Kvinnodagen 2013: Hedras den som hedras bör

När jag i slutet av 70-talet ramlade över en bok som heter Väckarklocka, skriven av Elin Wägner nästan fyrtio år tidigare, förändrades min världsbild. Bokens formuleringar knackade, nej bultade, på både hjärna och hjärta för att komma in. De släpptes inte in frivilligt. Inte alls. De bröt sig in! I själva verket förändrade  upptäckten av Elin Wägners bok hela mitt liv.

När min son gick i nian så berättade han för sin svensklärare att han ville göra ett specialarbete om Elin Wägner. Läraren tittade undrande på honom och frågade: Vem är det?

Lärarens brist på kunskap om en av Sveriges främsta författare och kulturpersonligheter är inte unik. Elin Wägner har hamnat i skuggan av såväl den finkulturellt accepterade, och jämförelsevis oförargliga, Selma Lagerlöf som arbetarrörelsens författare. Trots att hon var pionjär på många sätt. Inte minst då det gäller den s.k. Kvinnosaken.

Elin Wägners radikalitet var både bredare och djupare än de traditionella arbetarförfattarnas eftersom hon vävde samman kampen för kvinnors rätt till frihet och jämställdhet med både fredsarbete och ekologisk grundsyn. När hon dog 1949, sextiosju år gammal, hade hon skrivit mer än 30 romaner, en mängd noveller, artiklar och manus till både radio och film. Alltid radikalt och engagerat, ofta mästerligt, och humoristiskt, formulerat. Med sinne för både det fjäderlätta och tungt analyserande.

Fogelstagruppen gav ut Tidevarvet

Elin Wägner var en av kvinnorna i Fogelstadgruppen som bland annat drev Medborgarskolan på Fogelstad. I denna folkhögskola gavs kvinnor ur olika samhällsklasser möjlighet att studera hur samhälle och politik fungerar – teoretiskt och genom praktiska övningar. En pedagogik utformades, som än idag känns modern. Förutom Elin Wägner bestod gruppens kärna av Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Ada Nilsson och Honorine Hermelin. Ingen av kvinnorna tillhörde arbetarrörelsen. Två av dem var riksdagsledamöter för liberalerna. Det tycks varit skäl nog för den socialdemokratiskt dominerade kommunen att negligera en av nittonhundratalets mest spännande centra…

Det som fick min då sextonåriga son att intressera sig för Elin Wägner var främst hennes arbete med feministiska frågor. I sina romaner, artiklar och pamfletter gick hon med ömsom ironisk motorsåg, ömsom intellektuellt knivskarp skalpell, till anfall mot manssamhällets avarter utan att för den skull hamna i bitterhetsfällan.

Frågan om kvinnlig rösträtt var central för Elin Wägner. Sverige låg efter de övriga nordiska länderna. I den ryska lydstaten Finland hade kvinnor fått rösträtt redan 1906. I Sveriges riksdag hade visserligen liberalen Fredrik Borg 1884 motionerat om kvinnlig rösträtt på lika villkor som männen, men utan framgång. Greve Sparre kritiserade förslaget med motivet att det skulle bli för trångt i riksdagshuset eftersom kvinnorna hade så vida kjolar…

Det dröjde ända till 1921 innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Ytterligare sex år dröjde innan flickor fick tillträde till läroverk på samma villkor som pojkar. Och fram till 1939 hade arbetsgivare rätt att avskeda kvinnor på grund av förlovning, äktenskap, graviditet eller förlossning. I kampen för kvinnlig rösträtt och kvinnlig frigörelse var Elin Wägners böcker murbräckor som ihärdigt och skoningslöst under decennier hamrade på patriarkatets murar.

Sv Akademiens utgåva

I Pennskaftet (1910) beskriver hon humoristiskt och ömsint hur idealism och lust driver liberala kvinnor att, i nästan religiös anda, arbeta för kvinnlig rösträtt. Men också hur motståndet gjorde sig hört från såväl överklassens som medelklassens och arbetarklassens kvinnor. Vad skulle hända med familjerna om kvinnan fick rösträtt? Hade man en bra man som förmyndare var det väl inga problem? Var det verkligen kvinnligt att behöva bekymra sig om politik? Och vad begrep arbetarrörelsens fattiga kvinnor?

Pennskaftet uppfattades som en av det årets främsta böcker. Genom rappt språk och humoristisk dialog lyckas Elin Wägner på ett lysande sätt beskriva den tidens många samhällsproblem. Men Elin Wägner vågar även beskriva rösträttsrörelsens inre liv, intriger, kompromisser och tvekande. Hon faller aldrig för förenklingarnas frestelse när hon utmålar de män som dyker upp i handlingen, tvärtom, här finns ingen kollektiv skuldbeläggning utan varje man, liksom varje kvinna, beskrivs som individer.

