När skall ett barn få leva?

Torbjörn Tännsjö skriver på DN-debatt att föräldrar i vissa fall bör få avgöra om barn skall få leva eller inte.

Han skriver: "Samhället bör inte ge svar på frågan vad slags liv är värda att leva. Föräldrar kan emellertid axla detta ansvar. Vi bör betänka att det rör sig om barn, vilka fötts nära tidsgränsen för abort! Det är inga enkla beslut för föräldrar att fatta, men vem hade trott att det är en enkel sak att vara förälder?"

Frågan om vilken sort som skall få leva har diskuterats genom århundraden, inte minst av nobelpristagare. Ibland på ett ganska obehagligt sätt. Jag är ganska övertygad om att det som sägs nedan, kommer att sägas igen...

1953 lyckades James Watson och Francis Crick presentera en modell över DNA-molekylens uppbyggnad. Nio år senare fick de nobelpris. Fransic Crick, en på många sätt ärans man, har hävdat att barn som inte har tillräckligt goda arvsanlag mycket väl kan avlivas:"Inget nyfödd barn borde få kallas människa förrän det genomgått vissa tester när det gäller arvsanlag".

James Watson förklarar närmare: "Om ett barn inte levnadsförklaras förrän tre dagar efter förlossningen kunde föräldrarna beredas tillfälle att ta ställning medan bara ett fåtal har den möjligheten under nuvarande system. Läkarna kunde låta barnet dö om föräldrarna så ville..."

För drygt tio år sedan ansåg han att om det visar sig att homosexualitet är genetiskt betingat så borde alla gravida kvinnor ges rätt till abort. Så sent som för något år sedan hävdade han att svarta hade gener som gjorde dem mindre intelligenta än vita, och att detta var förklaringen till varför Afrika var fattigt... Detta föranledde obskyra organisationer att jubla...

Nåja, dessa två nobelpristagare är inte ensamma. Joshua Lederberg fick nobelpris 1958 och menade att rashygien var mer än rimligt. Har man funnit en "överlägsen individ" ska denne kopieras direkt "hellre än att riskera störningar genom naturlig hybridisering, inkluderande den sexuella".

1978 skrev nobelpristagaren Macfarlane Burnet i sin bok The endurance of life:

"Vi måste se till att alla barn faller under de accepterade gränserna för det normala. För att gå rakt på sak: det innebär att ta död på havandeskapets produkt så fort man säkert kan konstatera att det inte är tillräckligt välrustat för att klara livet. Det kan tänkas att man inom en inte allför lång framtid kommer att testa alla nyfödda barn direkt vid födseln och endast återlämna dem till modern om man inte funnit några tecken på genetiska sjukdomar".

Men det är ju inte bara nobelpristagare som drömt om en värd där vi idkar rashygien. I folkhemmets Sverige var det Alva och Gunnar Myrdal som gick i spetsen. I Kris i befolkningsfrågan skrev man: "Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial".

De två hävdade att det krävdes karaktär och intelligens av "det mänskliga produktionsmedlet", de "lågvärda" människorna skulle steriliseras. 1941 hävdade den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller att samhällsvinsten var ett gott argument för rashygieniska åtgärder. Det var inga onda människor, och det är just precis det som är så obehagligt. I det godas namn kan man ägna sig åt att genomföra mindre trevliga drömmar.

Tännsjö tänjer på frågan och har tidigare redovisat sin ståndpunkt att det är bättre att föräldrarna väljer vilka barn de vill ha än att staten gör det. Debatten lär gå vidare, skriver prästen och tillika chefredaktören på Aftonbladet Helle Klein, och utropar frejigt att döden tillhör oss alla. I övrigt verkar det bara vara här man kommenterat Tännsjö...

Om du är intresserad av att läsa vad jag skrev om denna fråga i boken Svarta oliver och gröna drömmar (Norstedts, 1997) kan du klicka här. Man kan konstatera att tiden går...