söndag 6 december 2015

Introverta funderingar om ett hus

Sen morgon, det som så här års är gryning. Sitter vid köksbänken. Soluppgången speglar sig i fjärden nere i dalen. Dal och dal förresten, huset där vi bor ligger snarare på en höjd, med skog - eller som det varit några år: virkesåker - mot norr och fjärden mot söder. Sagoliden heter huset. Passar ju bra, det berättas att Gösta Knutsson hyrde in sig några somrar och skrev texter om Pelle Svanslös medan han satt på utedasset.

Det är få förunnat att bo så vackert. Å andra sidan är det nog ganska få som skulle köpa ett nedgånget hus, med läckande tak, som tidvis stått obebott. På en igenvuxen tomt, med en ansenlig mängd skrot liggande här och var. En vedbod med allt från gamla skor och tygbitar till halvrutten ved - vid utrensningen undrade vi om vi skulle hitta något lik i högen. Det gjorde vi inte. Det var för sjutton år sedan. Sedan dess har förälskelsen till huset och tacksamhetskänsla till de som bodde i huset - när det ännu var välskött och trädgården så omsorgsfullt anlagd och skött - blivit en del av vardagen.

Från början - vi talar 1800-tal - fanns det bara ett mycket litet torp, eller kanske snarare undantagsstuga. Så småningom byggdes det till med en övervåning. Det bodde två familjer i det lilla huset. Steg för steg byggdes det ut och när en rådman från Helsingborg på trettiotalet - för att få frisk icke-fuktig inlandsluft på semestrar - lät reparera, revetera (klädde träväggen med vass, hönsnät och puts) och bygga ut med två små flyglar förändrades stilen. Rådmannen, sägs det, älskade Italien och inspirerades av italiensk arkitektur. Vilket kan ha sina sidor.

Nackdelen med det där italienska var att de små flyglarna konstruerades med tak där vattnet samlades i mitten för att därifrån ta sig ut i stuprör. Inte så bra på vintern, med snö och snösmältning. Men, det är klart, hade man en betjänt som skötte hus och hem, vilket rådmannen hade, så kan det väl fungera. Precis som den monumentliknande brunnens fontän kunde göra när betjänten sprang upp på huset vind för att fylla ett kar med vatten som stillsamt skulle rinna genom rören ner till fontänen då rådmannen hade besök av finare folk. En del var sannerligen inte så fina, men det är en annan historia. En av de som serverade på fester lär förresten ha varit Greta Gustavsson, sedermera Garbo. Hon tillbringade åtminstone ett sommarlov på Byle barnkoloni som låg några stenkast från huset.

Betjänten bodde i huset och skötte rådmannens hushåll när denne anlände från Helsingborg för sejourer med ren skogsluft och fjärden i söder. Rådmannen hade inga barn. Så betjänten fick så småningom ärva huset, som sköttes med omsorg av såväl honom som av den som blev hans hustru. Vi besöker deras grav varje allhelgonaafton, sätter ett ljus på den annars så övergivna graven. Vi har aldrig träffad dem, de dog långt före det att vi köpte huset. De hade vårdat och utvecklat trädgården, skött varje fruktträd med den största omsorg - kvistar som skars av vid beskärning flisades med kniv och återfördes till jorden nedanför träden - och anlagt bärbuskar och en trädgård fylld med rabatter. De hade hyrt ut övervåningen på somrarna. Bland annat till Gösta Knutsson.

Betjänten och hans hustru fick barn. Ett av barnen tog över huset som tidvis stod tomt. Den över hundra meter långa granhäcken sköttes, men i övrigt började förfallet steg för steg äta sig in. Rabatter växte igen, hallonland förvildades och växte ihop med träd och vinbärsbuskar, de trädgårdsrum som så vackert byggts upp bröt samman, slyet från skogen gick till attack, de välplanerade gångarna växte igen, brunnslocken ruttnade, källaren svämmade över, läckage från taket droppade in. Huset var illa ute.

Såldes för mindre än vad en etta såldes för i Stockholm. Det fanns de som sa att det bästa vore att riva alltihopa och bygga nytt. Läget var ju fint - även om det låg mitt ute i ingenstans -  högt läge med skogen i norr och fjärden i söder. Vi hittade en snickare som gillade gamla hus, och vi själva lade ner all fri tid på att renovera fönster med handblåsta glas och närmare femhundra spöjs - och slipa golv, riva väggar, isolera, tapetsera och måla och på mesta möjliga sätt behålla så mycket som möjligt av det gamla. Vi hann köpa huset innan de gamla ägarna hunnit lägga plastgolv i mer än ett rum. Det första vi gjorde var att ta bort dem. Där finns nu fina breda gamla golvplank som känt så många fötter och varit med om så mycket glädje och sorg..