Elin Wägner ogillade ”maninnor”, kvinnor som efterapade män i val av kläder och livsstil. Hon ville ge kvinnor frihet att vara de individer de är, inte kopior av de roller som män intagit.

Hon såg ingen konflikt i att värna moderskapet och att samtidigt plädera för kvinnans frigörelse. Hon menade att kvinnan hade lika stor rätt till arbete som till familj och barn eller vilka relationer hon så önskade. Valde hon att föda barn utanför äktenskapet så var det hennes sak och för detta skulle hon inte straffas. Och fick hon möjlighet att förälska sig i medelåldern – ”råka ut för en vårflod i augusti” – så hade hon sin fulla rätt utan att bli klandrad och fördömd.

Om en kvinna lever som en man så blir hon omyndigförklarad – det är temat i Natten till söndag (1926) som kom ut 6 år efter den allmänna rösträttens införande… Även då riskerade kvinnor att bli omyndigförklarad om de använde sina pengar på ett sätt som män ansåg ”oförnuftigt” – än värre om de också valde att leva utanför äktenskapet. ”Jag levde inne i en för mig osynlig byggnad, konstrikt sammanfogad av lagar och förordningar, som männen plitat hop under århundraden, och där de bodde med oss.” Så beskriver hon träffsäkert samhället i romanen.

Elin Wägners syn på jämställdhet brukar jämföras med den syn Ellen Key hade. Key menade att mannen stod för hjärnan och kvinnan för hjärtat i det system som upprätthåller samhället. Skillnaden mellan man och kvinna var strikt biologsikt betingad. Samhället skulle, enligt Ellen Key, bli bättre den dag kvinnan fick möjlighet att föra ut sina moderegenskaper i det offentliga livet.

Ellen Keys uppfattning var att de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor bar med sig intellektuella, emotionella och psykologiska olikheter som på ett ödesbestämt sätt gett dem olika samhällsuppgifter. Elin Wägner, som förde brevväxling med Ellen Key och på många sätt beundrade henne, delade inte denna syn på feminism, på kvinnligt och manligt. Elin Wägner menade tvärtom att begreppet kvinna inte alls bara var biologiskt bestämt utan även kulturellt konstruerat och direkt beroende av samhällets maktrelationer. Medan Ellen Key menade att kvinnor nog kunde bli arkitekter för att konstruera barnstugor och lekrum, menade Elin Wägner att kvinnor kunde bli arkitekter. Punkt.

Elin Wägner var inspirerad av den sydafrikanska författaren Olive Schreiner som gett ut boken Kvinnan och arbetet 1911. Schreiner menade bland annat att kvinnor ”känner människobarnets historia” till skillnad från mannen. Kvinnor vet vad det kostar att bära på ett barn, att föda ett barn, att mätta ett barn – och därmed kommer kvinnan att, så fort hon får rösträtt, avskaffa krig och våld som metod att lösa konflikter.

Just detta – att kvinnor som vet vad det kostar att föra fram liv – var något som också fick Elin Wägner att fast och fullt tro på att kvinnors rösträtt verkligen skulle leda till nedrustning och pacifism. Efter det att åren gick blev hon djupt besviken på att kvinnor inte använde sin rösträtt för att driva fram en annan ordning, en fredens och nedrustningens ordning.

Elin Wägner var djupt kritisk till uppdelning av män och kvinnor. I samband med att Socialdemokraterna och Högern (som då hette Allmänna Valmansförbundet) bildat kvinnoförbund, där kvinnor skulle få leka för sig själva medan männen tog besluten, skrev hon en essä i tidningen Tidevarvet (1923) i vilken hon motsatte sig ”ghettoiseringen”. Hon kritiserade att kvinnor hänvisades till att skriva tidningsartiklar som riktade sig till kvinnor, att böcker skrivna av kvinnor riktades till kvinnor… Liksom hon kritiserade att ”svarta magistrar” i USA blev hänvisade till att läsa med svarta barn, att svarta tandläkare i Frankrike blev hänvisade till att laga svartas tänder.

Kön och ras kan inte vara skäl för gränsdragning, menade Elin Wägner. Detta är bara en form av maktutövning som ”den vite mannen, härskaren som lagt jorden under sig” använder för att bibehålla förtryck, makt och egen vinning. Hon skrev: ”Det var en tid, då det blåstes i horn för den första kvinnliga läkaren, juristen och journalisten. Trumpeten skulle kanske ha blivit mindre livligt begagnad, om man då kunnat förutse, att deras efterföljare skulle hänvisas att öva sin verksamhet blott och bart i sin egen avskilda värld.

