Maud, dags för uranbrytning!

Det måste ändå finnas någon logik i politiken. Att Sverige kan säga nej till uranbrytning kan bara motiveras med att vi själva skall avveckla kärnkraften. Skall vi bygga nya reaktorer, vilket Maud Olofssons uppgörelse med sina alliansbröder innebär, så är det en rimliga att också tillåta, och uppmuntra, uranbrytning i landet. Allt annars är grovt hyckleri.

Därför är Folkpartiets linje åtminstone hederlig, man vill öppna upp för nya reaktorer och därmed också tillåta uranbrytning. Nybyggd kärnkraft och uranbrytning hänger ihop som ler och långhalm, som varp och inslag, som Bill och Bull. Vem som är Elaka Måns/Månsan må var och en själv fundera över.

I Sverige finns en relativt stor del av världens uranreserver - i alunskiffer och olika graniter - så frågan uppstår naturligtvis: Hur länge kan vi undvika storskalig uranbrytning om vi själva vill ha kvar kärnkraften och samtidigt fler länder bestämmer sig för att storskaligt börja bygga nya reaktorer? Hur många urangruvor vill då Alliensregeringen ha i Sverige: En? tio? Trettio? Femtio? Uranet är utspritt på så många orter... Kanske Birgitta Olsson kommer att tala om internationell solidaritet som argument för uranbrytning i Sverige? Och Maud Olofsson öppnade faktiskt upp för uranbrytning redan 2006, om ni minns det.

Sedan 2005 - det vill säga under den socialdemokratiska regimen - pågår åter prospektering för uranbrytning i Sverige - vi hade det även på 60-talet i liten med förödande skala.

Det krävs två separata tillstånd för brytning av uranfyndigheter enligt minerallagen och miljöbalken. Tillstånd enligt miljöbalken prövas av regeringen och regeringen får endast ge tillstånd om kommun, där fyndigheten finns, har tillstyrkt. En del tänkvärda fakta om uran-kärnkraft-kärnvapen har professor Christian Azar formulerat här.