Trettio år med MP

Imorgon firar MP att man fyller 30 år. Det sker i Västerås. I samband med partiets kommun- och landstingsdagar. De flesta gamla språkrör lär infinna sig på lördagens fest. Innan festen skall vi få lyssna på en jubileumspanel som skall analysera partiets utveckling. 

Per Gahrtons nya bok lär vara grund för detta. Här nedan är min  bild av dessa trettio år - i form av en kort sammanfattning av hur jag personligen upplevde åren som gäst i politiken. Den skiljer sig en hel del från Pers bild. För Per var fullblodspolitiker, jag var möjligen halvblod som aldrig kände mig hemma.  Trots att det kändes viktigt och ibland lustfyllt. En mer generell genomgång, ur språkrörsperspektiv, av de trettio åren finns här.

Jag vet inte varför jag hamnade i politiken. Jag har alltid varit politiskt intresserad, men inte partipolitiskt intresserad. Jag har alltid sett på politiker med misstro.

Ibland våndades jag över ställningstaganden jag skulle försvara som om jag vore säker på min sak - men vem kan vara säker, vem kan säga sig sitta inne med sanningen? Vem kan måla i vitt och svart utan att känna att man förenklar och reducerar svåra sammanhang till slagord? Den politiska verkligheten var aldrig riktigt min. Jag var gäst. Främmande på besök. I en värld jag inte riktigt begrep mig på, men som jag var ganska bra på att hantera. Och periodvis tyckte var ganska kul, och väldigt viktig att tillbringa tid i.

När jag var mitt i smeten längtade allt som oftast till den verkliga verkligheten. Jag kunde gå ut i skogen, se rådjuret vid tjärnen eller känna den varma mossan under min hand. Den verkliga verkligheten, som var så befriande att rymma till. Ungefär som det är befriande att stå en stjärnklar natt och speja ut över kosmos och känna litenhetens pladdrande från debattsidor, ledarsidor och talarstolar inta sin rätta plats. 

Indragen av nyfikenhet

Varför blev jag politiker? Mina värderingar hade formats av boken Väckarklocka, av Elin Wägner. Jag kom över den av en slump, visste inte var det var, började läsa sista kapitlet först och blev betagen. 

Jag blev indragen i miljöpartiet av nyfikenhet, hade läst en debattartikel som Per Gahrton skrivit i Dagens Nyheter om behovet av ett nytt framtidsparti. Det lät bra. Lite som Wägner. Jag var inte borgare, inte heller socialist. Jag var visserligen med på det partibildande mötet 1981 men det var min dåvarande hustru Lena som plötsligt befann sig som suppleant i den politiska ledningsgruppen och som tillsammans med Lars Broman gjorde en valturné.  Själv ingick jag i en liten grupp som skrev landstingsprogram för MP i Sörmland. Och så drog jag igång lokalavdelningen i Vingåker, som skulle växa snabbt.

Av slumpens skördar hamnade jag i partiets förtroenderåd redan inför första valet 1982. I förtroenderådet representerade jag Sörmland.  Jag hade jeans, Fjällrävenjacka och bar skägg. Jag var utflyttad grönavågare från Stockholm, innehavare av små odlingar av potatis, grönsaker och frukt samt ägare av vedspis och kakelugn. Samtidigt, på något sätt, urban.

Första valen gick uselt

Valet 1982, då partiet företräddes av Ragnhild Pohanka, gick dåligt. Tiden var inte inne, organisationen svag och miljöpartiet försvann i mediebruset. Resultatet blev miljonskulder men en del platser i landets kommunfullmäktige. Bland annat Vingåker. Efter valrörelsen ägnade jag en hel del tid, tillsammans med min dåvarande svärfar som var den stora eldsjälen, åt ett stort konstlotteri som kom att rädda ekonomin för partiet.  Första priset var en skapelse av Bengt Lindström, en av alla de konstnärer som skänkte med stort hjärta.

