Elin Wägner blir 2011 års Stockholm-läser-bok.

Elin Wägners klassiker och genombrottsroman Norrtullsligan är utvald till 2011 års Stockholm läser-bok och ska släppas på nytt i pocket. 

Våren 2011 blir det författarsamtal, film och stadsvandringar med boken som utgångspunkt.

Norrtullsligan skrevs för mer än 100 år sedan men är ändå förvånansvärt modern, med  rappt och provocerande språk. Det var Elin Wägners första roman.

Norrtullsligan är en samhällssatir, med åtskillig galghumor och jargong, som handlar om några fattiga, självförsörjande, kontorister i Stockholm. Elin Wägner driver friskt och bitskt med dubbelmoral och sexuella trakasserier på arbetsplatser där "chefer vill ha sina unga och söta kontorsflickor som supplement till sin familjebok".

Men Elin Wägner skapar också en ny litterära bild av staden: Visserligen utspelas drygt 60 procent av romanens sidor i bostaden på Norrtullsgatan 4 trappor upp utan hiss, men resten är i stort förlagt till det offentliga rummet. Det Stockholm som beskrivs är journalistiskt fulländat, hon jobbade ju också som journalist när hon skrev boken: den skramlande röda spårvagnen, den långa stenöknen mellan Centralen och Odenplan och hela Norrtullsgatan som "liknar ett möbelmagasin och ger de intimaste inblickar i de flyttande familjernas liv".Här finns yrkesarbetande kvinnor som skyndar hem på gatorna efter det att spårvagnarna slutat gå, kvinnor som går på krogen för att få sig en matbit eller föra en diskussion med något kollega. Som vore de män... Elin Wägner fullföljer detta litterära nyskapande i sin nästa roman, Pennskaftet, där förövrigt än mer utspelas i det offentliga rummet.

Rappt får den som läser boken också en lättsam historielektion som heter duga när det gäller vardagspladder och vardagsbekymmer.

Vi hade en överdådig supé, stämningen blev hög, Baby fick fram Levertin och deklamerade mellan smörgåsarna. Sedan släckte vi lamporna, fick ljus i ampeln och rökte andäktigt var sin cigarett.

Först klockan tio domnade skrattdyningarna av, och vi gjorde oss i ordning för natten. När vi legat tysta en stund, sade Baby högtidligt: "Nu går överklassen på Operakällaren".

Och så somnade vi.

Elin Wägner hade några år innan boken kom ut flyttat till Stockholm (från Helsingborg, där hon bland annat arbetat som journalist) för att arbeta på veckotidningen Idun och frilansa på Dagens Nyheter under signaturen Devinez. Hon fick spelrum för skämt och satir i sina kåserier och utvecklade den stil som blev kännetecknande för den unga Wägner.

Från november 1907 till februari 1908 skrev hon i DN följetongen Norrtullsligans könika. Den kom ut som bok, under namnet Norrtullsligan, några månader senare.

Självfallet var det provocerande att som ung kvinna skriva om självförsörjande kvinnor som tog sig friheter som ärofyllda kvinnor inte skulle ta sig, enligt den tidens normer. Mycket riktigt dyker det upp insändare i tidningar som kritiserade Wägner. Hon utmålades som "symbol för kvinnolitteratur präglad av vanvett". En insändare manade till skydd för "våra söner" som drabbas av de omoraliska unga kvinnor som tar sig för att umgås, med sexuella inslag, med män före äktenskapet. Det visade sig att bakom den insändaren stod en man som haft ett förhållande med Elin...

Själv bodde Elin Wägner inte på Norrtullsgatan, men väl på Upplandsgatan 54 (4 trappor över gården), när boken skrevs. Ganska nära Odenplan

Gatorna kvalde mig, att inte tala om alla de fula husen. Jag tyckte, jag skulle velat ställa mig på Odenplan och kräkas! Och jag skulle velat lägga en liten bomb under kontorstrappan.

Möjligen inspirerad redan då av suffragetterna i England så låter Elin Wägner en av bokens huvudpersoner fundera på att vägra betala skatt så länge kvinnor saknar rösträtt (Elin Wägner skulle några år senare, som ganska ensam röst i Sverige, ljudligt försvara suffragetterna. Det skedde i en rasande debattartikel i DN. Inte något den svenska kvinnorörelsen uppskattade - de ledande personerna tog avstånd från suffragetterna. Här skrev jag mer om detta.)

Mycket känns igen från dagens debatt: kvinnor har lägre löner än män, det förekommer sexuella trakasseriet på arbetsplatsen etc. Eva berättar andfådd hur hon träffat en gammal studiekamrat som hon gick på handelsinstitutet tillsammans med:

Vi var ungefär lika styva. Tänk du, och nu har han 4 600 i månaden i fast lön och jag har 1000, är inte det eget?

Och Pegg går Drottninggatan fram en kväll och antastas sex gånger mellan Fredsgatan och Kungsgatan och konstaterade att den sjunde som antastade henne var chefen.

Boken blev film 1923, det vill säga 15 år efter utgivningen. (Bild finns här.) Manus skrevs av Hjalmar Bergman och han valde att ändra slutet: flickorna blev lyckligt gifta med män. I Elin Wägners roman monterades däremot de traditionellt romantiska klichéerna ner, ofta med en humoristisk effektiv klackspark. Sålunda kunde Baby konstatera att "de verkliga sorgerna är gallsten och brist i kassan", snarare än att just blivit av med sin notarie. Och den enda av Norrtullsligans medlemmar som gifter sig drabbas av en man som visserligen är redig, men "obehaglig som att tappa kjolen".

Jag nämnde att språket i boken är rappt - dialogerna ger mig ibland en känsla av att det kunnat vara Slas som skrivit dem... Vilket gör att boken med fördel kan läsas högt, vilket även för med sig att den mångfald av bisatser som Elin Wägner vid några tillfällen spränger in blir lättare att bena ut.

Mer om Elin Wägner, och recensioner av hennes böcker, finns på min Wägner-blogg.