Per Gahrtons bok: Birger sa att kvinnor också kan vara för jävliga...

Per Gahrtons nya bok är ett spännande och intressant dokument över hur Per ser på sina 30 år med Miljöpartiet. Jag skrev en kort recension här. Det finns några passusar som jag tänker kommentera. Inte för att jag skulle minnas bättre än Per - vem som minns bäst under den alltmer gråa hårmassan kan man tvista om -  men för att komplettera bilden.

1993 gav Per ut boken Låt mormor bestämma och han har enligt sin nya bok noterat i sin dagbok att han läst högt ur sitt verk under ett sammanträde med partistyrelsen. Så mycket kan han nog inte ha läst, för då hade jag nog kommit ihåg det - vi kommer ju lättare i håg sådant som kan kopplas till någon komisk bild som rinner upp: t ex att Mao läser högt ur sina skrifter för undersåtarna i centralkommittén.

Hur som helst:  Jag ska, enligt Pers notering, sagt något om att "kvinnor också kan vara jävliga". 

Men vad var det då jag reagerade på i Pers bok, som fick mig att kanske lite burdust avspisa honom på det sätt som han minns. Jag hade reagerat starkt på en sak när jag läste boken - vilket förstås måste ske noga och snabbt eftersom det Per skrivit i boken kunde dyka upp som fråga från någon journalist. Per var ju inte vem som helst, utan allt som kunde tolkas som en konflikt mellan honom och partiets språkrör skulle förstås kunna vara smaskigt för medier som eventuellt brydde sig.

I det nu aktuella fallet skulle jag och Marianne (det kvinnliga språkröret under denna tid) riskera att ställas inför journalister som skulle fråga om MP verkligen menade det som Per skrev i sin bok. Nämligen...

1. att det det skall vara en merit vid tillsättningar av tjänster att ha fött barn som i sin tur fött barn (Per föreslår i boken att det faktum att man är mormor skall vara en merit vid tillsättningar)
2. att lagstiftning skall införas som gör att minst hälften av alla viktigare positioner skall tillsättas med kvinnor (vilket inte överensstämde med MP:s egen linje om minst 40 procent av varje kön i beslutande organ).
3. att målet bör vara att "en massiv kvalificerad tvåtredjedelsmajoritet" för kvinnor i alla maktcentra (vilket också stred mot partiets egna kvoteringsregler).

Jag delade inte Pers synpunkter, som de framstod i boken. Min kommentar om det han läste högt var nog längre än den som Per noterade i sin dagbok. Jag uppfattar än idag att Per drev någon sorts särartsfeminism och dessutom ville lägga såväl någon sorts åldersdiskriminering som någon sorts småläskig nedvärdering av kvinnor som inte kunde eller ville skaffa barn. Totalt främmande för Miljöpartiet.

I mitt ex av Låt mormor bestämma noterade jag vid dessa avsnitt: "Vad fan menar han???? Naivt? Eller blackout??" Andra noteringar i boken är däremot i positiv anda. Har nästan alltid haft samma sakpolitiska åsikter som Per - kan inte minnas att vi varit osams en enda gång under alla år. Vare sig politiskt eller personligt.

Som jag minns det var det bara vid ett tillfälle som en journalist ställde en fråga om boken  - partiet hade åkt ur riksdagen 1991 och var helt ointressant för medierna 1993. Hur jag svarade minns jag inte.

Troligen följde jag också upp min mer sakligt motiverade kommentar till Per med några lätt sarkastiska påpekanden om att det dåvarande Bilistpartiet hade en kvinnlig partiledare och att Nordiska Rikspartiet var det första parti i Sverige som valt en kvinnlig partiledare (Vera Olofsson 1975-78). Det hade ju inte med saken att göra, men retoriken kan ju ibland gå på autopilot... Vilket sällan är bra.

Hur som helst, så här skrev Per i boken:

"Det borde vara ett villkor för maktposition att vara mormor! (Pers kursivering). Det handlar om att åstadkomma ett så kallat paradigmskifte från manligt präglade till kvinnligt präglade värderingar och strukturer. Då måste bärarna av det nya paradigmet - dvs framförallt mogna och erfarna kvinnor=mormödrar - få möjlighet till kollektivt inflytande utan att först individuellt ha behövt anpassa sig till det samhällssystem de skall förändra.

Men hur ska mormor kunna få makten utan att först ha tvingats anpassa sig till maktspelets villkor? Det enklaste vore: kollektiv manlig abdikation! (Pers kursivering).

