Kamprad - och?

Vi älskar sagor, vi älskar att bli förförda.

För övrigt är jag full av sprudlande förvåning över hur så många kan vara så förvånade över att  Ingvar Kamprad inte har en ängels gloria annat än i retoriken. 

Änglar vinner inte i marknadens spel, änglar går under. Hur kommer det sig att så många inte fattat det? 

Varför så upprörda, Kamprad spelar inte spelet värre än någon annan i den divisionen. Och kom inte och säg att det är bra marknadsföring att berätta sanningar. Vem vill höra sanningar? Människan vill höra sagor! Bli bedragna, lurade, blåsta och underhållna. Hela reklambranschen är ett enda stort sagoberättande. IKEA berättar en saga. Marknaden är ett rollspel. Investerare är spelare. Hela framtiden ligger i spelarnas händer.

En av tillskyndarna till detta - den moderata finansministern - låtsas nu som om också han är förvånad. Det är verkligen underhållning på hög nivå!

Verkligheten? Den försvann någon gång när ekonomi reducerades till att fortast möjligt konvertera naturresurser till avfall - och reducera människor till konsumenter. Ju fortare det gick, ju snabbare omsättning. Och det är omsättningen, inte värdet, som räknas i den exponentiella penningekonomins tidevarv.

Grävande journalistik som underhållning

En del blir upprörda på Uppdrag granskning för att de har mage att putta lite på den moralgloria som Ingvar Kamprad monterat upp över sitt huvud, som om det inte räckt med den alldeles vanliga gloria han haft rätt till efter ett på många sätt makalöst livsverk.

Själv blir jag inte alls upprörd på Uppdrag gransknings avslöjanden, bara ledsen över att man envisas med sitt upplägg att låta undersökande journalistik underkasta sig underhållningens form - med retorik, klippningar, dramaturgi, intervjuteknik, kameravinklar och musik som om man berättade en saga. 

Men visst ja, det är ju det vi vill ha: underhållning och sagor.

Hur som helst: det är som om redaktionen för programmet inte känner tillräcklig tillit till de fakta man presenterar, man måste spela upp dem i dramaturgins och underhållningens form för att fängsla tittaren. Uppläggen för Uppdrag granskning bygger inte på att vi skall tänka själva, att vi ska anstränga oss, utan att vi skall bli indignerade och förmås att tänka precis som redaktionen vill. Det är ett svaghetstecken, och jag blir alltid illa berörd när medier arbetar utifrån det konceptet. Jag undrar varför de inte vill att jag ska tänka själv, varför hela deras utrop är: Lita på oss! Det är på något sätt ovärdigt hårt arbetande journalister att sänka sig så lågt.


Ingvar Kamprad och pandan...

Låt mig också berätta om när Ingvar Kamprad och andra företagsledare, för ett antal år sedan, skulle motta miljöintyg efter att ha gått en grundläggande miljöutbildning hos Det Naturliga Steget. Fest och gamman. Och jag var en av de inbjudna - man lockade med underhållning och mingel med Annefrid Lyngstad.

Hur som helst: När Ingvar Kamprad skulle tacka för utbildning och sitt fina miljöintyg så talade han om sådant han lärt sig om naturens systemvillkor men kom snart in på IKEA:s behov av trävaror. Inte minst från Asien. Han kom in på konflikten mellan skyddade skogar och folkens behov av möbler. Och så påpekade han att djurarter utrotats i alla tider, det var ju ingenting möbelindustrin introducerat.

Nu började skaran med åhörare ana att något skulle gå snett, och företrädare för Naturliga Steget började titta ner, med allt mer röda kinder. Till slut hade den gode Ingvar blivit så upprörd över miljömuppar att han berättade att det finns en "miljöorganisation som till och med har en symbol föreställande djur som har försökt bli utplånade i decennier".

Med mild hand avtackades han så fort det gick. Och en företrädare för Det Naturliga Steget viskade i mitt öra att det var en jävla tur att man misslyckats att få dit någon från media. Nu verkar det som om pandan slagit tillbaka. I både Älmhult och Lichtenstein.