han känt hur besvärligt det varit att skolan, som minsann låg mitt i byn, sköttes av andra än kommunens starke man. Lärarfacket skrek, borgarna skrek, kommunisterna skrek, alla skrek. Borgarna skrek eftersom de var i opposition och hade i uppdrag att skrika. Och att kommunisterna skrek var självklart, de ville ju att allting skulle vara förstatligat. Hans hopp för att få stöd i riksdagen hade stått till miljöpartiet som älskade decentralisering, lokalsamhälle, självförsörjning och allt annat som kunde förknippas med Åsa-Nisse.

Självfallet skulle grönsakerna ställa sig bakom en kommunalisering av skolan, hade han tänkt.

Men det gjorde dom inte. Dom var oberäkneliga och styvnackade och dessutom kunde man aldrig lita på att de där akademiska flummarna i deras riksdagsgrupp skulle hålla ihop i en votering. Men då ställde Ylva upp. Han hade pratat med henne och hon tog i riksdagens utbildningsutskott ställning för en kommunalisering av skolan samtidigt som hon bearbetade sin egen riksdagsgrupp så pass att de till slut körde över sin egen ideologi och ställde sig bakom detta småborgerliga förslag.

Som tack fick hon bli skolminister några år senare, när Statsministern väl blivit statsminister och den lilla tösen – det var så han såg på henne - väl lämnat kommunisterna och blivit medlem i Partiet. Sedan råkade hon, lilla människan, bli förälskad i finansministern. Vilket skulle kunna leda till att hennes fögderi skulle få otillbörliga fördelar i takt med att överläggningarna om ekonomiska resurser förlades till sängkammaren. Så därför fick Ylva lämna sin ministerpost.

Finansministern var svårare att ersätta. Han visste för mycket.

Ylva skulle alltså nu lanseras som ny minister. Han hade ringt upp henne minuterna efter det att göken flugit förbi i gryningstimmen. Hon kunde ju alltid ta hand om vårdfrågorna. Hon skulle inte kunna göra det sämre än den där tråkmånsen Engkvist. Det var förresten märkligt hur alla gamla SSU-bossar förvandlats till tråkmånsar. Ingvar Carlsson har väl alltid varit en tråkig figur, men grabbar som Engkvist och Nygren hade ändå varit grabbar med lite stake i under sin tid i SSU. De kunde ta sig ett glas, eller två, i grabbars glada lag. Men sedan hade partiapparaten brutit ner också dem till genuina tråkmånsar och dysterkvistar.

Nej, tacka vet jag Björn Rosengren, tänkte statsministern där han satt på sin kammare. Men Rosengren kunde han inte ta tillbaka, han hade varit en katastrof som minister och en ännu större katastrof som chef för superdepartementet. Han var som en fjäril, fladdrande från blomma till blomma, ständigt ringande mobiltelefon, pladdrande med någon om något som han inte visste någonting om.

Steget från Rosengren till Ylva var inte så långt. Både hade ju varit med förr. Och han behövde förstärka på kvinnosidan. Det tjafsades ju så mycket numera om jämställdhet och feminism. Dessutom skulle det vara en knäpp på näsan för många som det var fryntligt att knäppa på nästan: Ylvas äkta make, tidigare finansminister Eric Åsbrink som ju haft oförskämdheten att lämna regeringen i protest mot att statsminister bestämde. Att nu göra hans lilla hustru till minister var riktigt skojigt.

Dessutom skulle utnämningen av Ylva reta Maggan borta i Sydamerika. Hon avskydde ju alltid när han valde in yngre, mer formbara, kvinnor i regeringen. Men det skulle hon ju inte kunna säga högt eftersom det bara skulle visa på bitterhet över att ha blivit dumpad i djungeln.

Till råga på allt detta goda så skulle riksdagsgruppen få sig en känga. Det var alltid roligt att utse statsråd som inte hämtades från den där gruppen. De blev alltid lika upprörda men visste inte hur de skulle hantera det utan att verka avundsjuka.

Så han ringde upp Ylva när göken flugit förbi. Hon hade yrvaket svarat, han hade berättat om sitt beslut och hon skulle få 36 timmars betänketid. Men Statsministern visste att det skulle bli ett ja redan när han la på luren. Ett erbjudande som detta skulle den lilla tösen – det var så han kallade henne i sitt inre - inte säga nej till. Det kunde hon inte. Det skulle vara omöjligt för en ung kvinna att säga nej till ett jobb som gav henne högre status än den äldre man hon var gift med.

Statsministern hade förtjust smackat över allt detta, känt hur nöjdhetens sötma spridit sig i kroppen och känt sig vara värd en belöning. Så han hade vankat ner i köket, gått med beslutsamma steg fram mot kylskåpet, öppnat detsamma, sträckt handen efter en burk med äkta majonnäs, njutningsfullt skruvat locket av densamma för att sleva upp några bastanta klickar av det goda.

PS! Texten är utformad utifrån hur jag elakt tror att Göran Persson tyckt och tänkt, därav framställs han som Statsminister och Landets främste företrädare i texten. Formellt var Ingvar Carlsson statsminister vid det aktuella tillfället. MP återkom för övrigt till riksdagen i samband med 1994 års regeringsbildning.