"För störtar vi blir jag kanske Sven."

Det var drygt femton år sedan. Jag hade fem minuter på mig innan planet till Östersund skulle avgå. 

Jag släntrade in i terminalen, tog trappan upp till avgångshallen och hamnade så småningom nästan längst bak i planet. Bredvid mig, vid fönstret, satt en flicka som såg ut att vara sju-åtta år. Hon kikade på mig i smyg när planet rullade ut på startbanan, satte fart och lyfte.

- Det är du som är Birger, va, sa hon.

- Ja, sa jag. Och du, vad heter du?

- Stina, sa hon och fingrade på den inplastade räddningsinstruktionen. Jag röstade på miljöpartiet när vi röstade i klassen. Skulle du våga hoppa om vi skulle störta?

- Nej. Det vore nog säkrare att sitta kvar. Förresten störtar vi inte.

- Hur vet du det?

- Det är säkrare att flyga än att åka bil.

- Jaha, men hur vet du att vi inte störtar?

- Nej, det är klart att jag inte vet direkt. Men jag är väldigt, väldigt säker på att vi inte störtar.

- Hur kan du vara det? Skulle vi störta skulle min mamma bli ledsen. Hon ville inte att jag skulle flyga till pappa idag. Pappa bor i Östersund. Förresten behöver du inte säga att du är säker på att vi inte skall störta. Jag är lugn i alla fall, förstår du.

Vi satt tysta ett tag. Jag bläddrade i Svenska Dagbladet och hon bläddrade i Dagens Industri och såg ut som hon inte gjort annat.

- Vet du om att alla barn som föds består av återvänt material, frågade hon. Varenda bebis är gjort av atomer som innan dom hamnade i kroppen  var någon annanstans. Vet du om att jag är återvunnen? Du med! Så om vi störtar i skogen så kommer våra atomer lösa och kan bli tallar istället. Och sen växer dom och huggs ner och eldas upp och så kommer atomerna lösa igen och kanske blir dom en människa igen. Sven kanske han heter.

Hennes ögon såg retigt glada ut. Hon berättade att hennes föräldrar var skilda, att mamman var tandläkare i Stockholm och att pappan jobbade på flygflottiljen i Östersund och att hon flög däremellan och att hon inte var rädd att flyga längre.

- För störtar vi så blir jag kanske Sven.

Hon satt tyst länge.

- Tror du på komposter?

- Ja, det är ju bra. Det är ju också återvinning.

- Jag tycker man skulle ha en kompost utanför kyrkan. Där kunde man lägga alla döingar. Det är varmt i vår kompost som vi har på vår tomt. Det är varmt på vintern också. Men man måste lägga sågspån i den. Mamma säger att pappa har sågspån i huvudet.

- Flyger du ofta?

- Nästan bara till pappa en gång i månaden. Fast han får inte ha uniform på sig när han möter mig. Då är han inte pappa. En pappa ska  inte ha uniform.

- Tycker du inte?

- Nä. Vad tycker du om kompost för döingar?

- Det skulle nog kännas konstigt för många.

- Är man död känner man inget.

- Nej, men det skulle nog kännas konstigt inuti de som lever.

- Tror du? Det tror inte jag.

- Men det kanske skulle ta längre tid innan du blir Sven? Kompost tar ju lite tid på sig. Atomerna och så.

- Så bråttom är det inte. Förresten störtar vi ju inte.  När jag blir stor ska jag bestämma att det skall vara  komposter för döingar. Vet du var alla tankar  tar vägen när man dör?

- Nej.

- Det vet jag.

- Vart tar dom vägen då?

- Dom samlas i en hydda.

- I en hydda?

- Ja, en ganska liten hydda. För tankar tar inte så stor plats.

- Var ligger hyddan då?

- Hur skulle jag veta det?

- Varför just en hydda?

- Dom måste skyddas från regn.

- Varför det?

- Annars blir dom bara sura. Och sura tankar är så tråkiga.

- Ja, det är klart.

- Sedan får dom inte blåsa bort heller. Därför är det bra med väggar. Men det måste var små hål i väggarna så dom kan se ut.

- Tror du tankar kan se?

- Ja, hur ska dom annars kunna tänka rött och grönt? Vet du att pappa tänker bättre när han inte har uniform?

- Gör han?

- Ja, jag sa ju det. Har han uniform tänker han bla bla bla bla. När han har vanliga kläder tänker han bättre. På att leka, spela och fika och så. Han skrattar mer också. Fast mormor säger att han är stilig i uniform.

- Mormödrar kanske tycker det?

- Ja, dom är ju gamla och deras flesta tankar har redan flugit iväg till hyddan. Mormor tycker inte om kompost heller. Hon tycker det är äckligt. Hon skulle inte gilla komposter utanför kyrkan! Jag tycker man kunde lägga alla uniformer i kompost också. Så kunde dom bli blommor. Och pappor kunde skratta mycket mer.

(Texten hämtad från min bok Svarta Oliver Och Gröna Drömmar, som inte längre finns att köpa, men väl att låna på bibliotek).