Så var det då dags igen för FP att ta till den retoriska livlinan igen. Opinionssiffrorna är ju inte de bästa, och Björklunds skol- och utbildningspolitik väcker föga respons. Så det var dags att dra i den livlina som fick en lätt skakad Lars Leijonborg att surfa i en valrörelse: språktest.
Sakfrågan ska jag skriva om vid annat tillfälle. Nu noterar jag bara att de små borgerliga partierna ligger pyrt till och söker livlinor. Och visst har jag hört det viskas i så väl folkpartistiska som centerpartistiska led att en sammanslagning av partierna vore ett sätt att balansera Moderaterna. Det var något som redan Torbjörn Fälldin suktade efter.
Centern ligger ju än mer pyrt till än Folkpartiet. Annie Lööf fortsätter den linje som Maud Olofsson stakade ut, vilket förpassat Centerpartiet till en plats kring fyraprocentsstrecket. Det räcker inte att se glad ut när man kör över sina kärnväljare när det gäller såväl kärnkraften som synen på lattefolket kring Stureplan. Att ersätta gamla centerväljare, oavsett om de längtar till Fälldin eller Johansson, är inte lätt när man placerar sig till höger om moderaterna. När man dessutom lagt tunga miljöfrågor om skog och jord i händerna på Eskil Erlandsson så tappar man snart sagt varenda miljöväljare. Centern är illa ute. En gång för länge sedan skrev jag debattartiklar om hur ett grönt bälte skulle kunna inta riksdagen i form av Miljöpartiet, Centerpartiet och ett reformerat Vänsterpartiet.
Vad göra? Tja, den gamla idén som faktiskt Fälldin försökte sig på – nämligen att slå ihop C och FP – har blivit ett samtalsämne inom vissa kretsar inom de båda partierna. Förra gången, när Fälldin vädrade idén som företrädare för det då största borgerliga partiet, var det Centerns ungdomsförbund som satte käppar i hjulet. Idag verkar det vara ungdomsförbundet som är mest suget på sammanslagning. Åsa-Nissemarxismen - som den kallades av både höger och vänster - är numera dränkt i latten och nyliberalismen kring Stureplan. Och de fåtal unga centerpartister som finns lär inte veta vem Fälldin var. Inte vem Olof Johansson var heller. Och vem Lennart var visste ingen ens när han var partiledare, om man får tro deras egen reklamkampanj. Snart vet nog ingen vem Annie var heller, muttrades det vid ett matbord häromveckan. "Hon lär försvinna så långt högerut att en gammal hederlig centerpartist inte ens kan se henne med kikare."
Man se på Lööf med två olika kikare, Birger. En där hon försvinner högerut. En annan där hon kommer nära. Men då måste kikaren vara bakvänd.
SvaraRaderaAnnie Lööf ser då onekligen välvårdad ut, har en ungdomlig fräschör och är en duktig talare. Ganska påläst är hon också.
Men det tycks vara något "mekaniskt" över framtoningen, som får mig att rygga. Och hon strålar något helt annat än typ www.steg3.se
om du förstår hur jag menar.
Gt
"Man kan se..." ska det förstås vara inledningsvis.
SvaraRaderaI vilken fråga är Annie Lööf påläst? Det jag har hört henne yttra är bara allmänna floskler utan någon substans. Men det är klart, numera stänger jag av radion så fort jag hör henne. Så hon kan ha kommit med något yttrande med innehåll som jag inte känner till.
SvaraRaderaJag vill påpeka att jag inte stänger av A. Lööf på grund av någon sorts könsdiskriminering. När jag hör Jan Björklund stänger jag också av så fort som möjligt. Och efter att ha lyssnat på en bit av partiledardebatten idag så har jag upptäckt att även Mikael Dambergs röst på radion kommer att utlösa avstängningsreflexen.
Dan, vi tycks reagera på motsatt sätt, jag lyssnar nog mest noga och nyfiket på de som inte tycker som jag. Fast det kan förstås bli tröttsamt, och ibland kan man till och med få glädjen att få nya insikter i sådan omfattning att man ändrar uppfattning...
SvaraRaderaDen som är tillräckligt gammal minns att försök att slå samman (c) och (fp) har ännu äldre rötter än Fälldins dagar. När landsbygdsbefolkningen minskade dramatiskt ändrade "Bondeförbundet" inriktning och närmade sig "Folkpartiet".
SvaraRaderaUnder hela 1960-talet hade vi den så kallade "Mittsamverkan" där de här båda partierna med Hedlund och Ohlin som ledare samarbetade högst intensivt. Med tiden såg man det enbart som en tidsfråga innan de slog sig samman.
Men projektet tog alldeles för lång tid så när man slutligen "kom till skott" hade bägge partierna förnyat sig med nya ledningar som siktade åt helt olika håll.
(c) under Fälldin återgick till att vara ett landsbygdsparti med en stark miljöprofil medan (fp) under de så kallade "halmhattarna" utvecklades till ett urbant liberalt parti under Ahlmark och Ullsten. Det som slutligen slog in en kil mellan partierna var kärnkraftfrågan.
Inte påläst i vidare mening, men påläst ifråga om siffror och annat, det kan man väl säga om Lööf ändå.
SvaraRadera