Men, menade Wägner, även "framtidens män" underställs den vita mannens härskarmentalitet. I hennes böcker finns oftast åtminstone en "framtidens man" som förstår sig på kvinnors rättigheter såväl som verklig fredssträvan. Hon skrev: "Bland dem (framtidsmännen) är naturligtvis Gandhi den främste, emedan han först av alla folkledare i världen fick den idén att den vita civilisationen var förgänglig och kunde och borde i så hög grad blandas upp med andra tillsatser från andra raser att den miste sin exklusivitet, men vann en framtid. (-) Framtidens män förstår att människan dukar under i sin hopplösa kamp för anpassning till den mekaniska tillvaron..."


Hennes analyser kan likna marxismen när det gäller hur hon ser på systemets oundvikliga kollaps. Också i hur hon förväntar sig att de många maktlösa människorna skall vakna upp och förändra. Men Elin Wägner syftar djupare än till bara klasskamp, för också den kommer att domineras av män. Hon ser möjligheter i delaktig demokrati och i självständiga enheter i samverkan där män och kvinnor samarbetar "utan skrank emellan, på lika villkor och på samma plan". Kvinnan måste ha rätt att såväl ha familj och barn, som möjlighet till varje arbete utanför familjen; annars skulle hon hållas som mannens fånge därför att hon saknade ekonomiska möjligheter att själv ha kontroll över sitt liv och sin framtid.

Elin Wägner kom i viss konflikt med Alva Myrdal och marxisterna. Hon såg nämligen redan 1941 faran i att bygga stora system, om än i det godas tjänst och med ädla syften, eftersom system alltid kan "övertas av krafter med onda eller snöda syften". Det gällde allt från storskaliga institutioner för barn och äldre till politiska system. Hon hänvisar till en av de fredliga fäderna för anarkismens, Peter Kropotkin. Skulle hon tvingas välja mellan Marx och Kropotkin vore valet lätt. Kropotkin myntade begreppet inbördes hjälp som svar på kapitalismens inbördes kamp, och hade dessutom redan trettio år tidigare påpekat risken för att även arbetarna skulle utöva "den kolonialistiska imperialismens" idé - enda sättet att motverka detta var att decentralisera, utveckla självtillit, överblickbarhet och energihushållning samt producera mer lokalt för lokala behov. Som hand i handske för Elin Wägner, som på alla sätt tänkte globalt, men förstod vilken av det lokala.

När Elin Wägner invaldes till stol nr 15 i Svenska Akademin så var hon drygt 60 år. Det var en senkommen bekräftelse på närmare 40 års engagerat skrivande. Året var 1944. Hon hade engagerat sig i krigets vanvett och redan 1938 tagit starkt avstånd både från både nazism och kommunism. November 1938 skrev hon:

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor, vilka får sitt värde först genom ledarsiffran, de förstår inte att det mänskliga väsendet protesterar mot att slitas från sambandet med naturen, liksom grödan och boskapen protesterar mot att industrialiseras för produktion och profit.”

Men det var naturligtvis inte Elin Wägners heta engagemang mot diktatorer och för kvinnors rättigheter - än mindre för hennes heta plädering mot militarismen eller hennes starka övertygelse om att människan inte har rätt att våldföra sig på naturen - som öppnade dörren till Akademin.

Nej, allt detta va snarare något som besvärade männen i Svenska Akademin… Dessutom var Elin kvinna, vilket i sig var en provokation. Att hon kunde skriva var höjt över allt tvivel - hon hade redan gett ut närmare 30 romaner, varit en utmanade skribent i tidningar som Idun och Dagens Nyheter. Hon behärskade allt från fjäderlätt ironi, humoristiska vändningar och brinnande pamfletter till sofistikerad, intellektuellt disciplinerad, analys. Men det var inte detta som varit avgörande för hennes inval i Akademien. Motivet var istället att hon skrivit en biografi över Selma Lagerlöf. Lagerlöf var ju den första kvinnan i Akademin - att skriva en biografi över denna kvinna var att betrakta som en bekräftelse på att Akademin, i all sin manliga vishet, gjort rätt som släppt in Lagerlöf i den illustra församlingen.

Som akademiledamot var Elin delaktig i jakten på värdiga Nobelpristagare inom litteratur. Men självfallet tog hon också del av resonemang kring andra pristagare. Jag kan tänka mig att hon rös i samband med utdelningen av Nobelpriset i medicin 1948… Nobelpriset hade just delats ut och den traditionella Nobelmiddagen pågår. Plötsligt tystnar de välklädda männen och de elegant klädda damerna. Akademiledamot Gustav Hellström får ordet och påbörjar sitt hyllningstal till pristagaren Paul Müller: ”Doktor Müller! För en lekman framstår ni som en mänsklighetens välgörare av sådan dignitet att ni behöver ett helgons ödmjukhet för att undvika att drabbas av den värsta av alla andliga sjukdomar – övermod!”.


