Självklar hotbild - vi är ju i krig.

Säkerhetspolisen har nu sagt det som de flesta som håller på med politik redan lär ha - eller åtminstone borde ha - begripit. Det finns en ökad hotbild mot Sverige. Definierad lite patetiskt i form av nummer tre på en skala.

Självklart är det så. Sverige deltar ju i ett regelrätt krig, där grova brott begås också av den sida på vilken det uppfattas att Sverige finns med. Vilket är en viktig detalj i det som bygger den diffusa hotbilden.

Det är tyvärr mest av akademisk betydelse när man talar om att det är på FN-uppdrag svenska soldater deltar i Afghanistan - man står de facto under Natobefäl och att skilja på amerikanska uniformer och svenska är inte det lättaste. Vi är således i regelrätt krig. Punkt.

Sverige deltar som nation i ett absurt militärt krig som inte ens kan vinnas. Hotbilden skall ses i ljuset av detta. Men man måste varit blind - eller åtminstone haft en bristande kunskap om den afghanska historien - om man inte förstått att det skulle bli en av följderna av den politik riksdagens partier lanserat och genomfört.

SÄPO:s tal om att de som skulle kunna vilja utför terrorbrott först nu också skulle kunna göra det är inte så trovärdigt. Det är inte svårt att utföra terrorbrott. Det är inte svår att tillverka bomber. Det är inte svårt att lägga dem var helst man vill. Det krävs ingen större kunskap eller utbildning eller något annat. Det krävs bara vilja och förakt för människovärde och förakt för liv - eller kanske en religiös övertygelse av den sort som präglat alla de krig och våldsdåd som under historien utförts i olika religioners namn på, enligt olika prästerskap, uppdrag av en gud. Våld bygger på förakt för den som skall utsättas för våld, "den andre" utmålas som mindervärdig, något som inte riktigt är människa. Ungefär som det förakt som det nu avslöjats att amerikanska och norska soldater, från den kristna kultursfär som i vår del av världen uppfattas vara civiliserad och human, visat sig besitta.

Sverige deltar i en verksamhet som är en karikatyr av civilisation istället för att våga ta de nödvändiga första stegen på väg mot reell civilvisering.

Militära insatser insatser utgör inte försvara mot den hotbild som nu SÄPO bekräftar. De militära strukturerna utgör snarare ett hot än en möjlighet för vår egen demokrati. Det borde varit självklart redan för tjugo år sedan att med hjälp av de miljarder som militären kostar istället börja bygga ett robustare samhälle, där försvaret av vår demokrati inte bestod av militär utan av en säkerhetspolitik baserad på byggande av humanitära internationella civila icke-våldsinsatser och regional minskad sårbarhet, fungerande rättssystem, utvecklad räddningstjänst och minskade socioekonomiska klyftor. Det fanns ett parti som drev denna uppfattning. Jag och Marianne Samuelsson skrev till och med en rapport år 1992 på temat "ett robustare Sverige".

Att förvandla militären till en funktion som skall delta i krig världen över har varit en djupt tragisk utveckling med tanke på Sveriges historia och reella förutsättningar. Istället för att ta tillvara den neutrala basen och utveckla den internationella närvaron genom civila insatser i form av sjukvård, räddningstjänst och demokratiutveckling har riksdagens olikfärgade partier gått in i den militära fällan och nu byggt upp samma sak, baserad på samma destruktiva världsbild, som andra länder. Därmed reducerar man Sverige till något det inte behövt vara, man har inte tagit vara på den plattform som skulle kunna utvecklas till något unikt i världen: stora internationella insatser baserat på civilt icke-våld. Den blågula tygbit som nu vajar under militärt Natobefäl skulle kunnat symbolisera icke-våld och strikt humanitära och civila insatser för att skapa en bättre värld.

Sverige hade kunnat vara ett föredöme. Ett modigt föredöme. Istället blev vi en feg släpvagn till militarismens frontmakter.

Världen har ett överskott på uniformer men ett underskott på sjukvårdsrockar, ett överskott på militärer men ett underskott på sjuksköterskor, överskott på befäl men underskott på läkare, överskott på vapen men underskott på medicinsk utrustning, överskott på ammunition men underskott på läkemedel. Dessa förhållanden borde leda till synvidgor, medvetenskap och åtgärder. För det krävs modet hos politiska partier att skapa opinion, att vara opinionsbildare. Inte bara opinionssurfare, allt efter hur vågorna sveper fram.


Ett av mina första inlägg i denna fråga finns här.