Vad ska vi med public service till?

TV-fritt. Men nu kommer hen inte undan att pröjsa längre...

Frågan är väl värd att ställa. Vi dränks ju i information, i radio- och tevekanaler. Vi har en bloggosfär där vi kan jaga nyheter och information utan mellanhänder. 

Året är 2012 och vad sjutton ska vi ha public service till? Är vi inte mogna nu att själva avgöra vad vi vill betala för? Varför skall vi alla vara med och betala för något vi kanske inte vill ha? Den som vill sätta sig i en stuga i skogen för att slippa pladderbrus skall väl få slippa betala?

Svaret på frågan varför vi 2012 skall ha public service är att år 2012 är vi mitt inne i en tid när nästan allt har kommersialiserats. När alltmer görs av egenintresse, och att egenintresset av att springa efter pengar är det helt dominerande - antingen för egen skull eller för sin verksamhets skull.

Svaret på varför kommersiella kanaler och bloggosfären inte räcker är att dessa inte står fria från beroende av intressen. Vem kan lita på att ett kommersiellt tevebolag inte tar hänsyn till sina finansiärer, vinklar produktinformation eller spelar upp granskande journalistik som passar bra som pausinslag mellan reklamen? Vem vet om inte bloggare får betalt för att skriva om produkter, får inkomst genom att medvetet skriva om rätt ämnen som genererar klickar på de annonser som finns på deras bloggar? Icke-public-service-media har intresse av att betrakta tittare och lyssnare som konsumenter, inte som medborgare.

Tillägg 13.30: För att citera DN idag: "oberoendet inte är lätt att uppnå utan kräver ständig vaksamhet".

Beroende av reklam innebär förstås att även DN:s ledning är intresserad av privatiseringar som sker inom t ex skola och vård. DN:s och övrig medias ledarskap är således part i målet i den debatt som rör privatiseringar. Varje tes om mångfald och frihet är föga trovärdig när de själva lever på ideologiskt betingad privatisering och tillväxtsamhällets jakt på ständigt ökande konsumtion. De talar i egen sak. Tidningarnas prylsidor och bostadssidor - med inriktning att vi alla skall vara missnöjda med det vi har - kan därmed vare en del av marknadsföringen av det tillväxtsamhälle som ger dem reklamintäkter.

Tillbaka till public service. Svaret på varför vi inte själva har rätt att välja vad vi skall betala för är att demokratin är något som gäller oss alla och som vi inte bör smita undan genom att låta andra betala efter förmåga. Public service är faktiskt en del av demokratins försvar, betyder förmodligen mer än det militära försvaret för just detta.

Därmed inte sagt att jag tycker att allt som görs och sägs i SVT, UR och SR är bra. Eller att man alltid sköter sig skattejuridiskt eller är en socialt god arbetsgivare. Eller är flyhänt och utan byråkratiskt pompösa drag.

TV-avgiften skall äntligen avvecklas. Vilket jag ansett de senaste tjugo åren, även om det varit patetiskt svårt att få ens de gamla partikamraterna att inse hur fånigt det varit att koppla - en dessutom byråkratiskt insamlad genom faktiskt ganska onödiga jobb - avgift till apparatinnehav. Och att det inte spelar någon roll huruvida det är en eller tjugo som glor på apparaten.

Och hur tveeggat det är att en student boende i en korridor, som har en teve-apparat stående i ettan utan dusch,  skall betala lika mycket som en hyggligt välbetald riksdagsledamot gör. Och att avgifter även täcker radioinnehav, men att radioinnehav anses som mindre avgörande än innehav av gammal maskin som leverar bild också. Och att... (fyll i själv!).

Så har då även en majoritet politiker - som det verkar - fått klart för sig att det finns så många plattformar att glo på public service-teve att dagens system bara är fånigt. Så man lägger det på skatten, fast utanför statskassans pengaslurp, på ungefär samma sätt som begravningsavgiften (vilken nog måste ses som världens dyraste parkeringsavgift). I detta fall ramlar sifferpengarna istället ner på ett konto hos Riksgäldskontoret.

Men då närmar det sig den politiska sfären, säger representanter för MP och V och lite halvljummet även S. Politikerna - läs borgarna - kan börja jävlas med public service eftersom sådan inte är en del av den heliga marknaden.

De rödgröna låtas som om de inte vet att även TV-avgiftens storlek avgörs av riksdagen. Istället borde förstås dessa partier passa på att göra ett nummer av att borgarna vill införa en ny skatt, och till och med verkar vilja göra något så socialistiskt som att koppla den till inkomsten. Låg inkomst, lägre skatt trots att det i realiteten är en avgift...  Härligt!

Att lägga ett tak på 1200 kronor per person är ju också snällt och ganska rimligt. Mer än 100 kronor per månad behöver alltså inte ens statsministern och Annika Falkengren betala för att upprätthålla det mest grundläggande försvaret för demokratin. Kan man inte få kryssa för att man vill betala mer om man känner trängande behov av att vara en god människa som värnar vår rätt till frihet från reklam för personliga bankmän? Det vore väl nåt, Annika? 

Hur går det nu för den som vill - eller kanske måste - sätta sig i liten en stuga i skogen får att undkomma både lönearbete och pladderbrus? Jodå, hen slipper att betala någon skatt. (Erkänn att hen i detta fall underlättar konversationen, oavsett vad DN dikterar i frågan.)

Produktplacering blir inte tillåten i SVT, berättas det också. Vilket betyder att köksbordet som visas i eventuellt  nya avsnitt av Svensson, Svensson inte än en gång får upptas av Brämhults jos, alltid med namnet väl synligt. Man skall tydligen inte heller få sända sponsrade program, vilket väl kan innebär att Melodifestivalens mest absurda uppblåsthet tonas ner lite.

Förresten: Tanken att låta TV3-konglomeratet sända OS i pauserna mellan reklamen räcker för att försvara public service.
(Bilden är norpad från Farbror Sid.)