Partiledardebatt oktober 2012

Hösten börjar gnaga sig in på tomten, gula blad uppträder, gräset har slutat växa och igår var det så kallad partiledardebatt i SVT:s program Agenda. 

Debatten var hårt styrd av programledare, som skar av när de ville eller när den förutbestämda tiden för varje ämnessjok var klart.  Helhet? Nej. Därför kopplades inte ekonomidebatten ihop med klimat- och miljöfrågan. Och de riktigt värkande frågorna fick inget utrymme: 

• Vilken plan finns för att minska de reella klimatavtryck som vår konsumtion ger upphov till?
• Vilken plan finns för att hantera hushållens enorma skulder om krisvågen slår in över Sverige?
• Hur kommer det sig att partierna tror att investeringar i järnväg och bostäder skall minska arbetslösheten med tanke på att vi lever i ett Europa med över 20 miljoner arbetslösa och med en gemensam arbetsmarknad?
• Hur kommer det sig att nästan alla partier misstror medborgarna så mycket att de tror att vi inte skulle få olika ägandeformer för skola och äldrevård om det inte går att göra att göra vinst och en liten nätt förmögenhet på kuppen?
• Tror partierna att det går att hålla ihop ett samhälle om de ekonomiska och socioekonomiska klyftorna ökar? Om inte: Varför har klyftorna ökat de senaste 20 åren?

  
KD väljer att söka broder fyra procent hellre än att få egna väljare
Göran Hägglund uppträdde igår som den trogne allianspolitikern istället för att tala om etik och värdighet på en marknad som alltmer präglas av girighet och snäv egoism. Hoppet lär vara att moderata väljare skall rösta på KD för att partiet skall hålla sig kvar i riksdagen och därmed öka chansen för Alliansen att få fortsatt majoritet.

Det finns mängder med allmänborgerliga väljare som misstror riskkapitalbolagens agerande på marknaden, som avskyr när investerare presenterar sig som spelare, när allt går ut på att reducera värden till kronor, euron eller dollar. Miljöpartiet har tappat den frågan och Vänsterpartiet ligger känslomässigt alltför långt bort från merparten av allmänborgerliga väljare för att vinna deras röster. 

KD skulle, med lite mer självtillit, kunna bli det borgerliga parti som driver frågan om etik på marknaden, som tar ställning för non-profitföretag snarare än vinstsyftande företag, som värnar det civila samhällets icke-ekonomistiska sidor. 

Istället intar Hägglund den småroliga lustigkurrens roll som på alla sätt försvarar en politik som inte upplevs som vare sig barmhärtig eller rättfärdig. Ord som borde ligga en kristen politiker nära, kan man tycka eller åtminstone tro. En gång var Kristdemokraterna, som då hette KDS, ett ekonomiskt radikalt parti - i ekonomiska frågor stod man till vänster om socialdemokraterna - och det fanns få som med så stark pondus talade för den lilla människans värde som dess grundare Lewi Petrus.

Vänsterpartiets största fiende är Vänsterpartiet
Jag vet inte hur många gånger den tanken - att V:s största fiende är V - runnit upp i huvudet de senaste åren. Inte minst sedan Jonas Sjöstedt tagit över. Den politik Sjöstedt står för i den politiska debatten skulle tas emot på ett helt annat sätt om det inte varit det här med Vänsterpartiets historia och image.

En stor majoritet anser att V har rätt när det gäller vinster i skola och äldreomsorg. Vänstern är märkligt nog det enda parti som länge driver en rimlig marknadspolitik när det gäller banker - dela upp bankernas verksamhet i sådan som staten garanterar och sådant som staten inte garanterar. Vänstern verkar var det enda parti som kräver att man skall amortera sina lån och som kräver någon sorts ordning och redan på marknaden. Allt det där borde faktiskt flera borgerliga partier också driva. Istället har man fladdrat iväg i någon sorts trendig nyliberal riktning som inte har ett dyft med goda och fungerande marknadsprinciper att göra.

Jonas Sjöstedt verkar mån om att koppla klimatpolitiken också till konsumtionen, vilket inte andra vänsterpartister vill göra. Den ekonomisk-politiska talespersonen Ulla Andersson meddelade så sent som två dagar före partiledardebatten att det var positivt att upprätthålla efterfrågan genom att fler fick möjlighet att köpa ytterligare ett kylskåp eller en dammsugare... Då är man där igen: konsumera mer, konsumera en till, konsumera ännu mer för att hålla igång tillväxtsamhället.

Vänstern vinner gehör hos gröna väljare, vågar jag påstå, så fort Jonas Sjöstedt eller Jens Holm pratar, men förlorar det igen när man får höra andra vänsterpartister. Kanske är det så att partiets reellt förda politik hade förvaltats bättre av ett nytt parti som inte förknippas med det som varit, som inte är så fast i sina egna traditioner, som inte känner behov av att också leva upp till gamla medlemmars krav på igenkännandets retoriska utformning.

Miljöpartiet vädjar alltmer till medelklassens egoistiska sidor
Igår hände det märkliga att Åsa Romson - som gjorde sin bästa debatt i teve - fick tillstå att Vänsterpartiet lagt ett större klimatpaket än Miljöpartiet. Aningen pinsamt, kanske någon tycker. Själv fick hon ta debatten om höjd bensinskatt och höjd flygskatt - och fick på sig bland annat Göran Hägglund som rimligen istället borde försvarat detta med hänsyn till den förvaltarskapstanke som KD i högtidliga tillfällen talar om. Det är modigt av MP att driva på för ekonomiska styrmedel, trots att man vet att angreppen blir lika många som skamliga.

