Lööf, järnväg och ett ritat gli

Låt mig först denna ystra dag - ska dels göra två intervjuer med författare, dels ger röst åt en liten animerad varelse i en film - meddela att det första jag gör när tidningarna dyker upp i brevlådan - jo, än så länge sker en del tidningsläsning på papper även hemma hos mig - är att läsa Zits i SvD:s kulturbilaga. (Jaja, Assar i DN går inte av för hackor heller när man väl arbetat sig igenom det första motståndet). Efter detta kan man göra frukost med ett småleende. och ta del av resten av nyheterna. Som de om järnvägar och Lööf.

Centerpartiets valberedning föreslår - hur skulle man kunna göra något annat efter borgerliga mediers lansering som fått Centerpartister att tindra med ögonen - Annie Lööf som ny chef. Därmed kan vi få en partiledare i Sverige som dels vill ha platt skatt (det vill säga låta alla betala en lika stor del av sin inkomst i skatt), dels har Thatcher som politiskt föredöme, dels sälja ut SVT och Sveriges Radio.

Jag tror inte att moderaterna ens hade kommit på tanken att lansera någon med de aktuella värderingarna  till statsminister. På den yngre sidan i partiledar/spåkrörskretsen finns nu Betong-Annie mot Solidaritets-Gustav.


Att borgerliga medier gillar Lööf framför Hatt beror förstås på att med Hatt skulle Centerpartiet om några år kunna inta en ställning som ett socialliberalt parti mer fristående från den förlamande blockpolitiken. I realiteten står Hatt för en socialliberal agenda, medan Lööf står för en nyliberal.

Vänner i Centerpartiet säger att det inte spelar någon roll för partiledarens uppdrag är att föra fram kongressbeslut och partiprogram. Men stopp och belägg! Partiledaren/språkrören har enormt inflytande på såväl vad i partiets politik som lanseras, och hur mer luddiga skrivningar kan tolkas. I realförhandlingar med andra regeringspartier har dessutom partiledaren en extremt stor makt - lyssna bara på hur Maud Olofsson berättar hur hon gjorde upp med de övriga rerignsparterna om kärnkraften.

I övrigt meddelas att regeringen ska stasa några "extra" miljarder på underhåll av järnvägen. Det är bra, och nog är det så att inte minst MP:s tjat knuffat på i den frågan.

Reaktionen från MP är förstås att det är för lite pengar, för kortsiktigt och dessutom saknas pengar till att "lägga nya spår". Kanske är det för lite pengar, men hade regeringen kombinerat dessa pengar med uttalad målsättning att påslaget för underhåll skulle fortsätta de närmaste tio åren så hade det varit helt OK för min del.

Det där med pengar till nya spår - läs: höghastighetståg - är jag mer tveksam. Jag hade hellre än dessa så kallade "höghastighetståg" sett att man strategiskt projekterat ett tredje spår utefter de som idag ligger.

Det skulle såväl bli betydligt billigare (om än inte lika storstilat ur en politikers synvinkel) som ge ökat tågutrymme och dramatiskt förbättrade möjligheter att hålla tiderna. De "höghastighetståg" som diskuteras i Sverige kommer att vara tekniskt sett omoderna när alla nya räls är utlagda. Jag ser det som nästan bortkastade pengar. Ska man bygga för ökad hastighet så är det nästa generations banor och tåg som gäller. Å andra sidan: varför så bråttom? Visst vore det sympatiskt om någon politiker meddelade världen att vi kanske inte ska ha så förbannat bråttom...