Söndagshistoria: 100 år sedan Svarta Fredagen...

Elin Wägner var en av de få i Sverige som stödde dem.

I veckan - den 18 november - var det 100 år sedan två kvinnor dödades i samband med en demonstration för kvinnlig rösträtt. Drygt 100 rösträttskvinnor arresterades och fängslades.


Elin Wägner fick kritik av den svenska kvinnorörelsen för att hon stödde den engelska suffragetterna, som i början av 1900-talet var de tuffaste i kampen för kvinnlig rösträtt. De drog sig inte från att också använda civil olydnad.

Så länge man inte hade rösträtt så vägrade man att betala skatt, och ens att bokföra sig. Man demonstrerade utan tillstånd, inte minst utanför det engelsdka parlamentet. Och nog grävde upp en och annan av männens golfbanor, sprängde en och annat brevlåda. 

Många blev fängslade i samband med mer eller mindre olagliga manifestationer Elin Wägner frågade de kvinnor i den svenska kvinnorörelsen som kritiserade henne: Är det kanske så att ni aldrig brunnit i era hjärtan?

Den allmänna uppfattningen i svenska medier var att suffragetterna tillhörde de lägre klasserna. Så stökigt och okultiverat som de uppträdde kunde väl inte annat vara att räkna med. Men i samband med att polisen arresterade flera hundra under en demonstration mot underhuset i oktober 1906 så visade det sig att man lagt garnet även över kvinnor av börd… Kvinnokampen stod över klasskampen, för oavsett vilken klass man tillhörde så var man förtryckt.

Den svenska rösträttsrörelsen ville inte bli sammanblandad med suffragetterna. I Fredrika Bremerförbundets tidning Dagny framförs offentlig kritik. Man skriver i ett dubbelnummer 1907:

Stormningar av underhuset, massmöten och våldsamma tal och resolutioner, jättedemonstrationer på gatorna och därav följande masshäktningar av ”ladies” fylla de dagliga tidningarna med spaltlånga referat. På alla måttfulla sinnen gör detta ett pinsamt intryck, ty äfven om man i det engelska excentriska lynnet, i det traditionella spektakel som sedan urminnes tider utmärkt de manliga valkampanjerna, samt i kvinnornas verkliga, till fanatism drifna entusiasm för sin sak, ser förmildrande omständigheter, så utgöra f.n. dessa Engelska kvinnor ett föga uppbyggligt exempel för sina medsystrar i andra länder. Bildade kvinnor, som ge sig i handgemäng med polisen, måste alltid erbjuda ett i hög grad löjeväckande och motbjudande skådespel, deras sak må vara aldrig så rättfärdig.

När en stor kvinnokonferens hålls i London1909 rapporterar Dagny återigen negativt om dessa kvinnor. De beskrivs som gapiga och att ”kunna ge ett ytterst antipatiskt intryck”. Elin Wägner var också i London. Hon rapporterade till Dagens Nyheter och Idun. Men hon gör en helt annan bedömning. Elin är entusiastisk!

Elin Wägner går inte i takt med den svenska kvinnorörelsen. Hon tar egen ställning, precis som hon skulle göra under hela sitt liv. Hon beskriver hur suffragetternas tal möts med ursinnigt och öronbedövande jubel. Vid några tillfällen finner Elin att hon själv sitter och applåderar suffragetternas talare. De kan verkligen tala, skriver hon och fortsätter: ”De är inte rädda för att använda de stoltaste och de starkaste ord till försvar för sig själva och anklagelser mot regeringen…”.

Elin deltog för övrigt själv i en aktion som suffragetterna arrangerade när hon var i London. Varför skulle hon dra sig för det? Det var en demonstration mot försäljningen av en skattevägrande suffragetts egendom.

När suffragetterna några år senare trappade upp sin kamp blev det än mer oroligt i den svenska rösträttsrörelsen. Tidningarna rapporterade från England om våld och bråk. LKPR (Landsföreningen för Kvinnans Politiska Rösträtt) hade snabbt reagerat och betonat att de suffragetter som stod på barrikaderna inte alls tillhörde den internationella organisation som man själv tillhörde. Avståndstagandet var hett, och kanske också taktiskt motiverat.

Men Elin Wägner blir förbannad. I en debattartikel i DN försvarar hon suffragetterna. Under rubriken Heligt hänförelse angriper hon medierna för att vinkla nyhetsrapporteringen genom ”försmädliga rubriker, fientliga telegram, protester och beklaganden”. Hon förstår att ”det torde vara föga tacksamt och kanske så gott som lönlöst att säga ett ord till suffragetternas förmån” men hon kan inte låta bli och motiverar varför:

Vem kan tiga när man dag för dag ser det man aktar högt och beundrar förvrängt, smutskastat och förhånat?” Var det inte hög tid att ”nå fram till den levande, bultande pulsen bakom handlingarna och säga till sig själv: ´Dessa kvinnor lider dock skymf och fängelse för vad de hålla för en rättvis sak´...

Elin Wägner är förbannad. Hon går till storms inte bara mot rösträttens motståndare utan även mot de kvinnor i rösträttsrörelsen som angriper suffragetterna utan minsta tillstymmelse till förståelse. ”Har vi glömt vår egen längtan i känslosamma stunder efter styrka att lida för det vi tror på - eller ha vi aldrig hyst den?”

Kritiken låter inte vänta på sig. I Aftonbladet menar Maria Cederschiöld, en av de första kvinnliga journalisterna i Sverige och tidigt engagerad i rösträttsfrågan, att Elin uppenbarligen varit så hänförd att hon tappat omdömet.

Andra väljer att ducka, möter henne med tystnad men det finns också de som försiktigt, eller åtminstone med viss förståelse, lutar åt stöd för Elin. Det är ju faktiskt så att hon blivit en uppburen författare efter att skrivit den bok som mest av alla tänt kvinnorörelsen. Pennskaftet hade nått långt utanför de redan frälsta.

Rösträttsrörelsen hade hamnat i dilemma redan när Elin kom ut med boken, många hade reagerat genom att ta bort sitt rösträttsmärke från kappan på grund av att rösträttskvinnor i boken levt ihop med män utan att vara gifta...

Men att från ledande håll gå till attack var ju inte heller så lämpligt. Elin Wägner  hade ju blivit Någon, och inte bara Någon vem som helst, utan en vacker, begåvad, beundrad och verbal ung dam som utgjorde den absoluta motbilden till de karikatyrer som speglade rösträttskvinnor som neutrum, ett tredje kön eller bara bittra kvinnor i klimakteriet. Det var så motståndarna målade ut rösträttskvinnorna.

I den svenska historien har Elin Wägners insats tonats ner - det beror inte bara på att det historiskt sett varit män som skrivit historien (vilket Elin Wägner skrivit om) utan också på att hon inte tillhörde någon rörelse som vänster eller högern med automatik velat framhålla i sin egen historiebeskrivning.

PS!
Suffrage betyder rösträtt på engelska - ordet kommer från av det latinska suffragium, som betyder röst (vid val). 
Suffragist syftar på alla medlemmar av rösträttsrörelsen medan suffragett var ett ord som först användes nedsättande om den mer militanta delen av Englands rösträttsrörelse.