Almedalen. Visby. Gotland. Gröna alger. Grön landshövding. Hälsar på i hövdingens, och min gamla språkrörskollegas, residens. Har inte träffat Marianne Samuelsson på några år. Minnen ramlar på...Året är 1994. Miljöpartiet har gjort comeback i riksdagen. Marianne kommer in i mitt arbetsrum och berättar att Owe Johansson, chef på Sveriges Radio, skall dyker upp om någon timme. Han skall lobba för mer pengar till SR, indragningar hotar.
I den informella uppdelning som språkrören gjort, så har huvudansvaret för kulturfrågor hamnat på Mariannes bord. Hon vill ändå att jag ska vara med på mötet, främst därför att frågan om SR kan bli stor i medierna. Så jag bör få mer kött på benen. Marianne har bilden klart för sig in på detaljnivå, och briefar snabbt och effektivt på det sätt vi lärt oss att samarbeta.
Hur som helst: Owe Johansson dyker upp på utsatt tid, vi slår oss ner i Mariannes rum. På en av väggarna hänger en inte alltför vacker tavla – ett ansikte i grova röda, gröna och gula färger – skänkt till partiet av Bengt Lindqvist. Framför fönstret står ett överbelastat skrivbord. En kakelugn förmedlar, trots både tavla och skrivbord, en nästan familjär känsla i rummet.
Jag noterar att Johansson har svårt att fästa blicken när han hälsar. Han ger intryck av att känna sig besvärad att, som en så hög herre, komma på besök hos något så marginellt som miljöpartiet. Vi sätter oss i var sin fåtölj och han berättar kort om läget, som om vi inte hade grepp om just någonting.
Marianne avbryter och ställer vänligt några konkreta frågor. Johansson vänder sig till mig och svarar. Marianne ställer några initierade uppföljningsfrågor och Johansson fortsätter att titta på mig när han svarar.
Situationen är absurd. Marianne frågor, jag får svaren. Så håller det på. Jag är helt fascinerad av det som sker. Har åtskilligt jag skulle vilja fråga och invända, men jag förmår inte. Jag väljer att vara tyst för att se hur länge chefen för public-serviceradion kan bete sig som en fullfjädrad mansgris. För att inte säga fähund.
Han lyckas ända till slutet, tre kvart senare.
När vi tar i hand och tackar för samtalet, avslutar han, riktad till mig, med några väl valda fraser om situationen på SR. Oss bröder emellan. Han tar pliktskyldigast Marianne i hand och lämnar rummet.
Marianne och jag sitter alldeles tysta. Förundrade, förskräckta och förbannade över det vi nyss upplevt. Samtidigt var mötet en god lektion samtidshistoria.
Ja mansgris och mansgris, han verkar ju vara dum i huvudet helt enkelt. Jag har aldrig kallat mig feminist, är emot all kvotering, är emot många av de förslag som kvinnorörelsen kommer med (inte alla dock) avskyr extremfeminismen, och en del extremfeminister. Jag skulle dock aldrig i min vildaste mardröm bete mig som denne Johansson.
SvaraRaderaBirger Shlaug du är en sån där jävla feministtönt som slutar i Schymans knä. Män är djur, va? Passar väl bra för miljöpartiklar.
SvaraRaderaOch genast förstår man hur nödvändigt det är för somliga att välja "anonym-knappen" i kommentarsformuläret.
SvaraRaderaJag tycker du borde sagt ifrån. Som kvinna är det jättesvårt att själv säga ifrån i en sådan situation, eftersom som mannen i fråga redan ignorerar en. Om då den man han vänder sig till påpekar att "vad konstigt det blir när du vänder dig till mig när det var Marianne som ställde frågan..." ger det mer effekt. Och så hade ni kanske sluppit 45 obekväma minuter, och Owe Johansson hade i förhoppningsvis fått sig en tankeställare.
