Roy Andersson, min förste kulturguru...

Roy Andersson tog hem tre av de där fula baggarna. Det gjorde han rätt i. Har alltid gillat hans filmer. Äkta, är väl rätta ordet.

Den första insändare jag skrev i mitt liv hamnade i Expressen, och handlade om Roy Anderssons film Giliap. Den hade blivit totalt sågad av recensenterna. Vilket jag tyckte var djupt orättvist. Filmen var underbar.

Jag var då en arg, ung man med drömmar om att bli författare. Skrev halvtaskiga noveller till heltaskiga veckoblaskor. Under pseudonym. Garanterat ingen kommer att hitta dem. Vilket jag är tacksam för.

Hur som helst: Roy Andersson är värd sina baggar. Så här såg insändaren ut:

En skön film om känslor
Giliap, denna underbara film om den vargtimme som kan bli till veckor, månader och år. Denna sköna film om känslor och liv. Skapad med känsla och värme och - så vitt jag förstår - med en personlig övertygelse och äkthet som måste vara unik. Det får inte vara möjligt - och om det är det har vi visat upp en makaber oanständighet - att Roy Anderssons film skall leda till ekonomisk katastrof medan katastrofporr, erektionsbejakande innefilmer, eller andra som kultur prisade filmer skall leda till miljonvinster - eller åtminstone skapliga recensioner - och därmed möjlighet att i sann kommersiell, eller förljugen kulturell, anda fortplanta sig. För guds skull - se Giliap! Kanske den bästa film som skapats i detta land. En film som står skyhögt över kulturmaffians fisförnäma känslomystik och filmbolagens krassa dollartänkande.

Sägas skall att det vände för Giliap, en del recensenter tänkte om, vill jag minnas. Säkert min insändare förutan. Men Roy Andersson var knäckt, gjorde inte film på många, många år. Medan en massa figurer som, enligt min uppfattning, inte nådde upp till hans fotknölar gottade sig i både filmpengar och dålig smak.