Dr Paul Müller hade just tagit emot priset för upptäckten av diklordifenyltrikloretan – eller DDT. Vid den högtidliga prisutdelningen hade DDT beskrivits som ”ett undermedel, en välgörare, en räddare i nöden… Och praktiskt taget ofarligt för människan…”. Detta välsignade undermedel hade under några år redan spridits inom jordbruket. Kemikalierna hade kommit, det onda skulle utrotas och överflödets lycka skulle sprida sig med kemikalieduscharna.

Elin Wägner hade varnat för den naiva idén att insekterna skulle kunna utrotas, hon hävdade att de skulle anpassa sig, att kemikalierna skulle sprida sig genom näringskedjorna. I Väckarklocka, formulerade hon en världsbild som var en helt annan än den som gett Paul Müller sitt nobelpris:

”Soldaterna besprutar sina största fiender med kulor, lantmännen besprutar de minsta med sina kemiska lösningar. Båda delarna är ett hopplöst företag. Bespruta ett fiendefolks soldater till döds och en oumbärlig del av den mänskliga familjen har undergått en behandling vars följder ingen kan beräkna. Bespruta vinstockens parasiter och man dödar livet i jorden under den, utan vilken vinstocken inte kan leva.

Det finns inga skadedjur.

Men genom jämviktsstörningarna i naturen har tillfälle givits för arter som skulle haft en gallrande uppgift att breda ut sig över sin givna gräns. I den mån människan stört jämvikten, uppträder hon själv som ett skadedjur.”


Det var ord och inga visor. Elin Wägners världsbild präglades av att allt hänger ihop. Människan som en art bland andra arter, tillhörande den stora familjen tillsammans med allt annat levande. Allt hänger ihop och hon uppmanade kvinnor och män att värna naturen och förutsättningar för liv. Hennes oro för vad man gjorde med jorden kom ur ett djupt engagemang. Hon skrev:

"Även en analfabet kan vara vis nog att förstå att växterna och djuren äro jordens barn som vi och att det är till gagn för människan att leva i samförstånd med dem. (-) Vi måste förvärva eller återförvärva en så djup insikt att vi kunna samarbeta med naturen istället för att motarbeta den. (-) Människan har tillerkänt sig själva oinskränkt äganderätt över allt det som med de kosmiska krafternas hjälp lever, växer och rör sig på jordens yta. Likaså över de vilande krafter som gömmer sig i hennes innandömen, det må vara vatten eller stenkol, olja eller mineraler. Det är följdriktigt att jorden nu utplundras och sönderslits under deras strider om dem. (-) Vi här i Sverige äro icke helt okunniga om vilka svårigheter andra länder ha att dras med på grund av jordens revolt, men vi har ytterst svårt att känna igen symtomen på samma revolt när de uppträder hos oss själva."

Denna ”civilisationskritik” formuleras när andra världskriget avslutas och drömmarna om evig ekonomisk och materiell tillväxt präglar efterkrigstiden på ett naivt sätt. Tron var stark på att man skulle behärska naturen, ta strid mot naturlagarna och slå sönder de sammanhang man inte förstod meningen med. Kemikalierna skulle utrota skadeinsekter en gång för alla och förnya jordbruket, industrierna skulle växa med tillgång till billiga fossila bränslen, transporterna skulle öka vår frihet med hjälp av exploatering av naturresurser, några ekologiska hinder existerade inte och människans mål var entydigt: lägga jorden under sig.

Mitt i detta rus av naivitet varnar Elin Wägner för människans kortsiktiga perspektiv och begär att få ”härska över alla de andra i den långa syskonkedjan”.

Det är spännande att jämföra Elin Wägners värderingsgrund med t ex Raquel Carsons, vars bok Tyst Vår kom ut närmare 40 år efter Väckarklocka. Elin Wägners värderingsgrund är den ekosofiska, hon beskriver världen och sambanden i livets väv på ett nästan andligt sätt. Carson har ett mer ytligt perspektiv. Hon beskriver effekterna av DDT och hävdar att ämnet vandrar i näringskedjorna, hur skogen tystnar när så småningom fåglarna dör.

Carsons bok möttes med ilska från forskarsamhället. Hon hånades, inte minst i medierna, för att hon var biolog och kvinna – inte kemist och man. Hennes hysteriska kärringprat hotade utvecklingen. Wägners kritik hade snarare mötts med tystnad. De som ändå valde att kommentera förstod oftast inte vad hon ville ha sagt – eller ville inte förstå eftersom frestelsen att söka lättköpt lycka och tillfredsställelse alltid är motor i det som alltför ofta leder till dess motsats. Det var inte politiskt korrekt att hävda att jakten på ”ekonomisk utveckling” skulle driva fram ett samhälle där miljö, djur och människor skulle fara illa. Det var inte politiskt korrekt när Elin Wägner hävdade det. Det är inte politiskt korrekt idag. Hon varnade för den eviga tillväxten: "Inte ens om vi idag skulle simma i bruksartiklar, som tillverkats vid löpande band, skulle vår längtan efter ett rikare liv bli tillfredsställt.”