SvaraRaderaGillar din blogg, för övrigt! Många kloka funderingar och genomtänkta åsikter. Som jag inte sällan övertar! :)
Ääää..anonym, jag är så långt ifrån feminist man kan komma, jag har Joanna Rytel som voododocka som jag sticker nålar i, men inte fan beter man sig som Johansson, det är ju inte att vara antifeminist, det är att vara dum i huvudet.
SvaraRaderaEmma
"Som kvinna är det jättesvårt att själv säga ifrån i en sådan situation, eftersom som mannen i fråga redan ignorerar en."
Skitsnack! Självklart säger man ifrån, det är normalt beteende, eller så reser man sig och går därifrån, om man inte vill starta något. "Svårt att säga till som kvinna" värsta jag hört egentligen, de kvinnor jag känner säger ifrån hela tiden tycker jag, jävla tjöt mest jämt.
Jag tycker att du gjorde helt rätt Birger. Visst kunde du ha sagt ifrån, men frågan är om det inte var mer effektfullt att sitta tyst och låta Marianne vara den som pratade. På så sätt måste nästan Owe ha märkt att Marianne var den insatta och att han betedde sig konstigt. Märkte han inte det så hade det ändå knappast hjälpt att säga till.
SvaraRaderaJag har varit med om något liknande. När jag och min dåvarande sambo sökte huslån för några år sedan så fick vi det till slut på grund av att bankmannen vägrade förstå att jag skulle vara föräldraledig och därmed räknade med dubbla inkomster. Under hela samtalet var det min sambo som pratade med honom och ändå vända han sig till mig, förutsatte att jag hade hand om ekonomin, förstod inte att jag skulle vara föräldraledig och föreslog att bara jag skulle få visakort kopplat till kontot.
Klart fascinerande!
Har tyvärr upplevt både män OCH kvinnor göra sådär: Titta på mannen då de talar och svarar.
SvaraRaderaJag bryr mig inte om hur jag, som kvinna, uppfattas då, utan babblar på och TAR mig ögonkontakten.
Megatröttsamt jobb.....
Undrar om man gör så om man inte tänker. Jag försöker att tänka på att samtalstiden och ögonkontakten delas någorlunda lika, men hur var jag förut, egentligen?
Anonym: Tja, du har dn fulla rätt att tycka vad du vill.
SvaraRaderaEmma: Jo, så är det nog...
Emma Kristina: Förstår hur du tänker, men Marianne hade redan då tillräckligt med skinn på näsan att "slå tillbaka" om hon det velat.
Johan: Har upplevt något liknande som du i husaffärer. Eller när man köper bil...
Z: Jodå, jag har också vid enstaka tillfällen stött på att kvinnor svarar mig trots att en kvinna frågat. Det hände ibland att kvinnliga journalister påstod att det var jag som sagt en sak som det var Marianne som sagt - det hände när citatet var så där extra bra och fyndigt...
Tänker att antingen så var SR chefen helt pantad, eller så kanske han gjorde analysen att det var Schlaug som var den ledande Miljöpartisten personen i rummet? För ärligt talat - även hos mig som är något intresserad av politik, så har Marianne inte direkt lämnat ngt avtryck i minnet. Språkrörfunktionen på den tiden var kanske i sig lite mer patriarkal än man vill erkänna?
SvaraRaderaDet handlar inte om att ha skinn på näsan. Om det är något som historien borde ha lärt dig så är det väl att skinn på näsan inte har någonting med saken att göra - om man kan tala så med en högt uppsatt kvinna så bryr man sig ju inte om skinn på näsan.
SvaraRaderaJag har skinn på näsan och det är det värsta män som den där vet. De slår bara ännu hårdare tillbaka. Emma Kristina har helt rätt, det är ni MÄN som blir utsatta för positiva fördomar som ska reagera. Det förändrar gruppdynamiken i rummet totalt. Det är konstigt tycker jag att någon som berömmer sig för att tala för kvinnliga föregångspersoner inte känner till en så elementär sak om härskartekniker.