Ett steg på vägen vore följande: skärp jämställdhetslagen så att samtliga de positioner som enligt maktutredningen ingår i eliten skall besättas med minst (min kursivering) 50 procent kvinnor före år 2000. Hälftenregeln måste gälla inom var och en av de 25 undergrupperna. Således skall (Pers kursivering) hälften av de 365 posterna inom eliten i privata företag bestå av kvinnor. Liksom hälften av de 53 elitposterna inom försvaret.

Men i grund och botten är det inte tillräckligt med jämställdhet. Efter tiotusen år av mansvälde vore det rimligt med i varje fall något århundrade med kvinnomakt.

Men det tycks vara alltför himlastormande till och med för de radikalaste kvinnor. (-) En massiv kvalificerad tvåtredjedelsmajoritet för kvinnor i alla maktcentra är det minsta naturen, miljön och mänskligheten behöver på 2000-talet. Också yngre och barnlösa kvinnor kommer att behövas i ledande roller under lång tid. Men om andra faktorer väger jämnt - då bör det betraktas som en merit att vara mormor. (Pers kursivering.)"

Så skrev alltså Per. Och det var detta jag reagerade på. Och som Per nu nästan 20 år senare skriver om i sin bok. Det finns mycket att säga kring detta ämne. Ska begränsa mig till ytterligare en fundering: Att som Per gjorde motivera att det ena könet skall vara överställt det andra med motiveringen att detta skall gottgöra tusen års förtryck är inte så bra. Det medför bara en ny könsmaktsordning med överställda och underställda. Med Elin Wägner som riktpunkt i den här frågan kan jag inte finna att det är en vettig metod att uppnå ett jämlikt samhälle där diskriminering är avlägsnat.

Nog om detta. 

I en annan passus i Pers bok - för att nu kommentera de delar där Per kritiserar det han anser vara mina feministiska brister - hänvisar han till min blogg om språkrörens historia och menar att där finns belägg för att jag "hotade" att avgå med anledning att "valledningen ville att det kvinnliga språkröret skulle synas mer". Tyvärr blandar Per ihop det här. Självfallet har jag aldrig hotat av avgå i en valrörelse. Och hotat är dessutom helt fel ord för att beskriva att jag faktiskt ville avgå redan 1996 och att jag inte alls kände att jag tillförde något längre. Jag ville sluta 1996. Jag hade kört sedan 1992 när vi var utanför riksdagen och en hysterisk valrörelse och lusten fanns inte kvar. Jag gick på övertid och stämningen var jobbig. Så här skrev jag i bloggen, som Per hänvisar till, vilket skiljer sig en del från Pers korta sammandrag:

"Redan efter två år (efter valet 1994) ville jag avgå som språkrör. Glädjen från valrörelsen 1994 hade runnit bort. Det var nämligen ett oändligt käbbel i riksdagsgruppen om att jag syntes för mycket - jag hade ofta inbjudningar till tevesoffor och annat. Det gick bra, och det ena gav det andra. Men nästan varje gång fick jag höra att jag syntes för mycket. Så jag började tacka nej och hänvisade till Marianne (Samuelsson). Då valde redaktionerna allt som oftast istället att bjuda in Gudrun Schyman. Sägas skall att Marianne aldrig klagade på att jag syntes för mycket, det var andra i riksdagsgruppen.

Jag ville, som sagt, avgå men övertalades att stanna kvar över valet 1998. Det blev en frustrerande och tråkig valrörelse utan någon som helst lust. Den valledning som utsetts hade inte förmåga att ta beslut, bland annat ville man att det kvinnliga språkröret skulle synas mycket mer, men samtidigt ville man att det var jag som skulle ta debatterna. Det var så jag upplevde det".

Så har ni som orkat ända hit fått min bild av det hela. Det skiljer sig en del från Pers. Man upplever ju det som sker från olika håll och med olika bakgrund. Några har frågat om jag är sur på Per efter boken. Inte ett dyft. Han ger sin bild och redovisar sina upplevelser. Han gör det utifrån att han känner sig hemtam i den politiska världen och därmed tolkar allt som händer utifrån en sådan utgångspunkt, medan jag alltid känt mig som på besök i den politiska världen. Vi träffades förresten häromveckan när MP:s programgrupp drog ihop några dinosaurier för att höra vad vi hade att säga om vad som är viktigt i ett nytt partiprogram. Det är alltid kul att höra Per lägga ut texten. Han är klok. Tycker jag. Eftersom vi levererade likartat analys av läget...:-).