White album och klämkäcke Paul McCartney

Det är 40 år sedan Beatles gav ut det som kom att kallas White Album. En salig musikalisk blandfärs. Bra kryddor, det enda som smakade taskigt var när Yoko Ono lade sig i receptet.

Den klämkäcke låtskrivaren Paul McCartney firade detta 40-års jubileum med att ge ut Electric Arguments. Det är ju kul, men den hamnar inte som julklapp till familjens musikskapare.

Huruvida Electric Arguments är ett spännande experiment eller ett totalt kaos, kan man fundera över. Känns som om smittan från Yoko Ono tagit över... Man får väl hoppas att plattan fungerat som god terapi för den älskvärde sir George.

Jag har fått ett ilsket mejl från en som undrar varför jag skrivit en roman om Elvis och rockmusikens historia - Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac - utan att nudda vid Beatles. Men det gjorde jag visst det. Bland annat om beatlarnas möte med Elvis:

Förresten: Om du skriver till provoka@telia.com och anger "bloggläsare" så får du köpa boken till jul för 100 kr inkl porto, normalpris 149 plus porto. Skriv om du vill ha den signerad och till vem den skall vara.

Så till utdraget, det är Elvis som berättar, mötet ägde rum kvällen den 27 augusti 1965:

Vi träffades vid något tillfälle, Beatles och jag. Bjöd in dem när de var i Los Angeles i mitten på sextiotalet. De hade spelat i Hollywood Bowl och vår träff skulle vara topphemlig. Men Översten hade förstås sett potentialen så han och Brian Epstein, beatlarnas manager, hade läckt till polisen som beordrade ut stora säkerhetspådraget.

Jag hade klätt mig i en bolero med hög krage. Beatles satt vid mina fötter – John och Paul på vänster sida och George och den där så kallade trummisen på höger. De var jäkligt stora, toppade listorna och allt det där. Jag toppade inga listor längre, kritikerna sågade filmerna och var ironiska. Beatles var rebellerna och jag var en töntförklarad blekfet föredetting. Lik förbannat satt de vid mina fötter och glodde på mig.

”Ska ni bara sitta och glo på mig går jag lika gärna och lägger mig”, sa jag. ”Nä”, sa de och fortsatte att glo.

Sedan snackade vi lite om hur det var i branschen, hur våra karriärer byggts upp och sådär. Vi lirade lite gitarr, John och Paul och jag, medan den så kallade trummisen försvann in i spelrummet för att spela biljard med mina grabbar.

Den så kallade trummisen verkade vara en jäkla kuf.

”Vad tycker du om Stones?” sa Paul med något vädjande i rösten. ”Jagger ser ut som en LSD-hottad kyckling på scenen”, sa jag. ”Är det LSD på gång?” ropade George yrvaket, tittade sig omkring och stack ut till poolen och drog en joint medan han surrade om hinduismen. Men John var en rolig jävel som gillade Monty Python och vi körde några av de bästa sketcherna innan han snöade in i något flummigt snack om avantgardistisk konst som jag redan då kunde se skulle sluta i den där förbannade japanskan.

Paul tjatade om att vi skulle skaffa brudar. Men först gick vi ner och kollade på min senaste Cadillac. Jag tror John förstod den. George verkade vara på fel sida om en joint och såg inte skönheten i lacken. Den så kallade trummisen trodde att det var en Rolls när han stack in snoken i baksätet och glodde på färgteven.

Så snackade vi lite om Bill. Sedan han lämnat mig hade han bildat ett nytt band som haft en tio-i-topp-notering med en instrumentallåt som hette Smokie. Bandet hade hängt med Beatles på deras första Amerikaturné sensommaren sextiofyra.

”Jag fattade inte att det var han förrän nån sa det i samband med att vi läste ditt lyckönskningstelegram inför premiären”, sa John. ”Hur mådde han”, frågade jag. ”Han verkade trött”, sa John. ”Trött?” sa jag och såg nog ganska tvivlande ut. ”Bill var aldrig trött.”

Tja, det var så det gick till när vi möttes. Det stora kungamötet.

Bob Dylan var av annan sort. Vi stötte på varandra en gång i slutet på sextiotalet... (där får jag avbryta, annars blir förlaget ledset...)