Det talas nu om att Barack Obama skall göra som Roosevelt, det vill säga låta staten göra stora investeringar i klass med New Deal - Den Nya Given. Att skuldsätta sig mer för att ta sig ur superskulden.Man tror i den svenska debatten att detta skulle vara ett uttryck för socialism eller åtminstone socialdemokrati.
Men också i konservatismens kärna ligger insikten om att en stark stat har ett ansvar för sina medborgare.
Likheten mellan konservatism och socialism är i det fallet betydligt större än likheten mellan konservatism och liberalism.
Så här kunde det se ut på 30-talet i den amerikanska Södern:
Morsan var hemma allt som oftast, medan farsan letade efter jobb eller satt på kåken. Det var inte lätt att få jobb. Inte lätt att behålla dem heller. Jobben var dåligt betalda. Det var depression och massarbetslöshet.
Farsan var snickare, men jobbade med det han fick. Sorterade bräder, plockade majs, tvättade bilar. Vad som nu fanns. Bockade när det behövdes. Bugade när det inte fanns någon annan utväg. Och det fanns det sällan.
Det blev bättre förhållanden när president Franklin Delano Roosevelt satsade på att bygga upp landet. Den Nya Given kallades det. Det skapades en del jobb. En del bra saker blev gjorda, trots att snubben kom från New York, om han nu verkligen gjorde det. Kraftverk byggdes. Sjukhus byggdes. Motorvägar byggdes. Parker anlades. Staten tog ansvar, som en god stat ska göra. Det kallas konservatism.
Ni ska inte tro annat än att höjdarna blev förbannade på honom. De där som fötts med guldplomber i käften och aktier sprutande ur röven. Storfinansen försökte stoppa Franklins återval 1936. De lyckades inte. Han hade folkets stöd. Jag har jävligt svårt att tro att han kom från New York.
Jag har alltid varit konservativ. Och revolutionär. Jag gillade de gamla låtarna och jag gillade att göra dem på ett nytt sätt.
Farsan var en av dem som fick jobb genom Nya Given. Han fick 30 dollar i månaden. Men jobben var tillfälliga. Det enda som inte var tillfälligt för underklassen var torftiga bostäder, vändande på slantarna och bugande. När farsan inte fick jobb där hemma sökte han sig till Alabama och Tennessee. Han kom hem på lördagarna, ganska sent. Då samlades familjen tillsammans med grannar och mer eller mindre alkoholiserade vänner för att lyssna på radion, ofta lantismusik från Nashville. Vi fick ström genom att koppla till någons bilbatteri. Batteriet i farsans bil dög aldrig, det laddades aldrig upp ordentligt, generatorn var usel, som allt annat i de där jäkla...
Elvis Presley berättar om New Deal - Den nya given - i boken Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac.
Högern och vänstern ligger varandra minst lika nära, som ändarna på en hästsko.
SvaraRaderaBåda hyllar den starka staten och dess skyddsnät. Kanske det förklarar, varför LO och gamla SAF hade tämligen lätt att samtala med varandra.
Idag finns väl knappast någon konservatism kvar. Jo, möjligen i (SD). Inte heller någon socialism. Alla tycks samlas i den grå mitten.
Man kan ju undra hur länge folk tror på politiska system som låter pengarna styra helt huvudlöst här i världen.
SvaraRadera"Den allsmäktige penningen är den Gud för vilken de flesta böja sig" har en tänkare sagt. Detta verkar gälla så länge mänskligheten består.
SvaraRaderaVill även skicka ett grattis till Birger i fall du inte har bloggen öppen i morgon.
Ni är ju flera årsbarn, du Göran Persson och Carl Bildt t.ex.
Lysande text, du har fångat Elvis sätt att prata på ett otroligt sätt. Läs gärna recensionen i nättidningen http://www.blaskan.nu/Blaskan/Nummer54/Books/birger_schlaug_gud_alskar_att_fardas_i_en_rosa_cadillac.html
SvaraRaderaSå här skriver tidningen:
"Det är nästan en märklig känsla hur en politiker och författare från Miljöpartiet sedan han slutade kunde skriva en sådan fascinerande och framförallt kunnig bok eller en roman om Elvis. Eller som det står i boken om hur Elvis kan sitt Memphis och vet hur man åker nedför Beale Street där allting hände då Ike Tyrner stod på ett spelställe för att spela dom första rockens tongångar. Men det är också en roman om hur författren får oss förstå hur det var att vara vit och höra goospel i kyrkan, blues på radion och få även se countryns stora glida förbi. Det var då musikens viktigaste rötter bildade rockmusiken. Jag läser även en humoristisk bok där Elvis i himlen på uppdrag av Jesus beskriver sitt liv då Sam Phillips förstod vad ettrig svart/vit musik kunde förenas i stor kärlek.
Elvis Presley.Det är skimrande musikhistorik och i varje kapitel så finns det låtcitat från rockens tidigaste 50-tal som gör att det vattnas i min själ. Fast om man botaniserar bland Mr. Snaggus samlingar så har han en rad av dessa rockpärlor. Men boken är bra och fullastat med fina rockhistoriska referenser som är roliga att läsa. Språket är ironisk och full av empatisk kärlek till den svarta musikens världshistoriska betydelse. Med det kan man säga till nynazister, fascister och andra rasister, fuck you!
Det är briljant roman som alla borde läsa för att förstå essensen som Birger Schlaug verkligen lyckas förstå, vad rockens verkliga själ är. Boken talar om det väldigt tydligt. En kärleksförklaring som vi på Blaskan kan skriva under på när det amerikanska skapelsen som kallas för rockmusik. Vi på Blaskan bugar oss vördigt för det som står i boken. Heder åt Birger Schlaug."
Birger vet inte själv, vilken stor ande han är. Det är väl förklaringen till, att han inte ger ut böcker särskilt ofta.
SvaraRaderaMen, om alla vi, som läst hans verk, skriker tillräckligt högt efter nästa utgåva, då kanske det uppfattas i Byle, tas på allvar och resulterar i efterlängtad näring till våra magra och frusna själar. En ny Birger-bok!
Jahapp då är det kanske läge att bjuda på Booker white (BB.kings kusin) som spelade delta-blues och Gospel i missisippi när Elvis växte upp :)
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=bsMpHHSLSlc
http://www.youtube.com/watch?v=N0jRX69mxcE&feature=related