Vad fan står du egentligen för, Schlaug....

Vad står du egentligen för, Schlaug? Jag har en ilsken röst i telefonen sent på lördagskvällen. En miljöpartist som tycker att jag gnölar för mycket på mitt gamla parti, att jag klagar på att det saknas visioner, saknas grön samhällsanalys, saknas ideologisk debatt.

Jaha, men vad fan står du för då, hojtar rösten igen, lätt angripen av alkoholens verkningar.

Det jag står för är fortfarande det som jag sa i min sista partiledardebatt i riksdagen. Det råkar vara för ganska exakt 9 år sedan, den 19 januari 2000. Här är anförandet, det känns som om jag skulle kunna upprepa varje ord idag:

Herr talman och alla ni som sitter på läktarna! Jag
får tacka Lars Leijonborg för att han vill samarbeta i
de frågor där vi skulle kunna samarbeta. Jag skulle
t.ex. kunna tänka mig en riktigt bred uppgörelse när
det gäller familjepolitik. Jag tror att en sådan skulle
vara bra och skulle hålla länge. Då skulle föräldrar
och barn också kunna veta vad som gäller för ett tag
framöver.

Jag får liksom många av de andra ledamöterna
väldigt många brev och mejl. De handlar mycket om
miljö, om allergier, om djurrätt, om diskriminering,
om barns utsatthet och naturligtvis om EMU. Det är
viktiga frågor, som Miljöpartiet engagerar sig djupt i.
Men alltfler frågor landar i ett resonemang om det
ekonomiska systemets brister.

Kommunismen och planekonomin dog hastigt ef-
ter många års sjukdom, men med förskräckande dålig
sjukdomsinsikt hos de närmast sörjande. Hur är det
då med vårt nuvarande ekonomiska system, den s.k.
kapitalismen? Någon har sagt att kapitalismen närmar
sig hjärtinfarkt, och det gör den nog på många sätt,
inte minst därför att hjärtat inte har någon plats i dess
råaste former. Detta är ett allvarligt problem.
Lönsamhet och smarta spekulationer har blivit
viktigare än en bra skola, rena sjöar och värdig vård.

Någon har sagt att vår demokrati genomgår en mark-
nadsanpassad produktutveckling. Det känns hotande.
Hela den globaliserade ekonomin av i dag präglas
av vild för att inte säga hysterisk jakt på förräntning
av pengar, utan större och djupare hänsyn till effekter
på vare sig människor, djur eller miljö. Något som
man skulle kunna kalla ekonomismen har blivit det
nya evangeliet, den nya religionen, och dess präster-
skap - kanske inte det allra högsta men en bit ned i
hierarkin - sitter i A-ekonomi och predikar senaste
nytt från börserna i New York, Frankfurt eller i
Stockholm.

Bakom alla dessa siffror döljer sig nästan bara
förväntningar, spekulation och låtsaslek, så långt bort
från den verkliga verkligheten och från verkliga vär-
den att det när som helst kan brista. Vi kan rimligtvis
inte med trovärdighet bygga en framtid på spekula-
tion och låtsasvärden. När får vi A-ekologi i Sveriges
Television, som berättar om verkligheten, den riktiga
verkligheten?

Alla ekonomiska sifferuppgifter visar att det går
bättre både för svensk och för global ekonomi, men
man får inte glömma den andra, den verkliga verklig-
heten. Bakom de stigande siffrorna finns utbrändhet,
social stress, fortsatt miljöförstöring, ökad radioaktiv
bakgrundsstrålning och tilltagande utsläpp av s.k.
växthusgaser. Hoten är fruktansvärt stora, men de
mäts inte på ett rimligt sätt.

Ju mer bensin som säljs, ju mer koldioxid som
släpps ut och ju mer växthusgaser som produceras,
desto finare siffror i de tabellverk som påstås spegla
nationens, EU:s eller jordens tillstånd - trots att sam-
tidigt växthuseffekten ökar, klimatet förändras med
naturkatastrofer och kanske miljontals flyktingar som
följd.

Vi har försökt att rätta till det här med att beskriva
en nations tillstånd genom att som första land i värl-
den ha gröna nyckeltal i finansplanen. Nu gäller det
bara att läsa de här gröna nyckeltalen och ta till sig
vad där står för att kunna förändra politiken så att vi
tar hänsyn till den verkliga verkligheten. De gröna
nyckeltalen visar nämligen hur verkligheten ser ut;
förutsättningarna för livet.

Herr talman! Det saknas viktiga och avgörande
röster på den s.k. marknaden. Detta tycks vara svårt
för många borgerliga partier att förstå, och säkert
svårt för socialdemokraterna att ta konsekvenserna
av. Naturen har ingen röst på marknaden. Kommande
generationer har ingen röst på marknaden. Enligt vår
uppfattning, Miljöpartiets uppfattning, är det politi-
kernas skyldighet att vara denna röst. Hade naturen
haft en röst på marknaden så hade det förmodligen
varit väldigt dyrt att utrota en enda art, därför att arten
hade lagt in ett rejält pris på sin överlevnad.