Efter några år i Förtroenderådet blev jag invald i partiets politiska ledning - det politiska utskottet. Jag kom att ägna mig åt bl. a. ekonomi- försvars- och energiprogram. Det blev val igen 1985.  Det blev ett nytt nederlag. Ragnhild Pohanka företrädde denna gång partiet tillsammans med Per Gahrton. Efter valet i september avgick en trött och besviken Per Gahrton och förtroenderådet samlades redan i oktober för att välja ersättare med uppgift att vara språkrör fram till kongressen som skulle gå av stapeln ett halvår senare. Förtroenderådet råkade hålla sitt möte i Vingåker. Jag bodde i Vingåker. Inte vet jag om det var därför jag blev vald. Det var väl inte så noga eftersom det var en tillfällig lösning. Dessutom hade jag kvalifikationer såsom skägg, jeans och Fjällrävenjacka.

Långt senare, på ett seminarium om den gröna rörelsen på Engelsbergs Bruk, hörde jag Per Gahrton berätta att han snuddade vid tanken på självmord efter valfiaskot 1985.

Ont om kandidater

När kongressen närmade sig visade det sig att det var ont om kandidater, partiet var fattigt och kunde inte betala ut något lön till språkrören. Det var föga glamouröst att vara språkrör. Jag blev tillfrågad om jag ville fortsätta ett år till. Jag tog lån, tillsammans med min nya Lena, som jag träffat på det partibildande mötet fyra år tidigare. Eftersom jag under många år levt med små inkomster kunde jag tänka mig att ta uppdraget. Intresset var det inget fel på: jag hade under de år som gått blivit allt mer övertygad om att De grönas framväxt i Europa var något av det viktigaste som hänt. Under åren hade jag fördjupat mig i grön ideologi, studerat idéhistoria och kanske själv kunnat bidra en del till ideologisk utveckling.

Ur min tidigare syn att naturen var vacker och borde bevaras hade en ekologisk medvetenhet växt fram. Jag hade nått dithän att jag såg evolutionen som något närmast heligt och  människan som en del av livets väldiga väv. Men framförallt hade jag, under ganska stor vånda, formulerat en syn på självtillit och realekonomi som stod i konflikt med både marknadsekonomi och planekonomi. Förutsättningarna för mig att lyckas som språkrör var ändå långt ifrån bra. Jag led av torgskräck och var livrädd för att tala offentligt, en gammal rädsla som grundlades redan i skolan. I skolan satt jag ofta inne med svaren - men vågade inte räcka upp handen p.g.a. rädsla för att börja stamma om jag skulle få frågan.

Svårt att efterträda Per Gahrton

De första åren som språkrör var tuffa. Inga faxar, inga mobiler, inga datorer, inga politiska sekreterare. Att efterträda en fullblodspolitiker som Per Gahrton var förstås inte det lättaste. Så småningom utgick faktiskt en månadslön på 4.500 kronor. Under flera år lånade jag pengar för att ha möjlighet att fortsätta. Det var det värt - projektet att föra in ett nytt parti i riksdagen som medel att försöka förverkliga gröna drömmar kändes stort och viktigt. Och att företräda partiet var en utmaning som innebar att klättra över många berg. Mycket slit, men vacker utsikt emellanåt.Viktigast av allt var att jag kände trygghet i den gröna ideologin och brann av att få vara med att utveckla den.

En stor del av uppdraget bestod i att åka runt i Sverige, starta lokalavdelningar, peppa medlemmar, prata i skolor och möta människor på offentliga möten. Många nätter sov jag på järnvägsstationen i Katrineholm - från sista nattåget fanns inte någon bussförbindelse till Vingåker, partiet betalade inte taxi och till slut blev det pinsamt att ringa och be Lena komma och hämta sent på nätterna. Hon fick betala tillräckligt genom uppskjuten ”karriär”, ett ständigt vändande på slantarna och med ett ständigt överseende över ständigt ringande telefoner, avbrutna frukostar, icke-lyssnade öron och evigt pladder om vad DN behagade skriva om och varför Rapport struntade i oss.

Jag upptäckte att TT var mottaglig för pressmeddelande, som man på den tiden ringde in, vi hade ännu inte ens faxar, tidigt på söndagsmorgnar. Innan nyhetsflödet kommit igång, och just när nya jourhavande tagit över efter natten. Jag förstod att journalisterna på TT förstod när jag efter något halvårs idogt ringande på söndagsmorgnar fick hälsningen "Hej, Birger" innan jag ens sagt något... Detta var innan nummerpresentatörernas tid.