Det är märkligt att denna fantastiska kvinna inte fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Kanske är skälet att hon inte lät sig inlemmas i vare sig arbetarrörelsen eller den liberala rörelsen…

När Svenska Rädda Barnen bildas 1919 är Elin Wägner en av stiftarna. Några år tidigare hade hon varit en av dem som bildat Frisinnade kvinnor och femton år senare var hon med och bildar Woman´s Organisation for World Order, en organisation som samlade en intellektuell kvinnlig elit för att diskutera kvinnors villkor, nedrustning och miljö.

Elin Wägner förskansade sig inte i författarens roll utan deltog aktivt i den offentliga debatten såväl genom artiklar som genom offentliga framträdande. Hon var en analytiker med stort intresse för allt från historia och politik till naturvetenskap och praktisk ekologisk odling.

Med skärpa genomskådade hon diktaturer, oavsett om de var röda eller bruna, och hon skapade sig en bild av den orättfärdiga världsordningen genom resor och studier. Hon beskrev hur det ekonomiska systemets drivkrafter driver fram också det sämsta hos företag och människor, hur de stora bolagen byggde in tekniska lösningar så att livslängden för t.ex. glödlampor blev kortare än nödvändigt, hur detta skapade vinster och jobb – men var förödande för vår gemensamma jord och utgjorde ett avskyvärt slöseri med jordens naturresurser. Hon varnade tidigt för frestelsen av att ständigt jaga mer energi istället för att använda den effektivare.

Elin Wägner såg in i framtiden och var långt före sin tid. Hon vävde samman sina kunskaper och sina visioner till en värderingsgrund som på nästan alla områden var föregångare till den gröna ideologi som växte fram 50 år senare. Hon var, vad vi idag skulle kalla, ekofeminism. Under hennes livstid drabbades världen av två världskrig, kolonialmakters förtryck och ”den vite mannens härskarmetalitet”. Det var också rustningsvansinnet som alltmer kom att elda under hennes vrede och engagemang.

Elin med underskrifterna

Redan 1923 hade hon studerat Mahatma Gandhi - som hon ju utsåg till en av "framtidens män" - och tog som sin uppgift att i både artiklar och föredrag upplysa folket om hans syn på icke-våld och en fredlig revolution i Indien. Hon såg med avsky på det militära vanvettet och de våldsstrukturer som vita män byggt upp. Hon tog kamp mot utbyggnad av ett svenskt flygvapen och eldade under sin antimilitära argumentation med att kvinnor skulle vägra delta i normaliseringen av krig och nya försvarsmiljoner. Detta skulle ske genom att man helt enkelt vägrade använda gasmasker, vägra krypa ner i källare och på andra sätt reducera tillvaron till ett icke-liv. Hon skrev 1934 i tidskriften Tidevarv, som hon under många år var redaktör för:

”Vi samlar gärna ihop gasmasker åt överståthållare och landshövdingar, försvarsministern, försvarskommissionen och så vidare. Vi är ganska många redan som tackar nej för egen del. Livet är icke något gott och nödvändigt under alla förhållanden. Ska vi gå vidare på den här vägen, så må den vita världen och dess civilisation, eller rättare sagt den karikatyr som återstår därav, gå under och lämna rum för något nytt. Inga andra raser, ingen hämnande änglaskara ur skyn, bereder dess undergång, endast den själv.”

Kvinnorna uppmanas således att göra ett vapenlöst uppror. Hennes provocerande retorik nådde fram och fler än 20.000 kvinnor skrev under ett uppropet för Kvinnors Vapenlösa Uppror.

Elin Wägner var konsekvent. Hon menade att några måste gå före, utgöra goda exempel på en hållbar utveckling så väl när det gäller varsamhet mot naturen som militär avrustning.

När enskilda människor vägrar bära vapen så kan det vara en riskabel handling för just dem, men ändå måste man bejaka denna vägran eftersom den smittar, pläderar hon. ”På samma sätt kan turen komma till ett folk”, skriver hon 1929 i antologin Krig eller kultur, ”att gå före andra folk, trots att det är riskabelt och med risk att det inte medför någon omedelbar verkan”. När ett land kommer dithän att det går före och nedrustar ”skall denna handling ha samma stärkande och befruktande kraft som en hjältehandling har på individen.”

Det finns vrede i Elin Wägners fredsengagemang och hon hymlar inte om sin syn på militärer och försvarspolitiker: ”Det finns en rad vägande skäl, som talar för krig. Till exempel: det är lättare att slåss än att tänka… Det är lättare att vara mycket tapper och spänna sina krafter till det yttersta under en kort tid än att vara vaksam, behärskad, tålig. Det är lättare att vara hjälte på gammalt vis, som besegrar sin fiende, än att vara en modern hjälte, som inte ger sig förr än han funnit vägen till samförstånd med honom.”

