Juholt, Bildt och principen om den lättvända strålkastaren...

Det som i medierna om tio år lär beskrivas som fallet Juholt är intressant för en utomstående, lättskrivet för medierna, smärtsamt för socialdemokraterna och säkert plågsamt för Håkan Juholt själv. 

Lyckosamt däremot för Carl Bildt - och kanske genomtänkt av Alliansregeringens strateger. Fast det är klart att det kan vara en härlig slump att kvällstidningen tipsades just i det ögonblick när Lundin-affären började nafsa utrikesministern i hasorna. 

Man kan ju dra högsta vinsten  i A-lotteriet också. Av en ren slump. Men nog gäller en gammal sanning om vikten av att hantera stålkastaren.

För det första: Självfallet begriper journalister och ledarskribenter att Håkan Juholt inte är så korkad så att han medvetet riskerat att åka fast för något så genomskinligt och till och med aktivt synligt som fiffel med hyresbidraget.

För det andra: Självfallet inser journalister och ledarskribenter att förundersökningen som inletts mot Juholt inte kan komma fram till något annat än att fallet avskrivs. Han har ju inte mörkat att det är hans sambos lägenhet han bebor.

För det tredje: Det som är förunderligt är däremot att Håkan Juholt inte själv begripit att man rimligen inte kan få hel ersättning av hyran om man är två som delar den. Värre än detta är emellertid att han som politiker larvat sig i Robins (när ska politiker sluta ledas i töntkoppel bara för att få vara folkliga i teve?). Lägg till det socialdemokraternas barnsliga agerandet inför söndagens Agenda. Finns bara en sak att säga: Väx upp!

För det fjärde: Jämförelser har gjorts med Mona Sahlin och den så kallade Tobleroneaffären. Jag har aldrig kritiserat Sahlin för den - det var en uppblåst medieaffär med politiska förtecken. Själv förskräcktes jag mer av att medierna inte reagerade över hur Sahlin argumenterade likt gamla tiders brukspatroner för att försvara den enorma mängd parkeringsböter hon fått - med bland annat 32 ärenden till kronofogdemyndigheten:

”Det här handlar inte om statens pengar, det handlar inte om hur jag har skött statens kort, det handlar inte om hur jag som minister har fattat beslut, utan det handlar om att jag parkerat fel, fått böter och betalar dessa böter med egna beskattade medel, ibland för sent.”

Samma attityd som överklassen alltid argumenterat: "Jag betalar för det, lille vän."

En bonusfundering: Det är nog minst tio potensers högre sannolikhet att de journalister och ledarskribenter som nu gottar sig åt Juholts hyreshärva själva nyttjat svart arbetskraft för städning och barnpassning... De senaste från medievärlden som blivit statsråd åkte ut fortare än kvickt på grund av ekonomiskt fiffel.