Hade kommande generationer haft en röst på marknaden så
hade de förmodligen lagt in ett så högt bud på de
ändliga naturresurserna - olja eller vad det nu kan
vara - att vi inte hade haft råd att använda dem, utan
hade tvingats använda smartare teknik med förnybara
resurser, dvs. ett riktigt kretsloppssamhälle.
Det är vår uppgift att vara denna röst på markna-
den, naturens och kommande generationers röst, så
att det blir rätt pris på saker och ting, eller, på politi-
kers och nationalekonomers språk: så att de externa
effekterna, dvs. miljöförstöring i det här fallet, blir en
del av priset.

Vår uppgift är att se till att det kostar att
skita ned, att det blir dyrt att skita ned, och lönsamt
att investera i miljöbättre teknik, smartare energisys-
tem och effektivare transportmedel.

Grunden för detta är en grön skatteväxling, och
jag är glad att Lennart Daléus också talar om en grön
skatteväxling, så att vi kan bli många som driver på
den här frågan. Det handlar om att sänka skatter och
avgifter successivt på arbete och arbetstid
och höja dem på negativ miljö påverkan för att göra
de goda, hållbara investeringarna
kortsiktigt lönsamma för företagen.

Vi måste få ett ekonomiskt tänkande som inte
hotar miljön. I dag är det precis tvärtom, och det är
farligt.

Rättvist miljöutrymme är ett begrepp som många,
också i den här kammaren tror jag, säkert bävar inför.
Rättvist miljöutrymme innebär att vi lär oss att leva
på ett sätt som alla på den här jorden skulle kunna
leva på, alltid. Det är naturligtvis det målet vi måste
ha: att vi inte tar för oss så mycket av jordens resurser
och så mycket av jordens miljöutrymme att vi utgår
ifrån att andra människor på jorden inte ska ha sam-
ma möjligheter. Då är det faktiskt rasism. Vi lever på
ett sätt som vi vet att andra inte kan leva på. Med
vilken rätt gör vi det?

För att komma till rätta med det här krävs det na-
turligtvis ekonomiska styrmedel. Grön skatteväxling
är viktigt. Det handlar också om bättre tekniklösning-
ar. Man talar om faktor 10, dvs. att man ska använda
energi och naturresurser tio gånger effektivare än i
dag. Då kan vi nämligen leva på ett hyggligt sätt trots
att vi bara har det här jordklotet. Fortsätter vi som nu
så krävs det två eller tre jordklot till.

Det handlar också om att regelverket måste för-
ändras, men det räcker inte heller. Det handlar också
om livsstil: vad vi värderar, hur vi använder vår tid
och vad vi anser vara värdefullt. Vi måste få en eko-
nomi med ett mänskligt ansikte, en ekonomi där
människan i sig, som levande och kännande varelse,
har ett berättigande oavsett om hon är lönsam i eko-
nomiska termer eller inte och en roll som just männi-
ska, en biologisk, social och kulturell varelse, och
inte bara producent och konsument.

Förvisso är det så att i det samarbete vi har med
regeringen har vi en gemensam uppfattning, en ge-
mensam vision, om att samhället ska vara till för alla
och att alla ska få del av det goda. Det är vi överens
om. Men jag tror att vi har olika uppfattningar om
vad som är det goda.

För oss i Miljöpartiet och i alla andra gröna partier
i Europa och i världen i övrigt också är det goda nå-
got vida större än mer konsumtion, större och fler
bilar, överfyllda almanackor och stressande köpbud-
skap. För oss är livskvalitet att få utnyttja vår tid,
människors tid, på den här jorden till att finna me-
ning, utveckla och värna relationer, ha tid för barn
och ha tid för att värna kärleken om inte annat. Det
finns andra värden än dem som kan mätas i BNP.

Ur detta perspektiv är frågan om sänkt arbetstid
oerhört central. Vi har varit inne på det tidigare. Att
få mer fri tid handlar om att kunna utveckla hela
människan, inte bara de delar som är producent, kon-
sument och duktiga figurer som springer omkring i
det traditionella ekonomiska hjulet.

Men det handlar också om att få mer tid att värna
de sociala nätverken. För tro inte en sekund att pen-
sionsförsäkringar eller siffror på olika konton i en
datafil ger någon som helst garanti om trygghet inför
framtiden. Det enda som ger en riktig garanti är soci-
ala nätverk, människa till människa. Att bygga soci-
ala nätverk, att fördjupa den informella sektorn, att
värna relationer; det är trygghet och kvalitet för oss
gröna, vid sidan av en gemensam och god grund-
trygghet som är lika för alla.

Jag och Miljöpartiet vill se en ekonomisk utveck-
ling som utgår från att människan betyder någonting i
egenskap av just människa, som om livet betyder
någonting. Det är inte vårt politiska uppdrag att lova
allt till alla. Det är inte vårt politiska uppdrag att lova
ökad materiell välfärd i all evighet. Det är inte vårt
politiska uppdrag att följa med medströms och
glömma verkligheten för en tillfällig börsyra. Det är
vårt politiska uppdrag att utmana ekonomismen. Det
är vårt politiska uppdrag att göra vårt bästa för att
jorden ska överleva. Vi har ett uppdrag: att våga ut-
mana det gamla tänkandet. Det är det gröna uppdra-
get.

Och jag är stolt över att så pass länge ha fått vara
språkrör i det här partiet. Det här var min sista parti-
ledardebatt. Jag ska tacka mina meddebattörer. Tack
ska ni ha!
(Applåder)