150 år sedan....

Aura Lee

Igår var det 150 år sedan det amerikanska inbördeskriget fick sin reella början - även om det dröjde ett tag innan de första skotten föll. Den 20 december 1860 trädde nämligen delstaten South Carolina ut ur USA, efter det att Lincoln blir vald till president och motsättningarna i slavfrågan blir allt större.

Under kriget spelades ofta i Sydstaterna en låt som hette Aura Lee. Den fick en ny text så småningom och blev Love me tender. Presley sjöng den i filmen med samma namn. Han spelade själv huvudrollen, fick lysande recensioner. Det var han första filmroll och det var långt ifrån de töntfilmer som spelades in i mitten på 60-talet. Filmen handlade om livet efter inbördeskriget.

Slutscenen fick göras om, eftersom den första varianten riskerade att bli alltför dramatisk för USA:s ungdomar. Elvis dog nämligen i filmen, som avslutades med hans begravning. Psykologer kallades in. För att undvika depressioner och en självmordsvåg bland unga flickor lät man Elvis, likt en spökfigur, stiga fram och sjunga titellåten medan hans föräldrar lämnar graven. Och han ges i uppdrag att medan kören klämmer i med sista tonerna ge publiken ett glatt okynnigt leende... Vilket möjligen kan ses som det minst lyckade i en annars förvånansvärt bra film från 50-talet...

Så här berättas det i Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac:

Vi hade haft provvisning av Love Me Tender och morsan grät
eftersom den slutar med att jag ligger i en grav, skjuten i en uppgörelse
i ett desperat försök att rädda min bror mot bovar. Tja,
ungefär så.

Översten varnade för att unga biobesökare skulle bli så tagna
att de skulle få depressioner. Psykologer inkallades och två veck-
or före premiären spelade vi in ett nytt slut där jag, som en spökfigur,
lämnar graven och vandrar bort i fjärran sjungande titellåten
medan familjen sörjer vid graven. Detta slut skulle förhindra
att nationens ungdomar gick rakt in i depression. Det skulle förhindra
självmord hos mina absoluta fans. Det nya slutet skulle
visa att jag fanns hos dem även om jag var död.

Det där tog jag till mig. Jag måste finnas hos dem.

Det var mycket skit i Amerika på den där tiden. Det var rasupplopp,
och kommunister fanns det nog gott om, och bensinpriset
hade gått upp för de bråkade om Suezkanalen. Min död, om
än bara på film, riskerade att bli droppen som skulle få nationen
att kollapsa.

Och det ville jag inte. Jag menar: Bibeln säger att det man sår
får man också skörda, och skulle jag så något dåligt skulle jag få
tillbaka det. Jag älskade ju ungarna som älskade mig. Det var inte
tal om annat. Det var detta jag försökte förklara för journalister
som ältade mitt sätt att agera på scenen.

”Om jag trodde att jag var dålig för folk skulle jag börja köra
lastbil igen”, sa jag, och jag menade det. Jag menade det verkligen.
Jag vill ingen något ont, jag ville inte få framgång på någons
bekostnad, jag ville göra ett så bra jobb som möjligt, ge folk lite
glädje och sådär. Jag menar, det var en svår tid. Jesus, ni ska veta
att det var en svår tid, en svår brytningstid. Den första generationen
av tonåringar växte upp. Ett nytt släkte som hittat en fristad
mellan barndom och vuxenliv. Och där fanns rock’n’roll. Det
bröts ny mark.

Det hade gått fort med min karriär och jag var rädd för att förändras,
bli märkvärdig och stöddig. Jag var medveten om att jag
haft tur, kommit i rätt tid och stött på rätt människor. Jag glömde
aldrig att påpeka det när jag gjorde intervjuer. Men jag hade
haft viljan också, en inställning som var bergfast.

Ni vet, den amerikanska drömmen. Alla har chansen. Bara de
ger järnet och har lite tur.

Man måste ta sig över både berg och öken. Man måste vara
som en get för att klara bergen och som en kamel för att klara
öknen. Humphrey Bogart hade det här klart för sig i Skatten i
Sierra Madre. Han var en fattig sate som gått på grund i Mexiko
och som tiggde sig till brödfödan. På ett uselt hotell kommer han
i slang med en gubbe som varit guldgrävare och tillsammans ger
de sig upp i bergen. Det är då, just då, Bogart får insikten att han
måste vara som en get för att klättra i bergen och som en kamel
för att ta sig över öknen.

Det där är filosofi på hög nivå.

Humphrey gräver guld och det går åt helvete.

För mig ska det inte gå åt helvete. Jag ska bara gräva guld.

Den nyinspelade slutscenen, inspelad några veckor före premiären i syfte att inte skapa depressioner och självmordsvåg bland unga flickor... Mer om den här perioden finns här.

Så här låter orginallåten, med texten från inbördeskriget, inspelad av Jim Reeves: