Arbetslöshet - en ideologisk fråga...

Bättre med kortare arbetstid...

Jag hör att Stefan Löfven hävdar att det viktigaste nu är att skapa mer arbete. Samma sak sa Mona Sahlin. Och regeringen har sin arbetslinje som går ut på att vi skall arbeta mer.

Uppriktigt sagt förstår jag inte upprördheten över att jobben inte räcker till. Det är väl bra att vi inte behöver arbeta så mycket. Det är väl  inget att vara ledsen över. Tvärtom. Vi borde vara glada. 

Åtminstone borde arbetarrörelsen vara glad. Att fler kan arbeta mindre borde väl vara ett mål för en sann arbetarrörelse? Om nu inte syftet med livet är att vi skall lönearbeta. Är vi kanske så förslavade att vi inte kan ta till oss glädjen i att ha fri tid som vi kan fylla med det vi själva vill? Är det samhällets normer som gjort oss oförmögna att ta vara på den fria tiden?

Kanske är det så att LO och Luther - eller rättare sagt LO och Calvin - som gemensamt skapat den ångestfyllda relation vi har till lönearbetet. Hela vårt människovärde tycks ju hänga samman med lönearbetet. När vi sammanfattat våra liv har det i generationer varit genom att redovisa vilket lönearbete vi haft, vi verkar nästan ha blivit ett med vårt lönearbete. Den som är befriad från arbete känner sig inte fri - och är inte heller fri eftersom hela systemet skriker ut att den som är arbetslös  inte gör rätt för sig. Frihet från lönearbete skapar ångest. Nog är det synd.

Någonstans på vägen blev det fel. Och vänstern har minst  lika stor skuld som högern för att lönearbetet blev så upphöjt att det blev grunden för människovärdet. Vi blev vad lönearbetet var. Vi blev rädda för fri tid, frihet från lönearbete kom att uppfattas som skamligt, så skamligt att den fria tiden, som man själv ägde, omgärdades av ångest snarare än av livslust och kreativitet. Vi blev fångar i myten om lönearbetet. Hela samhällets strukturer byggdes upp för att människans roll som lönearbetare skulle stärkas. Trygghetssystemen och pensionerna grundades på lönearbetet. Bostadsområden byggdes som miljöer anpassade för sömn mellan arbetspassen snarare än som kreativa livsbejakande närsamhällen. Sovstäder byggdes. Smaka på ordet sovstäder...

Myten om lönearbetet, som det mest centrala för individ och samhälle, har invaderat politiker och samhällsdebattörer till den grad att man hamnar i ett intellektuellt moras. Som om lönearbetet vore ett självändamål, som om vi måste ”skapa” sysselsättning för sysselsättningens egen skull. Det är väl alldeles utmärkt att jobben inte räcker om vi skall ha kvar industrisamhällets norm på 40 timmar som heltid.

Den viktigaste konkreta politiska åtgärden i vårt samhälle nu är - hävdar jag - att dela på jobben, sänka normalarbetstiden. Att sänka arbetstiden är nyckeln till det goda och mer solidariska samhället. Ska vi förhindra att rasismen växer bör lönearbetet fördelas så att alla får del av det.

Med 20 miljoner arbetslösa i Europa, allt fler som inte får in en fot på arbetsmarknaden är det hutlöst att inte inse att samhället måste organiseras om, att skatteintäkter för att finansiera trygghetssystem måste komma  från annat än beskattning av specifikt arbetstid.

Traditionellt finns det två vägar att ”skapa sysselsättning”. Högern vill gå den amerikanska vägen. Genom att vidga löneklyftorna, tillåta betydligt lägre löner, montera ner arbetsrätten och avreglera det mesta. Det parti som i Sverige tror mest på den idén är idag Centerpartiet - som blivit ett eko av den naiva kampanj som Svenska Arbetsgivarföreningen sjösatte på sjuttiotalet och som glin på Timbro vulgariserade än mer. Som Nycander skriver idag.

Detta skulle kanske leda till mer sysselsättning, men inte till ett bättre samhälle. "Vi med goda löner kan låta någon annan bädda våra sängar, borsta våra skor och pussa våra barn godnatt", skrev jag i Miljön, makten och friheten, som utkom 1989. Trodde jag var retorisk, fattade nog inte att det var så det verkligen skulle bli.