Tio procent före sälarna

Miljöpartiet kröp över den viktiga 4-procentspärren i mars 1987 och i samband med en uppslitande kongress i maj 1987 hamnade vi på 8 procent. Då började hotbreven och de vidriga telefonsamtalen. Plötsligt blev familjen mordhotad, marken började gunga under fötterna. Var barnen kvar i sandlådan? Stod någon i skogsbrynet? Var det verkligen värt det här? Skulle jag räcka till?

Eva Goës, som blivit vald till kvinnligt språkrör, och jag flängde runt landet och låtsades säkra på att vi skulle klara uppdraget. Vi lärde oss att leva med varandra, utan att älska varandra. Hade ständig telefonkontakt.  Jantelagen var långt driven i partiet och de gånger man lyckades fick man nästan dåligt samvete.  Skräcken att det skulle hända barnen något exploderade under sömnlösa nätter. Men ändå var det roligt och kändes så rätt. Jag är mer av entreprenör än av administratör av sådant som redan är skapat. Kanske därför jag gillade utmaningarna i 1988 års val och den ännu större utmaningen i 1994 års val, då vi skulle försöka göra comeback efter fiaskot 1991.

Tio procent före det att sälarna dök upp...
Så blev det valår 1988. I början av året hade vi lyckats få upp opinionssiffrorna till över 10 procent! Vi var det nya, fräcka, fräscha alternativet i svensk politik. Mer än ett miljöparti. Ett grönt parti vilande på tryggheten i en alltmer utvecklad grön ideologi. Det var ett evigt resande. Ibland tillsammans med Grön Ungdoms ordförande Katja Wagner. Våra valmöten blev ofta en total kontrast till de andra partiernas. Partiet hade chansen, vi var det nya fräcka alternativet, vi åkte valtåg och dansade samba genom hela landet. Men så kom paradoxen. Genom våra höga opinionssiffror hade miljön seglat upp som en av de frågor som politiker generellt började prata om.

Så småningom kom sälarna och fördjupade det folkliga miljöintresset än mer - folkpartiet lanserade valaffischer med sälar på, Bengt Westerberg klappade sälar i  teve, sossarna lovade bli ett miljöparti och miljöpartiets opinionssiffror dalade. Tesen, som ständigt levereras av politiska  kommentatorer, att det var sälarna som lyfte in miljöpartiet i riksdagen är således fel. Säldöden innebar att samtliga partier, bortsett från moderaterna, exploaterade miljöfrågan och att miljöpartiet tappade röster.

Darrigt inför första partiledarintervjun

Så blev det då dags för miljöpartiets första chans i en traditionell partiledarintervju i teve. Den gick av stapeln den 25 augusti. Katja, Åsa Domeij, Krister Skånberg (sedermera kretsloppsborgarråd i Stockholm) och jag träffades i Kristers lägenhet före utfrågningen. Minuterna före sändning var jag så dyblöt av nervositet att jag måste byta skjorta innan jag skulle in i studion. Det gick trots allt mycket bra. Efter det sedvanliga telefonväkteriet blev det fest på ”partikrogen” vid Odenplan - vi skålade i öl och ur ilskna telefoner undrades det veckan efter om det varit starköl vi druckit och i så fall skulle man minsann inte rösta på oss.

Valrörelsens sista veckor flöt på. Mycket tack vara att Bengt Westerberg en sen kväll ringde hem till mig och sa att han tackade ja till en debatt som jag utmanat honom på. Folkpartiet hade kollat intresset hos Sveriges Television av en sådan debatt och Jan Scherman hade tackat ja. För Bengt Westerberg skulle det bli en revansch för en ganska dålig partiledarutfrågning. Han behövde helt enkelt mer tevetid för att få en chans till att leva upp till förra valets Westerbergseffekt. Det gick inte så bra för Bengt. Han fick möta Åsa Domeij eftersom jag under flera veckor varit kraftigt förkyld, vilket knappast skulle göra sig i teverutan. Det var första gången den ungdomlige och nyskapande Bengt Westerberg förvandlades till den gamle, traditionelle, gråe politikern.

Åsa, klippan som var det stora stödet
Det hade inte varit helt lätt att få partiets politiska ledningsgrupp att begripa att det var Åsa som skulle bli min ersättare inför debatten mot Westerberg. Vi hade telefonmöte om saken, motståndet var stort bland dem som tyckte att det fanns de som var både äldre och visare än Åsa. Det var först efter kraftig övertalning som en majoritet kunde ta beslutet.  Jan Scherman ringde för övrigt och var förbannad när han halvtimmen före sändningen fick klart för sig att en ung tjej i jeans och gympadojjor skulle ersätta mig. Han hörde av sig efteråt också - då hade han förstått finessen. Genombrottet för vännen Åsa blev totalt och min hosta blev snabbt bättre.

