onsdag 2 februari 2011

Kapitel 3: "Och du far, som masserade min strupe till guld, är du nöjd med ditt resultat där du ligger bredvid Boren? Eller kräver du mer?"

Idag skulle Jussi Björling fylla 100 år. Han är det störste tenor som funnits. Och ibland önskar jag att jag fötts tjugo år tidigare än jag gjorde, och att jag fått lyssna på honom live.

Tjugofyra karat
- Jussi Björling och tenorernas död.
 

3.


Jag trycker ner diafragman med inandningen, breddar den istället för att dra ihop den. Då får jag all den kraft jag behöver för att fritt kunna forma tonen genom bröstet och upp genom strupen, där den får den täthet som jag vill att den skall ha.
För det mesta går det bra. Tonen ligger där den skall, den svävar och när jag fått in en fullträff så förefaller det mig nästan som om den uppstått ovanför huvudet, ovanför pannan någonstans.
Då är det lätt att glömma både hjärta och smärta.
Och visst var det så det blev den här gången i London. Jag fick en stor, varm och vänlig applåd när jag kom in på scenen iklädd Rodolfos skepnad. Hjärtlig skulle man kunna säga, om man vill vara lite lustig.
Nog var jag lite försiktig i början, vågade inte sjunga för fulla segel, men när tenorens stora aria tagit fart så nog lossnade det och snart kände jag hur stålkulan dallrade på vattenstrålen i den där fontänen.
Publiken ställde sig upp och applåderade, avbröt föreställningen och jag kikade lite försiktigt upp mot den kungliga logen och nog stod också drottningen upp och log över hela ansiktet.
Men njutningen är kortvarig, Puccini visste hur man sätter en sångare på prov. Tenorens aria följs av sopranens stora prov och knappt är detta över förrän tenor och sopran gemensamt skall brista ut i förälskelsens storslagna duett O soave fanciulla

Men även det går bra och sedan rullar det på. I Quartier Latin är julstämningen munter. Det är fest, det är glädje, det är rus. Även vi – konstnären, filosofen och jag – har väl rätt att leva? Jag köper rusig av lycka en rosa hatt till min Mimi. Men se den lycka som är evig. Jag står inte ut med att se hur hennes tuberkulos förvärras i fukt och kyla, och i sista scenen bryter jag ihop vid min älskades livlösa kropp.
Det berättas mig att åhörare som suttit på parkettens främsta bänkar ansett att jag under den långa dödsscenen var likblek. Minsann, likblek som en stor skådespelare skall vara när ens älskade dör. Vad säger kritikerna om det?
               Det var mycket svårt att sjunga, den där kvällen.  Men, låt oss säga så här, drottningmoderns närvaro gav mig den kraft som behövdes för att gestalta min roll. Jag ville inte göra henne besviken.
Och när sista inropningen var avklarad bjöd hon in mig till sin loge. Hon var mycket moderlig. Han berömde mig, mitt mod och bad mig vila så hjärtat skulle slå länge än.
               Det var vänligt sagt. Mycket vänligt.

