En gömd dagboksanteckning

Jag hittade en dagboksanteckning som låg bakom en bokhylla i ett av de rum där riksdagsledamöter bor. 

Det var en utriven sida från den 14 november. Vilket år vet jag inte. Anteckningen var skriven av någon som bott i rummet tidigare. 

Jag har sparat den, först kändes den dyster, sedan komisk, sedan dyster igen. Jag undrar vad som hände med den som skrev. Förmodligen kände denne Någon hur skalet skavde på ett sätt som Kafka kunde beskriva så bra. Förmodligen var det  en man. Jag är ganska säker på det, byggt på hyggligt förankrade föreställningar och fördomar.

Jag tog aldrig reda på vilka som bott i rummet före mig, kände att det hade varit intrång i Någons allra mest privata. Som att gå i någon annans dagbok, eller plånbok, eller mejlbox.

Han hade skrivit: ”Slut på kol, hinken tom, skyffel utan mening, kaminen andas kyla, himlen som en silversköld mot den som vill ha hjälp därifrån.” Det är nästan identiskt med hur Kafkas novell Ryttaren på kolhinken börjar. Kanske förstod den där Någon inte att Kafka hade kunnat befria honom med ett gapflabb. Kanske förstod han inte att Kafka var rolig, dödligt rolig.

Kanske var han full när han skrev, det kan ha varit vin eller sprit eller öl som utgjort det blöta som hade korvat till dagboksbladet. Om det nu inte var tårar. 

Jag läser vidare på den där hopknycklade lappen: 

- Jag vill inte längre. Det är färdigt. Längtar efter knackningar i rören, att någon ska ge ifrån sig ett livstecken som kan få mig att undra över något annat än mitt livs meningslöshet. Jag vill inte längre. Har inte mer att göra, inte mer att se, inte mer att känna, inte mer att vinna. Varför kan ingen knacka i rören? Varför kan ingen få mig att vilja leva?

Sidan ur dagboken är utriven ganska slarvigt. Den är inte riktigt hel. Ett ord skrivet med mycket stora, hårt skrivna, bokstäver har rivits av. Tre bokstäver, de tre sista, är kvar. De är LAR. Jag funderar en stund och finner det rimligt att tro att de första bokstäverna hade varit JÄV.

Kanske var det någon som knackade i rören och fick den tragiske mannen att riva ur sidan och leva ett tag till. Kanske gick han ut och tog sitt  liv. Kanske hittade han sin Kafka och satte sig att skratta. Jag undrar om han kanske varit kommunalråd med makt, som plötsligt reducerats till tredje suppleant, utan något som helst inflytande, i något riksdagsutskott. Eller om han bara längtade hem till fru och till barn och till en plats på jorden där han var Någon och där han hade överblick. Eller: han kanske var utkastat hemifrån, förvisad till sitt förbannade riksdagsrum, sin cell. Kanske var han en av de där tragiska figurerna som bodde kvar i sina celler under helgerna och som luktade gammal sprit ända fram till tisdagen.

Vad vet jag. Jag undrade många år om han var kvar i huset. Om han satt på sig politikerkostymen, gått ut ur sin cell, voterat och pratat och låtsats som om allt var bra.