Det var lätt att samarbeta med Åsa, vi kunde sitta på gemensamma presskonferenser och hela tiden förstå vart den andre var på väg. Dessutom hade hon något som jag uppskattade mer än något: integritet. Jag har väl aldrig skrattat så mycket som under 1988. Det slutade ändå med ett duktigt magsår efter en valrörelse i ett hysteriskt tempo i en för mig fullständigt främmande värld.

Första nya parti på 70 år

Valvakan hölls på Kulturmejeriet i Lund. Klockan 20.30 söndagen den 18 september stod det klart. Jublet bröt ut, sambatrummorna dånade och en stor, tung, klump lämnade magen. I arbetsboken skrev jag bland annat: ”Sista veckan har varit ett helvete. Mordhot, smygande journalister i trädgården, fotografer plötsligt stående i köket, skandaler kring våra riksdagskandidater, bilen saboterad på järnvägsstationen genom att reningssystemet (Lemi) blivit saboterat, den som förstört reningen tipsade förmodligen Öst Nytt om att jag körde omkring i en orenad bil, Öst Nytt stod nämligen plötsligt i trädgården och krävde gång på gång att få filma in under motorhuven. Trött. Att detta ändå kunde rymma så mycket glädje fattar jag inte.”

Vi kom in i riksdagen. Som det första nya partiet på 70 år. Vi skrev faktiskt historia. Och jag fick känna på politikens villkor. Jag stod nämligen inte på valbar plats på någon säker riksdagslista. De säkra platserna fanns i storstadsvalkretsarna och medlemmarna i dessa valde att inte sätta mig på valbar plats. Man prioriterade det kvinnliga språkröret, som gavs en säker plats på en stockholmslista. Eva Goës var väl värd att komma in, få, om ens någon, hade med en aldrig sinande kraft slitit sig igenom de här åren. Ofta hånad i medierna, ofta kritiserad internt. Det var ingen hemlighet att jag hellre hade sett Åsa Domeij som kvinnligt språkrör. Eva och jag var totalt olika som personer. Vi blev inte trygga med varandra, men vi var faktiskt aldrig osams. Gräl existerade inte oss emellan.

Som man kände jag mig dock alltid skyldig i åttiotalets miljöparti, män skulle ta på sig någon sorts manlig arvsynd och be om ursäkt för att vi  stod i vägen för  kvinnor, trots att vi hade kvotering. Hur som helst: det kändes snopet att ha dragit ett stort lass i tre år och sedan plötsligt stå utanför när vi väl äntrade riksdagen. Snopet? Nej, det är fel ord. Det kändes ont. Uppdraget som språkrör gick nämligen ut på valdagen. Sedan blev det tyst.

Sedan blev det tyst

Ingen i partiets nya riksdagsgrupp ringde på en vecka. En del var uppenbart nöjda  med att en av de män som synts och ”gjort sig bred” försvann. Förtroenderådet möttes, valde nya språkrör och tackade inte ens för det jobb man utfört. Det var säkert inte illa menat, även om jag vet att det pratades mycket skit bakom ryggen därför att jag råkat få mer medieutrymme än det kvinnliga språkröret. Det var en märklig känsla. Lite bittert. Mycket sorgesamt. Men jag lärde känna politikens villkor. I denna värld är det ont om ta vara på varandra. Och gott om att stampa på andra för att själv få näsan över vattenytan.

Vad som än ryktades under åren var det i alla fall aldrig så att något av de fyra kvinnliga språkrör, som jag kom att arbeta med under mina sammanlagt 11 år som rör, någonsin försökte stampa. Problem uppstod ibland huruvida det var mannen eller kvinnan som skulle ta vissa viktiga tevedebatter. Men problemet uppstod aldrig mellan oss språkrör, sedan må andra tro vad de vill. Problemet uppstod när de som skulle ta beslut om vem som skulle ta vad kom i konflikt med sig själva.