I övrigt var Åsa mån om att påtala att man inte tafsar på de jobbskatteavdrag och de övriga bidrag som vi i medelklassen gynnats med de senaste åren för att vi ska kunna öka vår köpkraft. Här finns en uppenbar skillnad i retoriken: Sjöstedt vädjar till våra solidariska sidor, medan Miljöpartiet alltmer vädjar till våra egoistiska sidor, vi ska inte förlora något av det goda vi tillskansat oss. Konsumtionsutrymmet skall snarare öka än minska - och genom det hårda stödet för lärarnas krav på 110 000 kronor mer i årslön legitimerar man idén om att högre konsumtionsutrymme är viktigare än bättre arbetsmiljö, mindre klasser, minskad stress, kortare arbetstid. Status har med köpkraft att göra, enligt denna tankemodell.

Miljöpartiets försvar av att man skall få avdrag för att byta ut fullt fungerande kök - eller för att byta ut det tills nyss så moderna vita och fräscha med det idag moderna murriga och mörka - ter sig illa genomtänkt vid en jämförelse med V:s mer samhällstillvända än egotillvända idé om att använda pengarna för att så miljösmart som möjligt bygga bort bostadsbristen genom fler hyreslägenheter. Visst, vi i medelklassen blir av med fördelar, men samhället blir nog bättre för oss också om det fungerar bättre för alla.

Jag tror, eller åtminstone hoppas, att MP skärper sig, för i partiets djup finns det gröna tänkande som ännu inte finns i Vänsterpartiet.

Socialdemokraterna tar efter gammalt Ohly-recept...
Lars Ohly lär ha fått besked från Vänstern partistyrelse att han, och hans partikamrater, måste se gladare ut i teve. Lars Ohly började skratta och se glad ut i alla möjliga sammanhang. Nu är det Stefan Löfven som ser glad ut, ler, småskrattar och beter sig allmänt fryntligt.

Betongsossen skall få ett mänskligt ansikte, är det kanske tänkt från någon PR-byrå. Och det ser ut att fungera. Godmodig och vänlig stack han nålar i Alliansen. Få, om ens någon, har kunnat slå fast floskler - av typen "det handlar om att inkomster och utgifter balanserar varandra" och "och så har vi havet, det är en viktig fråga" - så tungt som den nye socialdemokratiska ledaren.

Nästan allt de borgerliga genomfört skall få vara kvar, varenda jobbskatteavdrag och stora delar av det som man kallade pigavdrag. Som gammal god Metallordförande vidhåller han förstås att arbetslöshetsförsäkringen inte skall vara obligatorisk, utan vara kopplad till facket. Här är han och Vänstern överens och lär få stöd av Moderaterna som inte vill stöta sig med LO mer än nödvändigt.

SD fick upp sin fråga på dagordningen, men sjabblade bort den
SVT valde att ta upp frågan om invandring som en av de mest centrala politiska frågorna igår. En del lär vara sura över det, men det är en rimlig bedömning att frågan får plats. Samhället vinner inte på att låtsas som om den inte existerar.

Jimmie Åkesson var, som vanligt, en god och tydlig debattör rakt igenom debatten, men nog måste många Sverigedemokrater upplevt att han snubblade när sjoket om invandringspolitiken avhandlades. Kanske är tanken att "alla som ogillar invandring vet var vi egentligen tycker i den här frågan så vi ligger lågt och ägnar oss att låta som de andra i alla andra frågor för att uppfattas som ett alldeles vanligt parti". Hur Sverige idag skulle se ut utan invandring törs jag inte ens tänka på - orter som Vingåker hade förmodligen varit döda, utan småbutiker, utan fungerande hotell, utan restauranger.

Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna är som de är
Annie Lööf stretar på, dock har hon fått konkurrens av Stefan Löfven när det gäller att se glad ut i tid och otid. Hon fullföljer Maud Olofssons omstöpning av partiet, kanske mindre högersvängar den här gången än tidigare. Mycket lite talar för att Centern klarar sig kvar i riksdagen, partiledningen har svikit kärnan, Stureplanscentern har varit dödgrävare. Det lilla som talar för att C är kvar i riksdagen efter nästa val är deras enorma kassa som möjliggör reklaminsatser långt utöver vad andra partier har råd med.

Björklund använde som vanligt motorsåg, snarare än kirurgkniv, i argumentationen vilket blir tröttsamt om man verkligen lyssnar på vad som sägs. Jo, det hade varit bra för demokratin om vi haft ett socialliberalt parti kvar i riksdagen. Något sådant finns inte.

Fredrik Reinfeldt låg lågt igår, antingen ville han ge småpartierna i Alliansen utrymme eller också har har redan siktet inställt på att överlåta jobbet till Anders Borg. Denne lär ha följt debatten med halvljumt intresse, för idag börjar älgjakten i Sörmland.

Och vad ska Fredrik Reinfeldt slita för? Han har gjort sitt. Han har ju skrivit kakboken vars recept sju av partierna följer mer eller mindre till pricka. Någon använder lite mer socker, andra lite mer bittermandel och något vägrar tillföra sötmandel eftersom den inte odlats i Sverige.