I Väckarklocka (1941) samlade Elin Wägner sina tankar och beskrev sina erfarenheter och kunskaper. Hon formulerade det som idag skulle kunna kallas pacifistisk ekofeminism. När boken kom ut blev reaktionerna svala. Få förstod, och de som förstod förstod att Väckarklocka innehöll en civilisationskritik som man för sin egen karriärs skull borde tiga med…

Djupt besviken drog Elin Wägner sig tillbaka. Hon ville ju verkligen väcka människor till insikt, till förståelse, till helhetssyn.

I Väckarklocka finner man, bland visioner och glödande engagemang, bittra stråk. Besvikelsen gällde inte minst hur kvinnor underlåtit att använda sin rösträtt för att skapa en annan ordning än upprustningens. Hon formulerar, med en tung suck, en liknelse som ändå visar att hon förstod svårigheterna att bryta sig ur det invanda:

”En fågel värjer sin egen bur. Det är det enda den kan göra om den tillhör en gammal burfågelsläkt och inte vet av någon annan uppehållsort. Den öppna dörren är då inte utgång till friheten utan ingång för katten. Fågeln har rätt i att det betyder katastrof om katten kommer in i buren, men om den fria fågelns möjligheter att klara sig utanför buren vet den ingenting.”

Elin Wägner var inte imponerad av effekterna av fredsarbetet. ”Den som under tjugofem års fredsarbete varit med om återtåg, fördröjt av små segrar som man gärna övervärderat, har intensivt upplevt sin generations vanmäktiga försök att undvika det öde som nu är över den. Planer avsedda att göra kriget omöjligt har blivit omintetgjorda, innan de ens kommit till utförande, ja medan de ännu blott var tankar…”.

Elin Wägner varnar redan för ett halvt sekel för storskalighetens och centralismens faror, inte minst då det gäller kontrollen över militären. Hon sammanfattar med en djup suck: ”människorna blir så vana att lyda och så förfärade inför utsikten att komma utanför det allomfattande organisationsnätet…”.

Väckarklocka avslutas med en programförklaring, en vision, en analys över vad som är hög levnadstandrad. Kanske var det just detta som upprörde samtiden allra mest. Högst upp på listan står gott och rent vatten, filtrerat av naturens eget reningsverk. En provocerande tanke när arbetarrörelsen såg varje bolmande skorsten och nedhuggen skog som framgång. Och när liberalerna alltmer började räkna allt fler värden i kronor och ören. Hon reagerar kraftigt mot industrialismens enögda syn på världen.

Vad reglerar levnadsstandarden, frågar hon. Och svarar själv: Penningen. Det gällde att "segra i konsumtionstävlan", vilket Elin Wägner uppfattade som såväl förnedrande för människan som förödande för naturen. Efter vatten på listan, över vad som är levnadsstandard, kommer bröd bakat på goda råvaror, utan tillsatser: "Mjölet skall vara malt av säd som vuxit på frisk jord - frisk betyder här att den varken får vara sur eller övergödd, att den skall vara full av liv... Mjölet skall innehålla kornets alla beståndsdelar, men däremot inga blekmedel eller tillsatser för att höja bakningsduglighet och förvaringsmöjligheter."

Som krav nummer tre och fyra på listan återfinns att djuren skall ha leva ett värdigt liv och att spannmål och grönsaker odlas utan gifter. Det var naturligtvis provocerande att ifrågasätta kemikaliejordbruket på den tiden, snart skulle ju nobelpriset delas ut till uppfinnaren av DDT. Och att ifrågasätta "rationell" djurhållning, som ju skulle ge alla billigt kött, var snarast reaktionärt.

Elin Wägners kosmopolitiska världsbild leder henne naturligtvis bort från idén att levnadsstandard bara handlar om den egna täppan. Hon betonar att vi måste veta hur människorna som framställt mat och andra varor haft det, att deras arbetsförhållande och sociala förhållanden varit goda. Hon skriver:  

"Vi hade alla serverat den härliga, billiga kaliforniska frukten till våra söndagsmiddagar. Nu hade vi fått reda på hur den kunde vara så billig. Amerikanska farmare som genom en rå och hänsynslös jordpolitik förvandlats till proletariat, hade strömmat till Kalifornien och arbetat med plockning och konservering av frukten under förhållanden som man inte kunnat bjuda oskäliga djur en gång. Så länge det klibbar nöd och tårar vid aprikoserna, kaffet och apelsinerna som vi serverar, ligger vi djupt under en människovärdig levnadsstandard. Därför kräver vi makt som köpare att framtvinga en minimistandard för alla som arbetar inom livsmedelsförsörjningen, från mjölkerskan till fruktplockaren. Vi vill inte ha dåligt samvete inför människor och djur, vi vill ha vänskap med dem."

