Feministiskt perspektiv

En ny tidning har sett dagens ljus. Den skiljer sig från traditionella tidningar på två sätt; dels är det en nättidning, dels är det en feministisk veckotidning. 

Som bonus är det syndikalistiska Arbetarens tidigare chefredaktör som är chefredaktör. 

Innehållet i första numret är brokigt, men känns värt att ömsom lusläsa, ömsom skumma, om man vill förstå samtidsdebatten lite bättre. Det finns ingen anledning att låta sig skrämmas - om man nu är lättskrämd - för att Gudrun Schyman för tillfället toppar framsidan. Hon är faktiskt inte med i redaktionen, och det är viktigt att tidningen inte slukas av den mest verbala riksfeministen.

I det första numret finns bland annat en granskning av vårdnadsbidraget, som fått viss uppmärksamhet. Det är inte invandrartäta kommuner som toppar listan över högsta procentuell andel av barnen som har föräldrar som tar ut vårdnadsbidrag. Det är istället Kinda kommun i Östergötland. Var tionde barn mellan 1-3 år omfattades av bidraget. Efter Kinda kommer flera landsbygdskommuner. I en annan av alla artiklar hävdas att Göran Hägglund mörkar att vårdnadsbidraget blivit ett fiasko (är det verkligen det??). Jag är ingen förespråkare av vårdnadsbidrag för egen del, men tycker att det är helt ok att det finns något sådant som alternativ. Bäst vore rätten att vara kommunal dagbarnvårdare åt eget barn, på samma villkor som man kan vara det åt andras barn.

Argumentet att detta kan motverka integration - det är ett tungt argument i sammanhanget - faller platt till marken då det framförs av politiker som försvarar friskolor av alla varianter, som de facto leder till just segregation i det samhällsklimat som vi har idag. I den frågan har jag det själv svårt med argumentation och tankekedjor - jag är i princip för friskolor där människor själv har större inflytande, men motsätter mig starkt vinstsyftande friskolor och friskolekedjor. I ett samhälle där åtminstone rimlig jämlikhet - social och ekonomisk - råder är det dock enklare att försvara friskolor (bortsett från vinstdrivande) än i ett samhälle som faktiskt är på väg att spricka sönder.

I den utrikespolitiska delen av nättidningen finns en intressant artikel om kvinnorörelsen i Afghanistan. En av initiativtagarna till 50 % kvinnor-kampanjen intervjuas och hävdar bland annat att det är backlash inom vissa områden för kvinnor.

Allt är snyggt, och sympatiskt strikt, nätpaketerat, men lite väl förutsägbart för att bränna till. Det känns som om det finns risk att den nya feministiska tidningen kan bli ganska konservativ trots sitt feministiska anslag. Men det kommer förstås fler nummer och det skall bli spännande att följa. Jag anar att mina farhågor inte kommer att besannas, trots allt...

I år är det 90 år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige, vi kommer att uppmärksamma det Elin Wägner-sammanhang och jag antar att även en feministisk tidning kommer att göra det. Och jag hoppas framförallt att den feministiska tidningen inte hamnar lika snett som konservativa vänsterkvinnor gjorde på sextiotalet i sina omdömen om den radikala Wägner - som dom kallade borgerlig och ointressant i brist på annat av den enkla skäl att hon inte var socialist.

Tidningen hittar man här. Om Elin Wägner kan man läsa på min Wägner-blogg.
(För den som får spatt av feminism - eller vill försöka förstå hur dess motståndare resonerar - finns alltid Genus-Nytt att ta del av...)