Förintelsens dag

I dag, på Förintelsedagen, öppnar Levande historia i Stockholm en fransk utställning som bygger på nya vittnesmål från Ukraina. Jag har hört vänner säga att de inte tänker gå på den, med motivet att Israel begått folkmord i Gaza.

Men argumenterar man på det sättet är man ju själv på väg ut i rasismens träsk. Israels slakt, som jag kallat det, av palestinier minskar inte behovet av att uppmärksamma, och lära mer om, en av vår tids mest avkyvärda massmord. Det blir inte bättre av att präster tystar ner Förintelsen genom att hänvisa till Gaza.

Förintelsen. Mitt i civilisationens centrum, som det så vackert brukar heta när Storeuropén fått i sig några glas för mycket. Rasism. Den där som i religioners, kulturers och ekonomierns primitiva strävan gör oss till ynka medlöpare. Hur ser vi ut inuti,eftersom vi - människorna - kan bära oss åt som vi gör?

Förmodligen bär vi alla inom oss frö till hat, fördomar, avundsjuka och likgiltighet. Det finns där latent, nedtryckt av kunskap och erfarenheter som gör att vi tar avstånd från ondska - åtminstone den ondska som finns inom synavstånd.

Samtidigt är hela vår västerländska civilisation uttryck för dold rasism. Vi vet ju alla att världens befolkning inte kan leva på det sätt som vi gör utan att vår gemensamma jord skulle gå under av miljöförstöring. Ändå är motståndet när det gäller att byta livsstil stort och kraftfullt. Det måste rimligen innebära att vi anser att andra människor, tillräckligt långt bort, inte har samma värde som oss själva och därmed inte heller har rätten att leva som vi gör.

Är då inte detta också ett uttryck för rasism? När vi med glädje importerar billiga varor som framställts på ett sätt som vi aldrig skulle acceptera i vårt eget land, pga hänsyn till människors hälsa och rättmätiga krav på sociala värdighet, vad är då det? Vårt inre förbud mot ondska avtar med avståndet.

Freud hade väl rätt när han menade att många av oss människor inte alls har samvete som hindrar oss att göra det onda. Det som hindrar oss är social ångest, rädsla att bli upptäckta. Lever vi i ett samhälle som vill blunda för de globala orättvisorna slipper vi att som individer bli upptäckta. Det stärker oss i anden när vi hör politiker hävda att det är den fattiga världen som står för den verkliga miljöförstöringen.

Civilisation, kallas visst det européer anser sig levt länge i. Hur kunde Förintelsen uppstå mitt i en civilisation? Det var, inte minst, civilisationens byråkrati och dess rutiner som möjliggjorde folkmordet. Plikten att vara en god byråkrat, att sköta sitt arbete, gjorde att blev möjligt. Hade människor som inte varit underställda vare sig byråkratins rutiner eller kollektivets grupptryck kunnat delta i folkmordet? Jag tror inte det. Rasismen överlever genom att grupper, i vilket individens egna ansvar och den egna tankeförmågan underställs gruppkollektivet, söker identitet via hot och hat istället för genom kunskap.

Det är inte individer som är farliga för samhället, det är än mindre de starka och trygga individerna som hotar. Det är de som låter sig styras utan egna reflektioner som är farliga - oavsett om det sker under gruppens tryck eller under byråkratins.

Den självpåtagne talesmannen för 170 miljoner människor som dödats i folkmord under 1900-talet, liberalen Per Ahlmark, har gått till storms både mot de som teg och samtyckte under Förintelsen och de som hyllade vänsterdiktaturerna i allmänhet och Mao i synnerhet. Det gör han rätt i.

Men nog skulle trovärdigheten öka om han med ett uns av insikt tog sig an den rika världens brott mot den fattiga, trots att det ofta skett i liberalismens namn, i frihandelns namn, i den västerländska civilisationens namn... Min kritik grundas inte på att jag skulle känna mig träffad av Ahlmarks kritik av maoisterna - i skolan gjorde jag nämligen ett, allt annat än politiskt korrekt, kritiskt specialarbete om maoismen, samtidigt som vänsterfolket i vårt land hötte med Maos Lilla Röda i det där flockbeteendet som är så kränkande för människan som egen, tänkande och växande individ.

I boken Svarta Oliver Och Gröna Drömmar, som kom ut1997, skrev jag förresten:

"Att sedan de som hötte mest (med Maos Lilla röda) flöt med nästa flocktrend, nu som bekännande nyliberaler i statens och näringslivets tjänst, säger mer om dessa individers avsaknad av eget tänkande än om åsikterna. Risken är att dessa figurer, ingen nämnd och ingen glömd, de närmaste åren följer med i ett grön flockbeteende och börjar prata om ett ekologiskt hållbart samhälle med samma nyfrälsta kategoriska uppsyn, som de tidigare haft på sig när de talat för maoismen och nyliberalismen. Frågan är om dessa ärans män hinner dö ut som samhällets stöttepelare före det att en eventuell ny trend dyker upp. Risken kan ju vara att den är fascistisk..."

