Scen 2: Löfven vrider äldreomsorgen "rätt" igen...

Första scenen januari 2012: Omedelbart när Stefan Löfven blev utsedd till partiordförande i Socialdemokraterna anpassade partiet sig till den "rätta" uppfattningen i frågan om Europakten. Den avgående partiledare Juholt hade tidigare låst partiet vid ett nej.

Andra scenen februari 2012. Stefan Löfven väljer att stänga tanken om förbud mot vinstsyftande bolag inom äldrevården efter det att den avgående ordföranden öppnat upp för just förbud. Den borgerliga regeringens tillskyndare gläds. Sverige kan fortsätta att vara ett ekonomistiskt föregångsland... Till glädje för vem?

Hur är det nu med frågan om socialdemokraterna, äldrevården och den forskning som finns?

1.    Socialdemokraterna har på sin kongress sagt ja till den utveckling med privatiseringar och riskkapitalbolag som vi nu ser. Man har således tagit beslut som inneburit att man är överens med de borgerliga partierna.

2.    Man framställer det som om att man aldrig kunnat ana att privatisering av äldreomsorgen och liknande verksamheter skulle kunna ge upphov till den sort av missförhållanden, de stora vinsterna och de skatteupplägg som skett.

3.    Men redan 1992 – när jag var språkrör i MP och detta diskuterades i partiet – fanns tillräcklig forskning till underlag för att säga nej till vinstdrivande företag. Vilket partiet också då gjorde.

4.    Den forskning som fanns – bland annat redovisad i The Privatization Decision av
professorn John D. Donahue – visade att privatiseringar kan fungera bra när det gäller sådant där man enkelt kan effektivisera, men inte alls när det handlade om skola, vård och omsorg. I verksamheter där det viktiga är att det blir utfört - te x sophämtning - fungerar det, men i verksamheter där det är minst lika viktigt  hur det utförs - t ex äldrevård -  fungerar det inte.

5.    Forskningen visade också redan då att det är hart nog omöjligt att skriva väl fungerande avtal med vinstsyftande bolag inom t ex äldrevård eftersom a) dessa företag alltid kommer att försöka minska sina kostnader och b) att reell individinriktad kvalitet inte går att verbalisera i ett avtal.

6.    Det finns således strikt rationella skäl att låta t ex skattefinaniserad äldrevård hållas utanför vinstsyftande bolag - men att mångfald ändå kan ske genom konkurrens/samverkan  mellan offentliga och icke vinstsyftande stiftelser och non-profit-företag.

7.    Idag finns var femte plats i äldreboende i privat regi. För tjugo år sedan var det 2-3 procent. Ökningen har ägt rum i strikt vinstsyftande bolag. Två riskkapitalbolag dominerar – en helt unik ägarkoncentration.

8.    Den svenska äldreomsorgen är synnerligen behaglig för investerare som inte har intresse för vård och omsorg utan endast avkastning på insatt kapital eftersom finansieringen är garanterad, upphandlingsavtal i realiteten alltid går att tänja på och just äldreomsorgen utgör en växande marknad.

9.    I den svenska debatten är det kontroversiellt att vilja förbjuda vinst-syftande företag, i andra länder är det alltför kontroversiellt att släppa in riskkapitalbolag som ägare.

10.    Håkan Juholt försökte uppenbarligen driva S till ett annat ställningstagande än det som kongressen tagit, utan att för den skull kunna sätta ner foten innan nytt kongressbeslut. Han drev en linje i riktning mot mer av internationell anpassning.

11.    Det är därför tragiskt att se Stefan Löfven nu stå på scenen i akt två och ta avstånd från de intentioner Juholt hade.

12.  Kunskap är aldrig fel. Kunskap finns om det olämpliga och irrationella i att överlåta vård och omsorg till vinstdrivande syften. Samtidigt finns erfarenheter av att enbart offentliga institutioner kan stelna och byråkratiseras. Därför är det rimligt att låta det offentliga konkurrera med driftformer som sker inom non-profit-sektorn under strikt kontroll och utvärdering.

13.  Stefan Löfven påstår att man inte kan förbjuda vinstdrivande företag inom vården.  Andra tänkare i den svenska – mycket snäva - debatten påstår att det inte går att driva privat verksamhet utan vinstsyfte. Självklart kan man det. Man gör det i stor omfattning i andra länder.

 Redovisning av välfärdstjänster utgår i regel från en uppdelning i tre olika driftsformer:
• Offentlig verksamhet (public)
• Privat med vinstsyfte (for-profit)
• Privat utan vinstsyfte (non-profit eller not-for-profit)

14.    Privatiseringen i Sverige har alltså ensidigt handlat om att föra över offentlig verksamhet till privat vinstsyftande drift.

15.    I många länder står non-profitsektorn för stora delar av vård och omsorg – även utbildning för övrigt. Det som målas ut i den svenska debatten - att det inte går att driva verksamhet privat utan vinstsyfte - har helt enkelt fel eller är helt uppburna av ekonomismens idé.

16.    Det finns flera skäl för att ”välfärdstjänster” – förutom i offentlig regi – har kommit att drivas som non-profitverksamhet i de flesta länder: dels handlar det om reglering, dels om att i de fall vårdtagaren har haft en reell chans att välja mellan vinstsyftande och icke-vinstsyftande så väljer man gärna det sistnämnda eftersom man vet att non-profitföretag inte kommer att driva besparingar av vinstbegär. 

17.    Man kan således vinna mångfald och alternativ inom vård och omsorg utan att fastna i ekonomismen tes om att ekonomisk vinst är den bästa drivkraften - något som uppenbarligen inte ens socialdemokraterna i Sverige tycks förstås.

18.    Frågan om privatisering hade en stor plats på 80-talet då MP bildades och utvecklades. Hårda politiska motsättningar mellan socialdemokraterna och de borgerliga färgade då debatten. Statsminister Olof Palme drev en strikt linje mot alla former av privatisering. De borgerliga ville öppna upp för privatiseringar med vinst och MP menade att alternativ som inte var vinstsyftande, utan idéburna, skulle både tillåtas och uppmuntras som komplettering till den offentliga vården.

19.    Efter att frågan svalnat i slutet av 80-talet hände mycket under 90-talet. Utan större debatt har det mesta således ”liberaliserats” oavsett regeringen. Socialdemokraterna öppnade upp dörren och de borgerliga vandrade in genom den. MP:s partiledning blev utan större interndebatt uttalat positiv till vinstsyftande bolagisering under 2000-talet. I en debattartikeln häromdagen tog man ett halvt steg tillbaka och tycks landa där Stefan Löfven nu tycks stå. Vänsterpartiet har konsekvent varit motståndare.

20. Personligen tycker jag att det får vara nog nu med vinstsyftande bolag inom skattefinansierade välfärdstjänster som vård, omsorg och skola. Det finns  såväl strikt rationella skäl, som ideologiska skäl. Trots att varje enskild pusselbit i samhällsbygget mycket väl kan försvaras och till och med tyckas vara vacker så ser vi att det pussel som växer fram blir allt mer odrägligt. Därför: stopp och tänk efter. Varför inte ett moratorium i tre år för att få tid att just tänka efter.

Det får vara nog nu. Med både vinstsyftande äldreomsorg och denna text.