Valrörelse mellan stolarna

Så småningom hörde evige partisekreteraren - och den evige entusiasten och ständigt kreativa byggaren utan vars insats partiet inte klarat valet 1988 -  Kjell Dahlström och Inger Schörling av sig från riksdagsgruppen och berättade att man där kommit fram till att Kjell borde bli kanslichef för att bygga upp organisationen medan jag skulle kunna gå in som ersättare under ett år. Jag tvekade, men tackade ändå ja. Det största minnet från detta år var att gruppens majoritet beslöt att ingen som synts i valrörelsen skulle få synas efter riksdagsinträdet. Jag pläderade för att Åsa skulle få ta den första partiledardebatten. Hela journalistkåren och en stor del av svenska folket ville ju just det. Jantelagen slog emellertid till och grunden lades redan då till miljöpartiets väl förberedda fiasko i valet 1991. Det var rätt åt oss. Vi var inte värda ett bättre öde.

Efter ett år i riksdagen lämnade jag politiken och Kjell återtog sin plats som riksdagsledamot. Ny kanslichef blev Eva Höjer, från Gävle, som kom att bli den stabila knutpunkten på såväl riksdagskansli som partikansli i många år.

Väl ute från riksdagen kändes det skönt att andas fritt. Det är inte min grej att älta bisatser och sitta i evighetslånga sammanträden där malande om petitesser kan ta död på all lust. Jag följde partiets arbete i riksdagen med viss förundran och såg att människor snabbt kan förvandlas. Visst, jag hade också förvandlats på vägen till riksdagen. På gott och ont. Jag hade fått svårare att ta vara på det riktiga livet, jag växte kanske samman med organisationen för mycket. Partiet hade många interna strider, jantelagen frodades och partiets organisation var en förvirrad katastrof där hela valrörelsen 1991 föll mellan stolarna.

Skulle sagan vara all?

Partiet åkte, som sagt, ur riksdagen. Det var nyttigt. Mycket nyttigt. Det var säkert många som vaknade dagen efter valdagen betydligt klokare än man varit under tre år i riksdagen. En sak kan jag fortfarande känna göra ont: det var att en av Sveriges bästa politiker - Åsa Domeij - tvingades lämna riksdagen.

Jag fick förfrågan om jag ville återkomma som språkrör 1992. Hur bestämmer man sig för något sådant? Vem vill bli politiker? Hur väger man tunga nackdelar för de nära och personliga brister mot ilande känsla av lust, nyfikenhet och vilja att förändra? Jag spelade tärning om det och fick tre sexor efter varandra, vilket betydde att jag skulle tacka ja. Syftet med att kasta tärning var att det inte skulle bli tre sexor. I själva verket blev det fyra. Slumpen är märklig. På skoj har jag kastat tärning efter detta, men aldrig lyckats få mer än två sexor efter varandra. Ibland undrar jag om Lena mixtrat men tärningarna den där gången...

Jag fick alltså den fantastiska möjligheten att arbeta med något så roligt och förskräckligt som politik, i något så fint som miljöpartiet, både när partiet kom in riksdagen första gången och när det skulle göra comeback.

Under tiden utanför riksdagen förvandlades partiet på ett sätt som jag, och många andra, önskade. Jag hade en inte helt obetydlig roll i den förändringen, fick ta en del stryk för det av dem som inte ville förändra men jag tror att nästan alla, som då stod mot varandra, är tillfreds med hur det utvecklades de första åren. De moraliserande fraserna försvann, partiprogrammet moderniserades, organisationen gjordes om, stadgarna förändrades. Det enda som inte försvann var nog jantelagen.

Det omöjliga projektet

Inför valet 1994, mitt andra val som språkrör, kände jag både lust och olust. Jag kände hur politiken och dess krav kletade fast en kladdig sörja över mitt sätt att vara, tänka och argumentera. Jag förväntades vara en slugger, en slagordsmaskin som skulle leverera politik i rubrikform på det sätt som var en förutsättning för att överhuvudtaget nå igenom mediespärren. Miljöpartiet låg långt under fyraprocentspärren bara några månader före valdagen. Efter utträdet ur riksdagen hade vi varit nere på 1 procent. Så det var en lång väg att vandra när jag och Marianne Samuelsson hade fått det där omöjliga uppdraget: som språkrör förvandla förlorare till vinnare. 