Elin Wägner blundar inte för att också materiella behov måste stillas. Men saker man äger skall vara "få, förstklassiga och hålla länge". Tävlan om att konsumera mest kan bara leda till mental förnedring och ekologisk förödelse. Boendet är däremot viktigt för människans välfärd, man ska ha direkt övergång till "marken, gräset och fåglarna... vår begränsade del av världen skall vara obegränsad till djup och höjd...". Men än viktigare är "något att leva för" och att "kunna tala om vad man vill".

Med glimten i ögat berättar hon också att "hemtvättade, soltorkade, vindomsusna och skogsdoftande underkläder" kan vara ett villkor för hög levnadsstandard, men att detta trots allt inte platsar på listan.

Väckarklocka bemöttes med en blandning av tystnad och oförstående av samtiden. Hon blev djupt besviken över detta och steg tillbaka från den offentliga debatten. Men arbetet stannade inte upp. Hon fördjupade sig i kunskaper om ekologiskt jordbruk och arbetade intensivt, om än tillbakadraget, med den biografi över Selma Lagerlöf som skulle föra henne in i Svenska Akademin 1944.

När hon tre år senare skrivit färdig sin sista roman Vinden vände bladen hade cancern drabbat henne. Hon opererades i november och avled tretton månader senare, den 7 januari 1949. Men innan dess hade hon under sina sista dagar fått uppleva hur hon med sin sista roman återerövrat en stor läsekrets – boken såldes mycket snabbt i närmare 20 000 exemplar och fick lysande omdömen. Och det med rätta!

Vinden vände bladen är en storartad roman, en dikt till livets mångfald, som någon uttryckt det. Kanske kan man bäst beskriva boken som en idéroman, ett spel mellan färgstarka människor där historia, samhällsanalys och ideologiska konflikter bär fram den både spännande och intrikata berättelsen.

Jag hävdar bestämt att det är en av de absolut bästa romaner som skrivits, överlägsen Strindberg och Lagerlöf och i klass med de stora ryska författarna – men bortglömd av en samhälls- och kulturelit som varit ointresserad av utmanande kvinnliga författare som inte kunnat placeras i vare sig arbetarrörelsens eller den mer oförargliga liberalismens fållor. I avslutningen av boken känns det som om också Elin tar farväl, djupt övertygad om att livets väv kommer att spinnas vidare och att döden är en förutsättning för liv: Vinden vänder verkligen bladen… Elins bön är ömsint och uppfordrande: Fred med Jorden!

Hennes hem sedan 1918 finns kvar, det heter Lilla Björka och ligger i Bergs socken i Småland. När jag övernattat i hennes hus har jag känt en tacksamhet som gränsar till kärlek.

Elin ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund och är, om man får tro hennes prognoser, fullkomligt lycklig.

Vill du boka en föreläsning klicka här. 

PS! 
Elin Wägner fick kritik från den svenska kvinnorörelsen för sitt stöd till suffragetterna: 

Elin Wägner fick kritik av den svenska kvinnorörelsen för att hon stödde de engelska suffragetterna, som i början av 1900-talet de tuffaste i kampen för kvinnlig rösträtt. De drog sig inte från att också använda civil olydnad. Så länge man inte hade rösträtt så vägrade man att betala skatt, och ens att bokföra sig. Och nog kände man anledning att gräva upp en och annan av männens golfbanor. 

Många blev fängslade i samband med mer eller mindre olagliga manifestationer. Elin frågade de kvinnor som kritiserade henne: Är det kanske så att ni aldrig brunnit i era hjärtan?

Den allmänna uppfattningen var att dessa kvinnor tillhörde de lägre klasserna. Så stökigt och okultiverat som de uppträdde kunde väl inte annat vara att räkna med. Men i samband med att polisen arresterade flera hundra under en demonstration mot underhuset i oktober 1906 så visade det sig att man lagt garnet även över kvinnor av börd… Kvinnokampen stod över klasskampen, för oavsett vilken klass man tillhörde så var man förtryckt.

Den svenska rösträttsrörelsen ville inte bli sammanblandad med suffragetterna. I Fredrika Bremerförbundets tidning Dagny framförs offentlig kritik. Man skriver i ett dubbelnummer 1907:

 

"Stormningar av underhuset, massmöten och våldsamma tal och resolutioner, jättedemonstrationer på gatorna och därav följande masshäktningar av ”ladies” fylla de dagliga tidningarna med spaltlånga referat. 

På alla måttfulla sinnen gör detta ett pinsamt intryck, ty äfven om man i det engelska excentriska lynnet, i det traditionella spektakel som sedan urminnes tider utmärkt de manliga valkampanjerna, samt i kvinnornas verkliga, till fanatism drifna entusiasm för sin sak, ser förmildrande omständigheter, så utgöra f.n. dessa Engelska kvinnor ett föga uppbyggligt exempel för sina medsystrar i andra länder. 

