Fracking

Man börjar med att borra hål i marken. Det har man gjort förr. Man borrar ganska djupt rakt ner. För att sedan borra mer horisontellt. Det har man också gjort förr. Åtminstone då och då. Det någotsånär nya är att man sprutar in en vattenlöslig kemikalielösning i hålen. Under stort tryck. 

Syftet är att spräcka skifferlagren i marken. Då kan man frigöra den gas som under årmiljoner lagrats i berggrunden. Gasen strömmar upp genom borrhålen. Där samlar man upp den. Gasen kallas skiffergas. Metoden kallas fracking. Det närmaste man kommer i svenskan blir väl spräckning. Man spräcker berget, så att säga. Det ser ut att bli en populär sysselsättning i Sverige också - det lurviga temat tycks vara: rånar inte vi den gamla damen, så är det någon annan som gör det. Eller: vi vill också plocka upp kolatomer som lagrats i årmiljoner, tjäna en slant och bidra till växthuseffekten.

Det hela är oerhört dumt. Grundvatten riskerar att bli förgiftat. Eller rättare sagt: grundvatten blir förgiftat. Stora mängder kemikalielösningar i marken brukar leda till det. Man garnerar förstås med en del försiktighetsåtgärder. Går det bra, så går det bra. Ganska lite talar för att det går tillräckligt bra.

I Nordamerika bygger man gasledningar genom hela USA - från skifferfälten i Kanada ner till Houston i Texas. Till raffinaderierna vid havet. En del blir förbannade, en del förtvivlande. En del demonstrerar och riskerar jobb och karriär. Jill Stein, som var presidentkandidat för Green Party, tog med sig mat och vatten till demonstranter som vägrade lämna sina poster. Stein blev handklovad, arresterad och bortförd av polis.

I Sverige försökte sig Shell på frackingtemat i Skåne. Människor blev förbannade. Fridolin var en av dem. Han fick många personröster. I Östergötland är man på gång. Politikerskandalernas Motala och nunnornas Vadstena är av intresse. Och Mjölby. Visserligen mer än tio mil från min tomtgräns. Men man kan ju bry sig ändå. Bara för att man är människa och planeten ens hem.

Öland är också aktuellt, fast där är det ytnära skiffer som gäller. Så man behöver inte borra så djupt innan berget skall penetreras. Man brukar likna det vid en tvättsvamp som man trycker ihop för att få ut gasen. Men ölänningar har anledning att vara förbannade i alla fall. Kadmium och uran är sådant som finns lagrat i tvättsvampen. Det kan spridas till dricksvattnet på ön. Vare sig Sheikh Mohammed Hussein Al Amoundi vill det eller inte. Det är han som äger Preem. Det är Preem som borrar. Men, det är klart, man kan säkert dra hem några miljoner i vinst innan dricksvattnet är förorenat. Och några jobb skapas, och några fik kan få sälja bullar till tvättsvamparnas betvingare. Och förresten: Hussein dricker annat vatten än det öländska. Det är liksom det som är finessen med globaliseringen: den som tar vinsten slipper se ögonen på den som tar förlusten.

Nu är det inte bara kapitalet som är ute efter skiffergas. Det kommunalägda Tekniska Verket i Linköping vill också vara med och klämma tvättsvampar. Bara så ni vet. Staten, eller åtminstone kommunen, och kapitalet i samma båt.

Det kan förstås bli bråk i Sverige. Kanske lättare att övertyga fattiga kusiner i Baltikum om att morgondagens dricksvatten är fullt utbytbart mot jobb idag. Från Estland, genom Litauen ner till Polen finns det härligt tjocka skifferlager som man kan spruta kemikalier i. Det ger tillväxt. Åtminstone nästkommande kvartal. I EU-parlamentet har De gröna röstats ner. Man ville sätta stopp för fracking inom unionen. Utvecklingsfientligt och tillväxthämmande, kan man tycka. Så viktigt är väl inte med rent vatten? Man kan ju alltid dricka Coca Cola.