torsdag 3 januari 2008

Politik som teater, del 1: En bra politiker måste ha talang för skådespelaryrket...

I början av min tid som politiker var jag avundsjuk på Bengt Westerberg. Inte för politiken, utan för att han kunde lysa upp så fort en tevekamera riktades mot honom.

Jag glömmer aldrig hur han under en debatt i Kvällsöppet såg trött, glåmig och uttråkad ut – men genom någon magik så lyckades han koppla på den engagerade glansen i ögonen så fort kameran riktades mot honom. Gudarna vet hur han lyckades känna av kameran. Men det var alltid likadant.

Jag var minst lika trött som Westerberg, men vågade aldrig slappna av för en sekund av rädsla för att kameran skulle registrera hur trött jag var. Såväl rent fysiskt – man blir fruktansvärt trött i en valrörelse! – som på Siwert Öholm. Eller vem det nu var som ville att vi skulle vara arga på varandra. Siwert ville alltid det. Det skulle ju bli bra teve, bra teater, gunås.
När teve blev en del av politikens vardag så blev också närbilden av ett ansikte, rakt in i vardagsrummet, något att ta hänsyn till. Idag måste man räkna med att allt förstoras till 42 tum, så varenda näshår och rödporig finne kan krypa in över räkfrossan i vardagsrummen… Det är lika obehagligt som stressigt!
Med teve har den intellektuellt uppbyggda politiska argumentationen till stor del ersatts av det snabba välsminkade leendet, den snärtiga ordvändningen och den väl repeterade spontana repliken. Det krävs skådespelartalang för detta. Det innebär förstås inte att det måste saknas allvarligt menat, och väl analyserat budskap, bakom teatermasken. Självfallet inte. Shakespeare blir ju inte sämre för att skådisen är bra.
Den snabba tevedramaturgin har medfört att gammalt klassisk teaterkonst återupplivats: coup de théãtre eller ”effektscen”. Att skapa en spektakulär scen kan överrumpla och överraska. Det kan vara oerhört vinnande. När Olof Palme under en teveutfrågning om de påstådda ubåtskränkningarna1983 i SVT:s Magasinet, plötsligt, till Annika Hagströms förvåning, halade upp ett hemligstämplat brev gav det effekt. Man trodde förstås att det verkligen fanns ett svar i brevet. Något svar fanns inte alls, men vem upptäckte det?
När jag plötsligt lyfte upp ett akvarium, med giftalger, i en tevedebatt och utifrån detta pratade om sambandet mellan ekonomi och ekologi var den avsedda effekten att skapa dramatik i en direktsändning, få människor att uppmärksamma att något ovanligt hände. Det lyckades.Det var det som skrevs om nästa dag. När Per Unckel, under en tevedebatt inför folkomröstningen om kärnkraft, lutar sig framåt och tittar rakt in i kameran och med sorgset upprörd röst berättar att det står ett litet barn framför teverutan därhemma och säger ”pappa, pappa, varför vill dom ha kol”, då är det stor teaterkonst.
Den här tekniken, att göra något överraskande, är dåligt utnyttjad av svenska politiker. I riksdagens talarstol används det nästan aldrig, trots att teve numera sänder. Själv plockade jag gärna fram provrör med bromerade flamskyddsmedel, överlämnade elaka gåvor till motståndare och en del annat som piggade upp. Ofta gav det effekt. Ungefär som en häftigt redigerad ledarsida kan förstärka det budskap ledarskribenten vill ha fram.
Men man får ju se upp förstås. Så det inte går som för Lyndon Johnson, ni vet den stackars president som tog över Vietnamkriget efter John Kennedy. Johnson kom från Texas, var en riktig sydstatare som hade en egen ranch. Självfallet ville han framstå som en ”riktig karl” som jobbade på farmen trots sitt höga ämbete.
Vad göra? Jo, kasta upp hö på skullen kunde ge en perfekt image, så det gjorde han gärna, så där spontant, när journalister kom. Men en gång dröjde sig en journalist kvar längre än som var avsett. Då hörde han hur medarbetaren på skullen ropade ner till Lyndon:
– Ska jag kasta ner skiten igen, så du har till nästa gäng?
Tyvärr för Lyndon var det några journalister kvar…
(Texten har varit införd i BT, som krönika den 3 jan 2007).


5 kommentarer:

  1. Ska bli roligt att följa din serie! Hoppas du lägger ut den på bloggen. Intressant hur Thatcher bar sig åt, det måste varit mot hennes övertygelse, men var verkligen taktiskt skickligt för att ena sitt parti och ge henne den image som hon behövde på den tiden, jämställdhet var ju inte på modet då... Särskilt inte i det konservativa partiet. För övrigt var det väl Thatcher som var en av de första politiska ledare som, bortsett från gröna partier, tog upp frågan om växthusgaser. Du brukar hävda att miljö och sådant var en konservativ fråga från början, vilket väl detta också tyder på...

    SvaraRadera
  2. Hej! Följde din länk till DN och Wetterstrand. Hur kan man som politiker låta bli att svara på mejl på grund av att man är ledig "från jobbet"???? Fungerar politik på toppnivå på det sättet???
    Ska bli roligt att följa din serie i BT!

    SvaraRadera
  3. Jag tycker det hedrar Maria W att hon var HELT ledig och inte kollade mejl.
    Fler karlar borde lära sig att vara närvarande. HELT närvarande där man är.
    Vi är ju trots vad vi än tror endast en liten flugskit i universum.

    //ninni

    SvaraRadera
  4. Ser fram mot fler artiklar, dy bjussar verkligen på godbitar!

    SvaraRadera
  5. Det verkar snart som om hela livet är en endta stor teater. Jag har länge hävdat att exempelvis lärare måste vara goda skådespelare, scenkonstnärer. Det gäller att som lärare alltid vara (verka) entusiastisk och engagerad ex. Det kan man som lärare inte vara jämt nämligen.

    Så snart blir frågan Vilka spelar inte teater? Och hur vore samhället och livet om vi vore genuina - vanligt mänskliga så att säga?

    SvaraRadera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.