Folkomröstning om EU?

Den italienska polisen gör "korridoren", det vill säga låter migranterna gå mellan poliser som ger dem örfilar på vägen in till de burar där de skall förvaras. Det är EU 2013. Muslimer tvingas titta på västerländsk porrfilm i förvaret, den papperslöse som söker arbete på tomatfälten får jobb om han kan leverera en väninna till arbetsledaren. Det är EU 2013. 

Bättre än så är inte den union där vi är medlemmar. Läs gärna Bilal, av Fabrizio Gatti. Det är inte upplyftande. Men lärorikt. Rent av en nödvändig lärobok.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har lovat en folkomröstning om EU om hans parti vinner parlamentsvalet 2015. Britterna ska få rösta om ett omförhandlat medlemskapsavtalet 2017-2018. Inte för att migranter skall slippa gå den fascistoida korridoren, utan av mer snöda skäl.

 Det finns emellertid etiskt goda och demokratiskt legitima skäl för fler länder att folkomrösta om medlemskapet av den enkla anledningen att EU håller på att gå över styr i byråkrati, centralism, lobbyism och tvivelaktig demokrati med för låg öppenhet. Den fascistoida skiten ryms bakom de glättiga fasaderna. Närmare 30 miljoner är arbetslösa, fast i ett valutagarn. Klyftorna mellan rika och fattiga har ökat.

Nationalstater är inte något självändamål, jag ser gärna dess upplösning. Men EU-konceptet är ett misslyckande, ett missfoster där ansvariga alltid kan skylla på någon annan. Det är ingen garanti att det varit bättre utan EU. Men euroväven hade man sluppit, en flernationell valuta hade kunnat få växa fram i rimlig takt i länder där det varit rationellt. Samarbete hade kunnat utvecklats även med ett annat koncept - och i mer eftertänksam takt - än det som blivit det nuvarande missfostret. Det hade kunnat bli något bra, något hållbart, något demokratiskt rimligt. Bara maktens män inte haft så bråttom att få  sina namn inskrivna i historien.

Den utveckling som sedan länge tagit sin början innebär påfrestningar även rent säkerhetspolitiskt om man med säkerhet menar att värna demokratin. Försvarsberedningen, som kom med sitt omvärldsbetänkande för några veckor sedan, tycks inte ha analyserat det ekonomiska och sociala kaos som råder i stora delar av unionen och som därmed har direkt påverkan även på Sverige.
 
Det finns faktiska skäl för att också Sverige skall ta sig rätten till en folkomröstning om det EU som växt fram. Oavsett resultat så tvingas ledande politiker till mer öppenhet och större skärpa i svensk EU-politik.

I svallvågorna av ett beslut om ny folkomröstning skulle även svenska medier skärpa sig, bevaka EU på det sätt som man rimligen borde göra med tanke på att allt fler av de beslut som riksdagen tar är underställda allt snävare ramar inom unionen. Det innebär inte att alla beslut som tas i Sverige skulle se annorlunda ut än de gör idag - inte heller bättre eftersom en nyliberal ådra trängt djupt in i också socialdemokratins tankevärld. Medlemskapet innebär att valmöjligheterna snävas in och att partier med en annan agenda än den som är godkänd inom EU har fått allt svårare även rent juridiskt att genomdriva en del av sina förslag.

Vi diskuterar alltför sällan ramverket - det ses snarast som något självklart uppifrån givet. Det är inte bra. Själv skulle jag förmodligen rösta nej i en ny folkomröstning. Men det är alls inte säkert om Sverige, och andra länder som också kan tänkas folkomrösta, kan förmå EU att avlöva sin verksamhet, överge det förödande eurospåret och få byråkratin att sansa sig.

Jag har inte något principiellt emot överstatliga organisationer - nationer i sig är inget självändamål -  men jag ser oerhörda risker med EU-projektet som det fortskrider. Det kan köra rakt in i väggen med kaos och kollaps som följd. Bättre att försöka styra undan in tid.

Man kan naturligtvis också konstatera - men det kunde vi som var aktiva på nejsidan berätta redan före folkomröstningen - att nästan alla de löften och häpnadsväckande (för den som läst på) påståenden som ja-sidan lanserade inför folkomröstningen 1994 var baserade på retorisk och taktisk grund utan saklig förankring. Man behöver inte vara EU-motståndare (ett tvivelaktigt begrepp - jag är inte motståndare till EU) eller ens motståndare till svenskt medlemskap i EU för att förorda en folkomröstning. Skälet kan helt enkelt vara att man vill rädda det som räddas kan av Europeiska Unionen.

Resultatet av en folkomröstning kan mycket väl bli ett ja till fortsatt medlemskap - men processen dit kan bli demokratiskt välgörande. För Sverige. Och för EU.

Europrojektet - som är en central del av EU-konceptet - har blivit ett projekt som skapar enorma problem. Det är sjösatt av ideologiska skäl utan förståelse för konsekvenser och ens grundläggande analys över hur en gemensam valuta påverkar länder med helt olika förutsättningar.

Jag är inte principiellt emot en gemensam valuta, har aldrig varit, men däremot alltid varit djupt kritisk till snabbheten med vilken den införts, sättet på vilken den infördes och den djupt antiintellektuella retorik som ledande EMU-förespråkare ägnat sig åt även i Sverige. Nu är det största möjliga tystnad från dessa som gäller - bortsett från Carl B. Hamilton och några till.

När ledande politikers och ekonomers strategi - att blåsa upp lånebubblor för att upprätthålla tillväxten - medför att människor nu drabbas illa, och rädslans samhälle skapas, har man satt igång en process man får ohyggligt svårt att hantera.

Tro inte att det fascistiska Europas historia med automatik avslutades när Franco dog.

Det är inte så, även om storsvenskheten ibland ger sig sådana uttryck, att EU skall anpassas till det Sverige som en gång var. Det är så att Sverige anpassas till det EU som är - och på väg att bli. Och den som inte förstår innebörden de bruna strömmar som flödar genom många länder inom unionen idag förstår inte heller vad EU faktiskt kan vara på väg. 

"Korridoren" är inte en mardröm. Den är reell, den är vardag, den är ett varningstecken.