Få, om ens någon, trodde att partiet skulle lyckas komma in i riksdagen en gång till - vi kom ju som första nya parti på 70 år in i riksdagen och åkte som första parti ut ur riksdagen efter bara en mandatperiod. Nu måste vi in igen. Måste. Måste. Trots att projektet var omöjligt.                              

Mycket skulle hänga på två teveframträdanden några dagar efter varandra - dels en ekonomidebatt och dels en partiledarintervju.  Det handlade inte bara om Miljöparitets väl och ve, det kändes på något sätt just då som om det handlade om den gröna politiska rörelsens väl och ve. Det handlade om den gröna drömmen. Skulle det gröna partiet inte klara spärren till riksdagen skulle den gröna drömmen rispas i kanten, den gröna idén få förlorarstämpel.

Rapports skamgrepp

Jag fick ta båda tevehistorierna i SVT med någon sorts motivering om att jag hade mer erfarenhet av tevemediet än partiets kvinnliga språkrör, Marianne Samuelsson som tog en grej i TV4, som visade sig vara så där lagom seriöst upplagd. Ingen kunde gjort det bättre än Marianne. Det enda vi hade att lita till var dessa direktsändningar under vilka vi själva avgjorde vad som skulle nå människor - alla andra inslag skulle klippas och klistras till vad de politiska journalisterna själva ville ha det till. Skulle miljöpartiet uppfattas som förlorare efter de två inledande direktsändningarna skulle snart sagt varje reportage i fortsättningen smittas av den bilden.  Så fungerar media och medianerna.

Det gick bra för mig i båda programmen. Trots att Rapportredaktionen tog flera smutsiga skamgrepp i partiledarutfrågningen - bland annat visade man gång på gång en gammal, rostig Saab som rivstartade med avgasmoln efter sig. Man antydde att det var min bil och att det var jag som körde. Man ville få mig och det obekväma partiet i dålig dager. Men det var vare sig min bil eller jag som satt i. De kränkande skamgreppen fortsatte genom märkliga påståenden från utfrågarnas sida - det blev en hård debatt mellan mig och rapportjournalisterna Eva Hamilton och K.G. Bergström snarare än en utfrågning. Förmodligen vann miljöpartiet på redaktionens våldsamma skamgrepp. Om skamgreppen var genomtänkt medvetna eller naivt omedvetna kan jag inte slå fast - att ansvariga på Rapport skulle vara naiva är trist att tänka sig, att de medvetet, med lögnen som redskap, skulle svartmåla känns inte bättre.

Börsen faller - "Miljöpartiets fel..."

Hur som helst: valrörelsen 1994 flöt väl efter de inledande direktsända programmen, opinionssiffrorna steg, torgen var plötsligt fyllda med folk, de offentliga mötena var fullpackade, media började plötsligt spegla vår kritik av den så kallade marknaden och vårt krav på spelregler för densamma. Man hävdade t.o.m. i halvstackato att sänkta börsvärden berodde på att jag hävdat att marknaden måste tyglas. Visserligen föll börserna i Tokyo och Frankfurt också, men det var ju en ointressant iakttagelse för dem som vill servera underhållning snarare än information.

Besöken i skolorna de sista veckorna blev som ett smärre triumftåg och i skolvalen blev miljöpartiet, utslaget över hela landet, det näst största partiet. Jag borde mått som en prins, men mådde så dåligt man kan. I ensamheten kändes det totalt ensamt - partiet som ville ge sken av att vara stort och starkt också på riksnivå bestod i själva verket av några få som arbetade med en mögelskadad gammal skola – formellt flygel i ett gammalt slott - som bas. Men det var inte bara känslan av ensamhet, det var lika mycket känslan av att tvingas spela efter spelregler som ingen av oss - vare sig journalister, politiker eller väljare - borde acceptera.

Ju närmare valdagen kom, ju mer underhållningsvärde var det i kampen Carl Bildt - Ingvar Carlsson. Tvåpartisystem är mer anpassat till medias vilja att ge en enkel bild. Det krånglar till det när det finns flera dimensioner i politiken. Vi köpte in dagliga opinionsmätningar och såg hur siffrorna rasade dag för dag.