Mamma, min kära hustru, hade förstås inte godkänt att jag sjungit den där kvällen. Hon hade till varje pris hindrat mig. Så det var ju minsann bra att hon var kvar i Stockholm. Annars brukade hon vara med mig varhelst jag åkte, som en stötta och kamrer och livskamrat.Och vaktare.
               Nu var hon kvar i Stockholm, hennes mor hade blivit svårt sjuk. De två tycktes mig vara de bästa vänner. De stod varandra så nära att jag emellanåt kände mig överflödig. De tisslade och tasslade om det mesta. Svärmor hade gjort till sin livsuppgift att vara sin dotter behjälplig. Och, förallandel, att hjälpa till med våra barn då vi var på resa. Det skall inte fråntas henne, hon var till stor hjälp men bevakade mig med det onda öga hon fått till mig redan då jag träffade hennes dotter första gången. Jag var väl inte tillräckligt fin, kan jag tro. En enkel pojke från Dalarna, utan större skick och fason, med en oviss framtid som sångare. Tenor, dessutom. Det vet man ju hur tenorer är utanför scenen. Var det verkligen något för hennes dotter?
Vi har alla våra hemligheter, mer eller mindre väl dolda. Jag hade inte funnit någon anledning att redovisa alla gånger då hjärtat sviktat. Jag hade inte ens berättat för någon att jag led av hjärtförstoring, ett så kallat idrottshjärta. Att sjunga på det sätt som jag gjorde är lika ansträngande för hjärtat som att springa ett maratonlopp.
Jag var noga med att gömma mina tabletter som jag ständigt bar med mig. Andnöd och hjärtflimmer anföll titt som tätt, och tabletter var livsnödvändigt. Men skulle Mamma veta allt så skulle det bara bli scener om mitt drickande och mina dåliga vänner. Och svärmor skulle sätta in några stötar för att backa upp henne. Poeter, vissångare och livsfilosofer var inte de vänner familjens damer ansåg värdiga mitt sällskap.
               Nej, ibland är det bättre att hålla sina sorger för sig själv. Sina glädjeämnen också för den del. Låta svärmor och hustru vara ifred med sina liv på den andra sidan om scenen, flaskan och känslan av otillräcklighet.
               Och varför, varför, skulle jag oroa dem?
               Några år tidigare hade Boren dött, min bror Gösta alltså. Vi stod varandra mycket nära. Vi var som tvillingar. Boren visste allt om mitt hjärta. Så när jag efter en konsert i Stora Tuna kyrka besökte hans grav så lade jag handen på stenen och berättade för honom att jag snart skall komma efter.
               ”Du får inte säga så”, utbrast Mamma och tog fatt i min hand.
Nej, så får man inte säga. Så därför behåller man det man vet för sig själv. Och nog växer det onda därinnanför om det inte får komma ut, nog växer det där innanför.
               Och du far, du David Björling, boxare och operasångare, som masserade min strupe till guld, är du nöjd med ditt resultat där du ligger bredvid Boren? Tycker du att jag räcker till? Eller kräver du mer än 24 karat?


Tja, så hade boken kunnat fortsätta, utkast finns delvis, men med vilken rätt har jag att skriva en bok om Jussi Björling i jag-form? Det känns förmätet. Om än angeläget, för efter Björling dog tenorerna en aning.

Varför svenska medier är så snåla att ge utrymme åt Björling kan diskuteras - i DN blev det idag en bild i ett korsord, förutom den här lilla artikeln för några veckor sedan, och i SvD slog man till med två mindre artiklar, varav en recenserar en lågbudgetfilm.

5 kommentarer:

  1. Spännande.
    Ja, nog låter det som ett vanskligt projekt. Hänger väl delvis på vilken ambition du har, vilka konstnärliga friheter du tar dig, hur väl du klargör att det är din tolkning, även om den grundar sig på (vissa) fakta.
    Tror det är en "belastning" för den konstnärliga produkten att du har honom på piedestal. Tror den blir ärligare och vinner på om du intar ett delvis journalistiskt förhållningssätt. Och heller inte för ensidigt framhåller prestationsångesten.
    Mvh
    Eric

    SvaraRadera
  2. Tvärtom mot Eric tycker jag att greppet att skriva i jag-form ger en ny dimension åt berättelsen, ett spännande försök att komma inunder huden på Jussi. Jag hoppas verkligen att du slutför detta bokprojekt. Hyllningsboken som kom ut i höstas med Björn Ranelid som en av de dominerande skribenterna ger en allmän orientering om sångaren och människan men med den beska smaken av att Ranelid gör sig själv till huvudperson.
    Microface

    SvaraRadera
  3. Rösten är så magnifik så tårarna kommer!

    SvaraRadera
  4. Du skriver ju jätte bra Birger,en av hemligheterna med Jussis röst var enligt Malena Ernman att han alltid sjöng lite lite högre än noternas värde.
    Kanske du kan göra som jag och vända dig till en lokal kyrkokör.
    Där hålls hela den svenska och europeiska sångskatten sedan hundratals år tillbaka vid liv.
    Och ju mer du övar ju bättre blir du.
    Hälsar jag en glad SD röstare.

    SvaraRadera
  5. Det verkar vara början till en bra bok. Dokumentären om Jussi fick ljumma rescensioner men den ledde i varje fall till att jag fick upp ögonen eller rättare sagt öronen för honom. Trodde inte en röst kunde påverka en så, man lär sig nåt nytt ibland. Jag har hört honom tidigare med Till havs Värmlandsvisan och Helga natt men de har känts gamla. Det är opera hans fantastiska röst kommer till sin rätt. Känner mig förväntansfull för allt lyssnande jag har framför mig jag som inte hört en enda opera.

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.