Den amerikanska modellen ligger bara några stenkast bort. Visserligen blir det svårt för de med riktigt låga löner att försörja sig. Löner så låga att man måste ha två jobb för att försörja sig. Dras lönerna ner så måste också socialbidragen dras ner, de kan ju inte vara högre än lönerna. På köpet kryper således modellen från det gamla Fattigsverige åter fram, i vilket den som behövde mer än dagligt bröd tvingades gå till socialen och be om hjälp. Be om hjälp för att få sin medicin, be om hjälp för att köpa sig nya stövlar eller för att låta barnen få en träningsoverall. De enda vinnarna i det systemet blir de som är befriade från både fattigdom och empati. I förlängningen skymtar den där nattväktarstaten som Reinfeldt skrev så lyriskt om i yngre år.

Vänstern har av tradition försökt sig på en annan väg för att skapa jobb. En sympatisk man som hette Keynes formulerade teorin som säger att fler jobb skapas om efterfrågan ökas. Om hjulen börjat snurra, som det så vackert heter. Argumentationen är både hederlig och rimlig. Men föga hållbar om man inser att världen ser annorlunda ut idag än när Keynes levde. Då var vi  mitt i den gamla mekaniska världsbilden och matematiken var viktigare än ekologin - och den konsumtion man stimulerade var sådan som hade mer med basförsörjning än överflödskonsumtion att göra.

Den tredje vägen att komma tillrätta med arbetslösheten är mycket enkel. Det handlar om att anpassa arbetstiden till verkligheten. Varför ska vi då envisas med en lagstadgad normalarbetstid på 40 timmar i veckan? När det inte finns någon utredning någonstans som visar att det i framtiden blir så värst mycket mer lönearbete än idag. Det har sagts i årtionden att när fyrtiotalisterna går i pension blir det arbetskraftsbrist. Långt mer än hälften av dessa fyrtiotalister har redan uppnått pensionsålder. Och arbetslösheten närmar sig tio procent...

Snart sagt varje miljon som investeras i ett företag eller verksamhet har ju som mål att rationalisera bort mänskligt arbete. Var då glada åt det! Lönearbete är väl inget självändamål? Socialdemokrater av viss sort verkar ha fått för sig detta, så med sorg och bävan ser man att det blir allt mindre lönearbete, att varje ekonomisk kris medför att arbeten rationaliseras bort för att aldrig återkomma. Men en annan inställning skulle vi kunna se det som en gigantisk frihetsreform.

En del avfärdar sänkt arbetstid som varande ”planekonomi”. Dessa ärans män och kvinnor - som t.o.m.  har varit ministrar - menar således att 40 timmars lagstadgad normalarbetsvecka är god och hållbar marknadsekonomi. Medan däremot 30 eller 35 timmars lagstadgad normalarbetsvecka är elakartad och icke hållbar planekonomi. Frågan är då vilken form av ekonomi  48-timmarsveckan, som vi en gång hade, var för något... Att byte av två siffror - 40 till 30 - kan medföra ett totalt nytt ekonomiskt system övergår min fattningsförmåga. Möjligen kan detta bero på att jag inte varit politiker i hela mitt liv.

Ett annat av de mer häpnadsväckande argument som framförs mot sänkt arbetstid är att det skulle medföra att ”man delar på arbetslösheten”. Detta intellektuella moras härrör från en av de socialdemokratiska partisekreterare som avlöst varandra och blev för ett tjugotal år sedan ett vanligt argument från fackliga företrädare. Tanken svindlar. Varför hävdade man inte att det var fel att ”dela på arbetslösheten” när arbetstiden sänktes från 48 timmar? Eller är det så att just 40-timmarsveckan är en naturlag? Den för evigt absoluta arbetstiden? När blev den det? Och varför? Vad är det för fel att dela på arbetet istället för att bara dela på pengarna - det är ju ändå så att arbetslösheten betalas av de som arbetar. Och de som arbetar, arbetar ofta alldeles för mycket.

Argumenten mot sänkt arbetstid känns igen från anno dazumal. Imorgon ska jag skriva lite om det. Argumenten återanvänds nämligen i ett evigt kretslopp - det enda kretslopp som Svenskt Näringslivs ledning tycks känna till.