"Helvete, jag har misslyckats"

När valvakan inleddes var jag övertygad om att det skulle gå åt helvete den här gången också. Valvakan avhölls på hotell Kristineberg. Jag hade ett rum där, låg på sängen och tittade i taket, gick ut bakvägen, fick låna en cykel och tog mig ut till Haga. Promenerade och försökte komma på vad jag skulle säga när vi åter en gång hade missat riksdagen. Partiet skulle vara konkursmässigt, de gröna idéerna skulle få förlorarstämpel och kärnkraften skulle väl aldrig avvecklas om inte miljöpartiet nafsade makten i hasorna. Den gröna drömmen skulle bli än mer avlägsen. Känslan av att inte räcka till fyllde hela min kropp och jag hade svårt att se genom tårarna när jag cyklade tillbaka till Kristineberg. Helvete, jag har misslyckats. Helvete, jag är skyldig. Helvete, jag räckte inte till. Jag ringde hem till Lena och fick kraften att se glad och förväntansfull ut när jag knallade in till fotoblixtarna.

Men vi klarade det. Med råge till och med. Och det lilla tappra gänget från rikskansliet, med den evige partisekreteraren Kjell Dahlström, den fantastiska kanslichefen Eva Höjer och miljöutredaren - som man alltid kunde lita på -  Karin Jönsson i spetsen, kunde käka rödgrön röra från buffén med vetskapen att de lyckats övervintra partiet under tre år utanför riksdagen och varit motorer i det som blev historia en andra gång: miljöpartiet var inte bara det första parti som kom in i riksdagen på 70 år, utan också det första parti som gjorde comeback.

Lustfyllt, viktigt - men främmande

Hur jag blev politiker har jag fortfarande svårt att förstå. Det bara blev så. Men jag kände mig alltid som en främmande fågel i den politiska världen. Som en gäst. Hade svårt att ta mig an allt det där som hör till: det meningslösa pratet, de många sammanträdena, de fåniga artighetsfraserna man iklädd etablissemangsuniform förväntas häva ur sig och allt det där som känns så socialt meningslöst. Jag hade svårt för det politiska mediespelet, även om jag förvisso måste erkänna att jag klarade det väldigt bra – det var lustfyllt att söka formulera sin övertygelse på den knivsegg som skiljer det som låter så tungt att det inte lyfter från det som låter så tunt att det liknar tomma slagord.  

Ibland kändes de traditionella debatterna som meningslösa och ständigt återkommande repriser. Mitt under en riksdagsdebatt kunde jag längta bort till en sommarvarm laduvägg, en flaska vitt vin, en Blå Castello, salta kex, kärlek och verklighet. Jag vet inte om det gjorde mig till en dålig politiker. I mångas ögon var det säkert så. Jag flydde allt som oftast till den verkliga verkligheten. Men det kanske är en del av den gröna drömmen. Jag läser i Per Gahrtons bok om partiets 30 år att han ibland var sur på mig. Han var fullblodspolitiker, trivdes i hetluften, fann lust i att träffa högdjur och var begåvad i allt detta. Där han kände sig hemma, kände jag mig som en gäst.

Inte 2010 en gång till!

Jag ville förvisso vara med i en process där de visionära krafterna befrias från den inskränkta verkligheten, där de hålls fängslade av konsumtionssamhällets krav. Jag ville att vi skulle sluta tro att vi kan besegra naturen, sluta låtsas att makt och materiellt överflöd får oss att växa som människor, sluta inbilla oss  att tillfredsställelse är att bli begravd i underhållning och köptempel. Att vi skulle sluta leva efter föreställningen att de rika måste bli rikare för att de fattiga ska få mat på bordet.

Jag vill fortfarande tro att politik kan omfatta såväl vardag som vision, att politiken har som mål att underlätta förverkligande av människors drömmar och att dessa drömmar omfattar något större än materiella begär. Men jag vågar nog påstå att den politiska debatten aldrig har varit så visionslös och fattig som i blockpolitikens Sverige 2010. Kanske kan det bli bättre nästa gång. Kanske. Även om chansen kanske bara är lika liten som att slå fyra sexor efter varandra.

En mer allmän beskrivning av Miljöpartiets väg har jag nedtecknat HÄR.  
Där finns också tidningsartiklar och bilder från hela resan - inte minst med utgångspunkt från alla de språkrör som passerat och som många gånger har haft ett nästan omöjligt uppdrag.

Bilden ovan är från valrörelsen 1982. Per och jag pratar på torget i Katrineholm.