Håkan Juholt has left the building...

Igår hade jag en artikel på SVT Debatt om situationen inom socialdemokratin. Så här blev den, på gott och ont:

Håkan Juholt avgick på dagen 15 år efter det att överste Tom Parker dog efter en stroke. Parker var Elvis mycket märklige manager. Och Juholt gillar ju Elvis, även om han märkligt nog tycks vara mer inriktad på Elvis trista 70-tal i Las Vegas, än på hans rebelliska tid i Memphis på 50-talet och hans musikaliska storhetstid i slutet av 60-talet.

Hur som helst: det socialdemokratiska partiet, som förkortas S som i slakthus, har förlorat ytterligare en partiledare som man själva valt att stycka i bitar. Jodå, Håkan Juholt lade förvisso själv upp sig på slaktbänken ibland, men väl så ofta blev han knuffad dit av partikamrater som låtit sig styras av en märklig socialdemokratisk hederskultur.

Vad är det som väntar? Efter några sorgedagar kommer förmodligen de långa knivarnas månader att ta vid. Då den ena falangen efter den andra kommer att ge uttryck för sin frustation. Dessutom ställs partistyrelsen inför det obekväma vägvalet att antingen låta valberedningen vaska fram en partiledare som kongressen i traditionell socialdemokratisk ordning skall välja - eller också försöker man sig på att efterlikna MP, V och C genom att mer öppet och ärligt utse en ny ledare. Hur man än gör lär knivarna slipas, enligt den tradition som utvecklats ända sedan man satte kniven i Mona Sahlin genom att tipsa medierna om Tobleronen. Men slutresultatet lär bli det samma. Man kommer att välja någon som är allt annat än spontan, allt annat än verbalt opålitlig, allt annat än spelevinker och allt annat än oprövad.

Mycket har man lärt sig. Det gick inte med Mona Sahlin som ofta föll in i dagisspråk och talade om sig själv i tredje person som ”Mona”. Det gick inte med en man som saknade talang för att bli statsman. Så nu blir det nån formellt tråkig figur, som håller reda på orden och har likheter med Reinfeldt både i stil och i politik. Partiet kommer att välja en lagompolitiker med stor erfarenhet som följsamt lägger sig aningen till vänster om regeringen. Någon från den reella högerfalangen. Någon som inte hotar de subventioner av städning och barnpassning som olika eliter så gärna vill fortsätta med i godan ro.

Man kommer att välja någon som kan verbalisera en "realistisk" politik som passar bättre i en tid när DN:s ledarsida har mage att kalla det som inte passar deras intressen för "populism" - och allt som ligger i linje med vad de själva tycker för "modernt".

Ett problem för Håkan Juholt har varit att han alltför lätt blivit fånge i sin egen retorik, att han spontant, liksom i eufori över att höra sin egen retorik, staplat den ena bisatsen på den andra istället för att sätta punkt när det är lagom. Det finns inget farligare för en politiker. Spontanitet bör vara väl inövad, väl repeterad och mycket väl genomtänkt…

Men ett ännu större problem har faktiskt varit att partiet inte gett honom en stabil politisk plattform att stå på. När socialdemokratiska tyckare trängts för att få sina minuter i riksmedierna så har de alla kört samma mantra: ”Vi behöver komma ut med vår politik, istället för att prata partiledare”. Men sedan har man omedelbart ägnat sig åt att tala just om partiledare. Därför att de inte kan prata politik. De är nämligen i samma situation som Håkan Juholt varit…

Juholt har stått på en plattform som är byggd av de kongress- och partistyrelsebeslut som accepterat nästan alla de skattesänkningar som han retoriskt haft i uppdrag att kritisera – och som godkänt alla de riskkapitalbolag som han förväntas kritisera. Det är ju till och med så att det var socialdemokraterna som påbörjade det utförsäljarparty som man nu retoriskt skall kritiserar. Det är inte lätt att vara partiledare i ett sådant parti ens när fältet ligger öppet för angrepp. Det är inte lätt att ta vid när den gamla partiledaren talat om att hon inte alls trott på den politik som partiet gått till val på…

De tragikomiska turerna de sista dagarna tycks emellertid inte ha förändrat socialdemokratins pösiga självbild. Carin Jämtin, som säkert är en både trevlig och hårt arbetande partisekreterare, meddelade häromdagen att S hade "ett rättmätig plats som ett regeringsalternativ i Sverige". Rättmätig? När ska dom lära sig? I sak är Socialdemokraterna ett i ganska ointressant parti, som snarast riskerar att stå i vägen för en framväxande politisk reell sakpolitisk opposition med visioner. Det spännande finns i Vänsterpartiet, som under Jonas Sjöstedt kan komma att bli partiet som lyckas presentera en vision som kan få människors hjärtan att slå i en tid när det mesta gått för långt. Lägg till det MP som kan fortsätta att äta sig in i den urbana värld där sossar känns mossiga och det ekochicka är populärt.

För övrigt var överste Tom Parker inte någon riktig överste, utan hedersöverste i en lokal brandkår. Han hade också en pösig självbild.

_________________________

Tillägg på bloggen söndag fm:

I dagens opinionsmätning ökar V med 2,5 procent och tar, enligt tidningen, 40 000 väljare från MP, som i sin tur tar från Alliansen.

På dagens Brännpunkt skrivs det som så få socialdemokrater förstått, nämligen att drömmen om Margot Wallström inte bara är en dröm utan en väg mot en ny katastrof - Wallström har säkert massor med förtjänster, men att hon säger nej till att bli partiledare bottnar förmodligen i självinsikt.

Katrine Kielos, ledarskribent på Aftonbladet skriver att "lojalitet och värdighet har inte förekommit i övermått inom svensk socialdemokrati den senaste tiden". Däremot skriver hon inte något om att sans och måtta inte förekommit i övermått i Aftonbladet.

I Dagen önskar man att "Sveriges just nu näst största parti får en kompetent och tydlig ledare". Vilket kanske inte bara har med värnande av demokrati att göra utan kanske också med värnande av värden i konflikt med den alltmer slappa ekonomism, utan djupare värden, som regeringen anammat. 

KG Bergström - numera kvällstidningen Expressen - menar att man "kan ana att hans efterträdare blir mindre yvig, mer strukturerad och har högre politisk kapacitet". KGB lär syfta på sin favorit Pär Nuder. Vi som tycker det vore bra om S håller sig kring 15-20 procent kan nog hålla med - en opposition med ett Sjöstedt-inspirerat Vänsterparti som lyckas presentera en vision som kan få människors hjärtan att slå i en tid när det mesta gått för långt och ett MP som lockar de lättsamt ekochicka på Söders vårkrogar blir nog bra mycket bättre än ett hopplöst socialdemokratiskt dominerande parti.