Ur samma bok finns ett kapitel som heter Individen, här kommer ett litet utsnitt ur det:

När vi simmar bland trädkronorna i ytterkanten av mangroveskogen känns lusten att simma ner bland dess rötter stark. Vi är varnade för att dyka, risken att fastna i de långa rotsystemen är uppenbar. Vattnet är varmt, salt, kanske nästan som urhavet, det hav ur vilket livet föddes. Vi hade tidigare under dagen sett delfinerna hoppa kring båten, uppmuntrade av skepparen som ihärdigt kallat på djuren. Och vem kan motstå frestelsen att simma i samma vatten som de smarta och lekfulla kusinerna från havet? Havet ligger stilla så här vid flodmynningen, solen känns nästan plågsam så fort vi tar oss upp på båten igen.

Vi äter och mörkret faller snabbt och ljuden är som hämtade ur ett vykort; trummor i fjärran som når en nästan extatisk hastighet. Vi närmar oss byn och doften av rutten fisk blir nästan kvävande. Mamma låter barn få bröstet, pojkar sparkar boll i skenet av några eldar, män sitter och pratar om det jag inte har en aning om, näten hänger tunga och snart har vi barn runt om oss. Den lilla killen, som snabbt springer fram och tar Emils hand i sin lilla hand, har såriga ögon och den lilla tjejen som får tag på Hannas hand har en trasig röd klänning. De tigger inte, är bara nyfikna och välkomnande.

Vi vita främmande människor går genom byn efter vårt äventyr, de hyrda jeeparna dyker upp och vi drar iväg till lyxen på hotellet, duschar, byter kläder, åker på snabba hjul ut till flygplatsen och landar några timmar senare på Arlanda. Tar flygtaxi till Centralen, tåget till Katrineholm och nästa dag skall barnen till skolan i Vingåker där mammor ger barnen bröst, pojkar sparkar boll och männen kanske t o m pratar med varandra.

Världen är liten, vi kan inte välja var vi blir födda och vilka våra föräldrar är, vi kan inte förhindra åldrande och död. Och vår största längtan, även om den är djupt förborgad, är att få uppleva kärlek och att bli bekräftade för de vi är. Vi är så lika och det mesta som gjort att vi blev de vi blev är tillfälligheter och något som vi inte kan göra så mycket åt. Den rasism som flöder ur så många strupar - svenskar och invandrares - känns så enfaldig. Den är inte bara uttryck för folkförakt utan också förakt för demokratins innersta väsen, nämligen rätten för varje individ att bli betraktad, bedömd och respekterad utifrån hur hon handlar, vad hon säger och på vilket sätt hon lever i relation till sin omgivning.

Rasism är en sorts kollektivistisk åskådning som bygger på tanken att vissa etniska grupper är intellektuellt, moraliskt och kulturellt underlägsna den egna gruppen och därmed är värda mindre respekt. Den gröna ideologin är antikollektivistisk och bygger på individens rätt, ansvar och förmåga att växa; därför blir jag djupt förvånad när jag någon enstaka gång möter aktiva miljöpartister som talar som om man kan döma människor utifrån deras samhörighet med något sorts etniskt kollektiv. De måste ha hamnat fel på den politiska marknaden eftersom de inte förstått grunden för grön ideologi.

Värda mindre respekt förresten... Hur ska jag kunna känna mer respekt för mannen här hemma som tjänat pengar genom att flytta pengar än för mannen därborta som under stekande sol jagar fisken mot strand för att föda sin familj och sin by? Hur ska jag kunna känna mer respekt för kvinnan här hemma som kämpat för sin utbildning än för kvinnan därborta i byn som med oändligt tålamod bär vatten till sin familj och byns gamla? Har de många människorna i vårt land mindre gemensamt med den främmande afrikanska byns mammor och pappor och deras sociala liv än med den ekonomiska eliten i vårt eget land? Är inte ritualerna med högröstade män, vars särpräglade kultur är börskurser och ceremoniella möten, minst lika främmande som de ritualer som trummorna hetsar till i den afrikanska natten?

Vi lämnade byn, sittande i våra hyrda jeepar, tagna av äventyret och vårt inbillade mod, sedan vi med milt våld lossat våra händer från de där barnen som så gärna ville hålla i våra händer och få veta något om vår konstiga värld långt borta. I flyget hör vi råa vita skämt om kvinnorna och männen i Afrika och vi undrar över vilka som är mest värda ett garv.