Blockens dilemma...

Problemen för de två blocken radas raskt upp i takt med att Sverigedemokraterna vinner gehör bland människor - nästan var tionde man säger sig vilja rösta på Åkesson och Co, om man får tro den senaste opinionsmätningen. Norrländska män verkar dock ännu inte anfrätta.

Bland storsvenska pösiga analytiker hävdas att SD:s framgång mest beror på att de synts i medierna - denna uppfattning lär väl bottna i någon sorts halvrasistisk uppfattning om att svenskar är bättre människor än danskar, norrmän och andra lågstående folk som lägger sina röster på rasistiska och främlingsfientliga partier. Själv har jag aldrig haft den nationalistiska uppfattningen.

Ett skäl till Sverigedemokraternas växande opinionssiffror lär vara att det helt enkelt finns mer än 4% av väljarna som anser att detta parti tillför tillräckligt mycket i den politiska debatten för att man skall vilja rösta på dem - och att det är det enda parti som sticker ut i det grådask där övriga partier samlats. Synd att det enda parti som sticker ut har brun anstrykning. Men det är effekten av den förlamande blockpolitiken, där varje vision som ligger utanför de av broderpartierna S och M godkända förpassas till tystnad. Dessutom har Mona Sahlin, Maud Olofsson, moderater och folkpartister som mött Åkesson i tevedebatter på intet sätt skött sig bra. Tvärtom. Rent pinsam var Maud Olofsson. Jag har inga barn med Centern, men likt förbannat satt jag och skämdes över hur illa hon förde den debatten. Hon skulle ju, trots allt, stå på den goda sidan i just den debatten, ävenom Centerns historia rymmer det faktum att partiet varit det enda i Sverige som haft rasistiska skrivningar i sitt partiprogram. Men det var länge sedan.

För Alliansen uppstår problem när Centern och Kristdemokraterna ligger allt sämre till, och till och med riskerar att falla ur riksdagen. Analytiker menar att dessa partier nu måste få större utrymme i regeringen för sin politik. Det måste kännas meningsfullt att rösta på dem...

Men blockpolitikens inneboende dilemma medför att Moderaterna riskerar att tappa väljare som man snott från socialdemokraterna om Maud Olofssons profilfrågor - kraftiga förändringar i arbetsrätten - ges större politiskt svängrum i regeringen. Likaså kan Alliansblocket tappa väljare till de rödgröna om Kristdemokraterna får ökat genomslag för sina traditionella profilfrågor.

I det rödgröna blocket lär socialdemokrater må allt mer illa när Miljöpartiet drar till sig deras storstadsväljare och Wetterstrand upplevs som mer trovärdig än Sahlin - men å andra sidan kan sossarna trösta sig med att det gröna partiet numera är ganska harmöst. Partiets traditionella reellt strukturförändrande profilfrågor - bland annat krav på sänkt arbetstid och tillväxt- och konsumtionskritik - är begravda i blockpolitikens namn.

Pikant är att det nya Miljöpartiet tycks komma överens med S i miljö- och klimatfrågor - någon konflikt med S i dessa frågor framskymtar i alla fall inte - men tar kamp mot förmögenhetsskatt och för att riskkapitalbolag skall få äga skolor. Kanske gör man den analysen att namnet Miljöpartiet räcker för att dra till sig miljöväljare, medan mer nyliberala inslag skall locka över borgerliga väljare från Alliansblocket. Det är i så fall inte undra på att en rad mer eller mindre nyliberala figurer, som Johan Norberg och Fredrick Federly, numera flirtar vilt med Peter Eriksson och Co... Och det ryktas i bloggosfären att Peter är nöjd med detta...

För Miljöpartiet medför uppskattningen av Maria Wetterstrand såväl en tillgång som ett problem: styrkan i de nuvarande språkrören har bland annat varit att de uppfattats som jämnbördiga både internt och externt. Detta har bäddat för grundläggande harmoni i partiledningen. Själv anser jag att dagens språkörspar är det mest kompetenta som partiet haft - de två har dessutom framstått som lika trovärdiga och intressanta för medierna.

Under mina år som rör var det ett problem att jag ofta beskrevs som "partiledare" och hade lättare att nå ut i medierna än de kvinnliga språkrören. Det ledde till en närmast ohygglig intern frustation inför främst valet 1998 - värst var det nog för språkrören själva. Något sådant tycks inte ha förekommit med nuvarande rörkonstellation. Vilket således är en anledning till att Maria och Peter är det bästa rörpar partiet haft. Men något händer, Maria uppfattas allt mer som det vinnande kortet. Man är inte likvärdiga längre. Det borde inte vara ett problem, men är det...

Det som utspelades i Godmorgon, världen i söndags, kan varit ett hotande tecken på att Peter börjar känna frustration över att Maria är så mycket mer populär än han är.

Kanske är det värre, rent av förnedrande, för en ganska traditionell man att vara "degraderad" till nummer två, särskilt när nummer ett är en ung kvinna. Det var i alla fall detta jag tänkte på när jag hörde intervjun med Peter, och det, mitt bland superlativ om att hon är ung kvinna, äger språket, är tydlig och begåvad, plötsligt dök upp ifrågasättande av Marias kompetens som blivande statsråd i rollen som handlingskraftig och genomförande. Själv vet alla som känner Peter att han - inte minst efter åren som handlingskraftigt, skickligt och populärt kommunalråd i Kalix - har stor tillförsikt till sin egen kompetens som just genomförande och handlingskraftigt drivande statsråd och internationell toppolitiker. I satirsammanhang har han kallats Peter Den Store, ett satirbegrepp som snarast kan kännas hedrande för en politiker med oblygt och ärligt sikte inställt på reell maktposition.

Att nu riskera att komma i skuggan av en ung kvinna kan nog ha sina sidor, det gäller att då inte ge uttryck för minsta lilla ton som kan uppfattas som uttryck för bitterhet och dessutom se de absoluta fördelar som finns i att få lägga lite mer krut på ärligt menad uppbackning och lyftande av en kompetent kompis.

Själv har jag inga som helst tvivel på Marias kompetens som handlingskraftigt statsråd. Att Det Nya Miljöpartiet i en regeringskoalition kommer att driva grön politik, det tvivlar jag däremot på. Så alla som inte vill ha några större förändringar kan lugnt rösta på MP. Tillväxt- och konsumtionssamhället lär fortskrida, 40-timmarsveckan bestå och den offentliga sektorns andel av ekonomin fortsätta att minska. Johan Norberg kan vara lugn.