Bildade kvinnor, som ge sig i handgemäng med polisen, måste alltid erbjuda ett i hög grad löjeväckande och motbjudande skådespel, deras sak må vara aldrig så rättfärdig."

När en stor kvinnokonferens hålls i London1909 rapporterar Dagny återigen negativt om dessa kvinnor. De beskrivs som gapiga och att ”kunna ge ett ytterst antipatiskt intryck”. Elin Wägner var också i London. Hon rapporterade till Dagens Nyheter och Idun. Men hon gör en helt annan bedömning. Elin är entusiastisk!

Hon går inte i takt med den svenska kvinnorörelsen. Hon tar egen ställning, precis som hon skulle göra under hela sitt liv. Hon beskriver hur suffragetternas tal möts med ursinnigt och öronbedövande jubel. Vid några tillfällen finner Elin att hon själv sitter och applåderar suffragetternas talare. De kunna tala, skriver hon och fortsätter: ”De är inte rädda för att använda de stoltaste och de starkaste ord till försvar för sig själva och anklagelser mot regeringen…”. 

Elin deltog för övrigt själv i en suffragettaktion när hon var i London. Varför skulle hon dra sig för det? Det var en demonstration mot försäljningen av en skattevägrande suffragetts egendom. 

När suffragetterna några år senare trappade upp sin kamp (1912) blev det än mer oroligt i den svenska rösträttsrörelsen. Tidningarna rapporterade från England om våld och bråk. LKPR (Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt) hade snabbt reagerat och betonat att de suffragetter som stod på barrikaderna inte alls tillhörde den internationella organisation som man själv tillhörde. Avståndstagandet var hett, och kanske också taktiskt motiverat. 

Men Elin blir förbannad. I en debattartikel i DN försvarar hon suffragetterna. Under rubriken Heligt hänförelse angriper hon medierna för att vinkla nyhetsrapporteringen genom ”försmädliga rubriker, fientliga telegram, protester och beklaganden”. Hon förstår att ”det torde vara föga tacksamt och kanske så gott som lönlöst att säga ett ord till suffragetternas förmån” men hon kan inte låta bli och motiverar varför: 

"Vem kan tiga när man dag för dag ser det man aktar högt och beundrar förvrängt, smutskastat och förhånat?” Var det inte hög tid att ”nå fram till den levande, bultande pulsen bakom handlingarna och säga till sig själv: ´Dessa kvinnor lider dock skymf och fängelse för vad de hålla för en rättvis sak´..." 

Elin är förbannad. Hon går till storms inte bara mot rösterättens motståndare utan även mot de kvinnor i rösträttsrörelsen som angriper suffragetterna utan minsta tillstymmelse till förståelse. ”Har vi glömt vår egen längtan i känslosamma stunder efter styrka att lida för det vi tror på - eller ha vi aldrig hyst den?”

Kritiken låter inte vänta på sig. I Aftonbladet menar Maria Cederschiöld, en av de första kvinnliga journalisterna i Sverige och tidigt engagerad i rösträttsfrågan, att Elin uppenbarligen varit så hänförd att hon tappat omdömet. Andra väljer att ducka, möter henne med tystnad men det finns också de som försiktigt, eller åtminstone med viss förståelse, lutar åt stöd för Elin. Det är ju faktiskt så att hon blivit en uppburen författare efter att skrivit den bok som mest av alla tänt kvinnorörelsen. Pennskaftet hade nått långt utanför de redan frälsta.

Rösträttsrörelsen hade hamnat i dilemma redan när Elin kom ut med boken , många hade reagerat genom att ta bort sitt rösträttsmärke från kappan på grund av att rösträttskvinnor i boken levde ihop med män utan att vara gifta...

Men att från ledande håll gå till attack var ju inte heller så lämpligt. Elin hade ju blivit Någon, och inte bara Någon vem som helst, utan en vacker, begåvad, beundrad och verbal ung dam som utgjorde den absoluta motbilden till de karikatyrer som speglade rösträttskvinnor som neutrum, ett tredje kön eller bara bittra kvinnor i klimakteriet. Det var så motståndarna målade ut rösträttskvinnorna. Även kända svenska författare, som t ex Hjalmar Söderberg. Läs mer här.

PS - insamling.
Insamling pågår för finansiering av en staty (av Siri Derkert) av Elin Wägner på Odenplan i Stockholm. Bidrag till statyn kan betalas in till Elin Wägnerförbundets bg 645-0126. Ange "staty" på inbetalningskort eller vid internetöverföring. (Odenplan ligger nära Norrtullsgatan, vilket var namnet på Elin Wägners första roman. Under många år bodde hon i krokarna av Odenplan.)


PS - Tidevarvet.
Samtliga nummer av Tidevarvet finns numera att köpa på en samlad dvd hos Fogelsta Kulturförening.