Nu är det dags för taken på de små flyglarna - delen mellan dessa har brutet sadeltak och tegel - de där som skulle likna något rådmannen sett i Italien. Nya valmade plåttak anläggs, försiktigt ovanpå det korkat Italieninspirerade. Har vi tur kommer ingen snö än på några veckor.

Efter tjugo år räknar vi med att renoveringen av hela huset skall vara färdig, det är bara tre år dit. Då är det mer än hög tid att se över den där långa granhäcken, som är bra gammal och har börjat dö. Läget är nog sådant att häcken bör tas bort och ersättas helt. Det gör faktiskt lite ont, granhäcken är en del av historien där den löper upp till den fotbollsplan som anlades inför fotbolls-VM 1958. Som extra träningsplan för något av lagen, oklart vilket. Om det nu blev något lag alls - åsikterna kring detta ämne är inte samstämmiga i byn..

Någon som har tips på hur man skall göra med en gammal granhäck som inte vill vara med längre? Enda glädjeämnet är väl att det blir väldigt mycket tung och energirik ved när den sågas ner.. Så vedboden lär bli fylld, denna gång med annat än skor, tyg och allehanda skräp.

Om vi vetat hur mycket arbete som krävts för att restaurera hade vi nog aldrig vågat oss på att köpa huset. Av det kan man lära en sak:det har sina fördelar att inte veta vad som väntar.


 

16 kommentarer:

  1. Nog svårt att få fason på en döende granhäck. Det tar tyvärr alldeles för lång tid (ur en pensionärs perspektiv) att anlägga och uppleva en ny. Fast tätplantersde granar kan växa upp fort och åtminstone påminna om en granhäck.

    SvaraRadera
  2. Fungerar granhäcken som ett vindskydd?
    Tar du bara ner den utan att ersätta vindskydds funktionen lär du ångra dig.
    En granne tog ner en granhäck och ersatte den med en armeringsmatta där han lät staketvin växa.
    Det var väldigt lyckat och han fick vinskördar på köpet.

    SvaraRadera
  3. Ungersk syrén är mera lättskött än bondsyrén.
    Skönhet och funktion mot vind, hind och insyn.
    Grävmaskin, jordförbättring, friska stora plantor
    och ett par av dina månadslöner tillkommer.
    Sedan kan du bara njuta av doft och fägring stor.
    /Aran

    SvaraRadera
  4. Aran, på vintern är väl den ungerska lika genomsläpplig som den vanliga syrénen, eller? Tack för tipset om ungersk som mer hållbar.
    Anders R, funderat på det, men i så fall klättrande på något plankaktigt kanske - skyddet skall ju gälla höst och vinter också.
    Leif, jo, det är ju det där med kvarvarande år i livet... Vore ju kul att hinna uppleva att det nya hunnit sätta sig ordentligt. Ja, jäklar vad tiden går. Å andra sidan är ju presidentkandidaterna i USA inga glin precis, vilket ger perspektiv på såväl den aktiva livsåldern som svenska politiska normer...
    Tack för tips, funderingar och kreativt tänkande!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ang häckens genomsläpplighet;
      Sydliga vindar borde väl vara välkomna till Sagoliden och alla
      eventuella Paparazzis vågar sig väl ändå inte ut på bonnlandet.
      Ett alternativ är att häcka "bara" en tredjedel närmast boningen och
      kanske stängsla odlingslotterna. Vid mindre ytor verkar det funka
      med låga stängsel, som mentala hinder även för rådjur och älg.
      Btw;Sniket hård skövling mot nordan, tycker jag verkar vara gjord.
      Aran

      Radera
    2. Ungersk syren kan skjuta rotskott flera mer från stammen. Vet av erfarenhet hur tjatigt det är att ta bort dem vartefter, då nya kommer upp varje år. De söker sig till näringsrik jord, dvs såbäddarna i närheten. / Gt.

      Radera
    3. Tryckfel. Flera meter från stammen ska det vara. / Gt

      Radera
    4. Staketvin blir ganska tät efter några år om den trivs.
      "Staketet" får inte bli för tätt, vanligt misstag, det blir turbulens då.

      Radera
    5. Staketvin blir ganska tät efter några år om den trivs.
      "Staketet" får inte bli för tätt, vanligt misstag, det blir turbulens då.

      Radera
    6. Slottsträdgårdsmästare tipsar Sagoliden;
      Den ungerska syrenen borde användas mycket mer i trädgårdar. Det är en fantastisk buske som blommar lite senare än bondsyrenerna och är en stadig och vacker växt. Det var meningen att vi i slottsparken skulle ha haft den i stället för Rosa rugosa-häcken men problemet var att den ungerska syrenen blir för hög, den blir 3-4 meter och vi ville att man skulle kunna se över häcken ner mot sjön.

      Den ungerska syrenen härstammar från centrala och östra Europa och klarar sig upp till zon 7 här i Sverige. Den vill ha sol eller halvskugga och näringsrik jord för att trivas bra.
      Den växer upprätt och de intensivt violetta blommorna doftar svagt. Det här är en helt perfekt häckväxt men det är sällan man ser en häck av den ungerska syrenen. Den är mycket härdig och tålig.

      Det finns en vit sort också som heter ´Holger´ och klarar sig upp till zon 5. ´Holte´ har rödvioletta blommor och blir 2-3 meter hög, ´Måttsund´ blir också 2-3 meter hög och har mörkvioletta blommor och kan odlas upp till zon 6. ´Odensala´ klarar sig upp till zon 7 och blir upp till 4 meter hög.*****

      Radera
  5. Mer extroverta funderingar: tänk att (s) återkommande säger sig längta efter att få samarbeta med borgare över blockgränserna, fastän drömmen redan är konkret verklighet med (mp)?

    SvaraRadera
  6. Trevlig berättelse om ett gammalt hus som bär på så mycket historia. Julen - 98 flyttade vi ut i naturen, huset var hyfsat nyrustat och utbyggt från det lilla torp som det en gång varit. Vi köpte det väl inte för husets skull utan för den vackra naturen och inga grannar inom synhåll. Här har familjer under generationer brukat marken och levt på det som djuren och jorden levererat.

    De första åren var vi fullt sysselsatta med att städa upp i den omgivande naturen, många lass med skräp som vi samlade ihop, bilar och traktorer i små beståndsdelar som lämnats kvar i naturen, plaster, glas, skor, konservburkar, metaller och rostiga taggtrådsstängsel, delvis övervuxna men fortfarande möjliga skadegörare på skogens innevånare.

    Skogen blev så småningom vår trädgård.

    /Gunilla

    SvaraRadera
  7. Klart att du ska ha en svensk granhäck!

    Fåglar och smådjur huserar gärna i granhäckars skyddande innandöme.
    Jag har själv huserat i en granhäck mycket som barn. Klättervänliga, men kladdiga av kåda.

    Det finns "färdig häck" att köpa av gran (Picea abies) om du inte har egna plantor i närheten.
    För en tät och vacker granhäck krävs ansning i juni varje år, men man bör veta hur det ska göras.
    Det är inte bara att klippa som man vill för då dödar man häcken.

    I Norden användes gran till harts, tuggkåda, till att ge god lukt i rum, som krydda till viltkött, vid garveri, och till golvtiljor. Dock är gran inte det bästa materialet för ved eller kol, eftersom träet sprakar och elden aldrig kommer upp i riktigt höga temperaturer; dock fattar det lätt eld.

    Samerna använde gran för båttillverkning. Gran användes farmaceutiskt i plåster och tuggkådan ansågs både rena tandköttet och lindra skörbjugg.

    SvaraRadera
  8. Skönt att inte behöver sörja för en döende granhäck; hoppas att snön faller nån annanstans!

    Fred Lane

    SvaraRadera
    Svar
    1. I Ekesjö?
      Kulturpluttan

      Radera

KOMMENTERA GÄRNA DET AKTUELLA BLOGGINLÄGGET- MEN LÅT BLI KOMMENTARER OCH INLÄGG OM ANNAT.

LÄGG INTE IN LÄNKAR I KOMMENTARSFÄLTET.

MÅNGA SOM VELAT FÖRA EN KONSTRUKTIV SAKDEBATT HAR UNDER ÅRENS LOPP MEDDELAT ATT DE TRÖTTNAT PÅ ATT FÅ INVEKTIV OCH STRUNT TILL SVAR FRÅN ANDRA KOMMENTATORER.

VI SOM ADMINISTRERAR BLOGGEN HAR DESSUTOM TRÖTTNAT PÅ ATT RENSA UT RASISTISKA OCH GENTEMOT MEDKOMMENTATORER KRÄNKANDE INLÄGG.

DET ÄR SCHYSST OM DU TAR HÄNSYN. OCH HELST ANVÄNDER DITT NAMN.